Vårföräldrar 2015 #3

Status
Stängd för vidare inlägg.
Vi hade besök av bvc igår. Bebis har gått upp 115 gram över födelsevikten, så det är en glupsk gosse jag har ;). Ammar runt varannan-vartredje timma. Han har även börjat få längre vakna stunderd
 
  • Gilla
Reactions: Lo_
Vi hade besök av bvc igår. Bebis har gått upp 115 gram över födelsevikten, så det är en glupsk gosse jag har ;). Ammar runt varannan-vartredje timma. Han har även börjat få längre vakna stunderd
Vi ska åka in och väga mm om en stund. Visst är det vanliga att de går ner lite första tiden? Ska bli intressant att se hur mycket hon faktiskt får i sig under sina långa måltider :grin:. Första dagarna funkade det inte riktigt så vi får se :)
 
Vi ska åka in och väga mm om en stund. Visst är det vanliga att de går ner lite första tiden? Ska bli intressant att se hur mycket hon faktiskt får i sig under sina långa måltider :grin:. Första dagarna funkade det inte riktigt så vi får se :)
spännande :). Ja, till oss sa de att det är först vid två veckor ålder de har samma eller högre vikt än födelsevikten så vår kille är lite tidig.
 
Nu är det verkligen spännande att följa tråden. Har knappt någon koll på vilka som har bebisar på g men tänker på er och hoppas ni får träffa era knoddar snart :D.
 
Klarvaken mitt i natten.

Ska jag få BARN imorgon?? Vaddå BARN?? Vill jag ens HA barn?? Kan jag ångra mig nu?! Jag kanske skulle ha skaffat hund istället??

Kommer det göra ont? Kommer jag dö? Spricka från Ystad till Haparanda? Kommer vi bli bra föräldrar? Kommer vi få ett roligt barn? Kommer han vara frisk?? Tänk om han fått några konstiga skador av mina illamåendetabletter? Tänk om han får tre fötter t ex? (Då kommer det bli JÄTTEDYRT med skor!)

Hur mår han där inne nu? Vad GÖR han? Är det normalt att han hickar så här mycket? Har han kramp??

Tänk om jag är skitdålig på att vara mamma? Inte gillar det alls? (Jag har kört barnvagn EN gång, på väg ut från butiken, och det första jag gjorde var att släppa dörren rakt på den - var det ett TECKEN??!)

Kommer jag träffa mitt barn idag eller ska jag bara gå och jobba som vanligt? Krysta eller beställa tårta till Lottas 50-årsuppvaktning?

GAAAAH! Borde verkligen sova!

Du är inte ensam om att börja fundera så här på sluttampen. Nu har jag tre dagar kvar till bf och glädjen och förväntan har ersatts av tvivel. Vad har vi gjort? Tänk om han inte är frisk. Tänk om något går fel vid födseln. Kommer vi kunna uppfostra honom rätt? Tänk om han blir mobbad i skolan? Tänk om han blir en mobbare? Var det här verkligen en bra ide? Vi hade det så bra innan, bara vi två. Kommer vi att förvandlas till trötta, irriterade småbarnsföräldrar som hålögt vandrar runt med oborstat hår i nerkräkta mysdressar och glömmer bort både oss själva och varandra och glida isär? Kommer min kropp att klara det här, blir den sig någonsin lik igen? Det värsta är de ytliga funderingarna, jag skäms.
Jag skulle ju aldrig ha barn, varför ändrade jag mig, var det verkligen ett bra beslut, jag är inget avelsmaterial det har jag aldrig tyckt så hur gick det här till?
Helst av allt har jag bara lust att ta på mig löparskorna och ge mig ut och springa och rensa hjärnan. Men inte ens det kan jag.
Mitt gamla invanda liv är oåterkalleligt förändrat. Jag tyckte om det livet, det liv jag skapat och vant mig vid de senaste 32 åren.
Det enda som ekar i mitt huvud just nu är omgivningens tidigare kommentarer, när jag varit otålig, om att "Vänta du bara, snart kommer du önska att du kunde stoppa tillbaka den så att du får lite lugn och ro igen..."

Och NU känner jag mig otacksam :(
 
Du är inte ensam om att börja fundera så här på sluttampen. Nu har jag tre dagar kvar till bf och glädjen och förväntan har ersatts av tvivel. Vad har vi gjort? Tänk om han inte är frisk. Tänk om något går fel vid födseln. Kommer vi kunna uppfostra honom rätt? Tänk om han blir mobbad i skolan? Tänk om han blir en mobbare? Var det här verkligen en bra ide? Vi hade det så bra innan, bara vi två. Kommer vi att förvandlas till trötta, irriterade småbarnsföräldrar som hålögt vandrar runt med oborstat hår i nerkräkta mysdressar och glömmer bort både oss själva och varandra och glida isär? Kommer min kropp att klara det här, blir den sig någonsin lik igen? Det värsta är de ytliga funderingarna, jag skäms.
Jag skulle ju aldrig ha barn, varför ändrade jag mig, var det verkligen ett bra beslut, jag är inget avelsmaterial det har jag aldrig tyckt så hur gick det här till?
Helst av allt har jag bara lust att ta på mig löparskorna och ge mig ut och springa och rensa hjärnan. Men inte ens det kan jag.
Mitt gamla invanda liv är oåterkalleligt förändrat. Jag tyckte om det livet, det liv jag skapat och vant mig vid de senaste 32 åren.
Det enda som ekar i mitt huvud just nu är omgivningens tidigare kommentarer, när jag varit otålig, om att "Vänta du bara, snart kommer du önska att du kunde stoppa tillbaka den så att du får lite lugn och ro igen..."

Och NU känner jag mig otacksam :(
Det tycker jag absolut inte att du ska behöva känna. Det är inte konstigt att tankar snurrar. Det ÄR ju trots allt en stor omställning i livet och det vänder från en dag till en annan. Tillåt dig att känna så och skuldbelägg dig inte för det.

Jag hade liknande känslor både under förlossningen och dygnen på bb men så fort jag såg det lilla knytet försvann de känslorna direkt och det gamla livet kändes just då helt oviktigt.

Nu, en vecka senare, är vi sakta på väg tillbaka till delar av våra gamla liv, även om det får ske på ett annat sätt. och jag kan se mig själv trivas minst lika bra i det nya livet :).
 
@Comatose @Snowwhite

Ni är inte ensamma! Jag har också alla de där tankarna, både de djupa och de "ytliga". Jag har gråtit mycket över hela grejen men landade till slut i att jag får faktiskt känna och tänka precis vad fan jag vill, jag tänker inte piska mig själv för det. Jag kommer att göra rätt vid mitt barn för jag kommer att välja att göra det och det kommer räcka enormt långt. Blir jag dessutom tokkär i min avkomma, som de flesta faktiskt blir, kommer det räcka ännu längre. Jag har valt världens bästa man som pappa till mitt barn, och han har valt mig vilket jag i tunga stunder finner tröst i (jag litar ju på hans omdöme). Han lyckas med konststycket att ta allt med ro samtidigt som han är brutalt engagerad och det har varit så tydligt att han varit lindad runt lillans lillfinger sen hon fick lillfingrar. Rent känslomässigt är han redan mer förälder än vad jag är, ingen tvekan om den saken.

Vissa saker kommer stundtals gå åt helvete, kanske kommer jag och maken ha vårt första bråk någon gång under barnets första år, den lösa huden jag redan hade på magen kommer inte bli fastare och det är rätt så jävla läskigt att det inte finns någon återvändo.
 
Du är inte ensam om att börja fundera så här på sluttampen. Nu har jag tre dagar kvar till bf och glädjen och förväntan har ersatts av tvivel. Vad har vi gjort? Tänk om han inte är frisk. Tänk om något går fel vid födseln. Kommer vi kunna uppfostra honom rätt? Tänk om han blir mobbad i skolan? Tänk om han blir en mobbare? Var det här verkligen en bra ide? Vi hade det så bra innan, bara vi två. Kommer vi att förvandlas till trötta, irriterade småbarnsföräldrar som hålögt vandrar runt med oborstat hår i nerkräkta mysdressar och glömmer bort både oss själva och varandra och glida isär? Kommer min kropp att klara det här, blir den sig någonsin lik igen? Det värsta är de ytliga funderingarna, jag skäms.
Jag skulle ju aldrig ha barn, varför ändrade jag mig, var det verkligen ett bra beslut, jag är inget avelsmaterial det har jag aldrig tyckt så hur gick det här till?
Helst av allt har jag bara lust att ta på mig löparskorna och ge mig ut och springa och rensa hjärnan. Men inte ens det kan jag.
Mitt gamla invanda liv är oåterkalleligt förändrat. Jag tyckte om det livet, det liv jag skapat och vant mig vid de senaste 32 åren.
Det enda som ekar i mitt huvud just nu är omgivningens tidigare kommentarer, när jag varit otålig, om att "Vänta du bara, snart kommer du önska att du kunde stoppa tillbaka den så att du får lite lugn och ro igen..."

Och NU känner jag mig otacksam :(

Jag känner lika nu vid andra barnet. Är jättenojig att den inte ska vara frisk bara för att graviditeten varit så lätt den här gången. Jag menar man måste ju ha otur någonstans, kan verkligen allt gå bra?
Och hur sotis kommer inte dottern att bli. Hon är supermammig just nu. Och inte kunna äta tillsammans i familjen det närmaste halvåret för att bebis alltid vaknar just när man ska sätta sig. Inte få sova. Kommer jag kunna göra någonting på egen hand eller kommer bebis bli som dottern så att ingen annan duger.
Jaja allt visar sig snart..
 
Noterade just, att jag inte är täppt längre :banana:

Åh! Hur lång tid tog det?
Hur lång tid var du täppt?

Funderade på det inatt, när jag låg vaken för jag var precis tilltäppt, skitirriterad och väntade på att det skulle släppa. 'Tänk om det aldrig blir bra igen'...
 
Åh! Hur lång tid tog det?
Hur lång tid var du täppt?

Funderade på det inatt, när jag låg vaken för jag var precis tilltäppt, skitirriterad och väntade på att det skulle släppa. 'Tänk om det aldrig blir bra igen'...

Det släppte på mig nån dag efter förlossningen också. Var täppt mer eller mindre hela graviditeten. Var lika med äldsta dottern.
 
Det släppte på mig nån dag efter förlossningen också. Var täppt mer eller mindre hela graviditeten. Var lika med äldsta dottern.

Skönt att höra, bara en månad kvar då :angel: Varit täppt sen början av november..börjar bli tröttsamt.
Särskilt eftersom jag ALLTID alltid får problem med bihålor och nästäppa bara någon andas ordet 'förkylning' :meh:
 
Åh! Hur lång tid tog det?
Hur lång tid var du täppt?

Funderade på det inatt, när jag låg vaken för jag var precis tilltäppt, skitirriterad och väntade på att det skulle släppa. 'Tänk om det aldrig blir bra igen'...
Jag var nog täppt större delen av graviditeten, det blev mitt normaltillstånd. Släppte direkt efter att Lo kom ut men jag reflekterade inte över det förrän igår tror jag. Hav förtröstan, ni kommer kunna andas igen.
 
Jag tycker inte man ska känna skuld över några tankar eller känslor man har, för man har verkligen ingen aning om vad som väntar. Jag har varit mest rädd för att inte gilla barnet alls alternativt gilla det för mycket och tappa mig själv och mina intressen. Hittills har jag kvar hela mig! Varit (och verkligen velat åka också) i stallet varje dag sen vi kom hem och även gått på promenader med hunden i min ensamhet som jag som jag så väl behöver. Känner mig helt trygg med att lämna Lo med hennes pappa, som redan har ett barn och är bra mycket duktigare än mig på barnaskötsel. Det är väl den här sabla mjölkbaren jag blivit som håller mig tillbaka ;-), men det ska vi väl lösa med pump eller ersättning.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Fritid På onsdag 28/8 börjar Paralympics och det sänds på SVT/svtplay. Ska ni kolla? :banana: Här finns sändningstider och deltagare: 28...
Svar
12
· Visningar
465
Senast: Rosett
·
Kultur I morgon smäller det! Här är startordningen i finalen. 1. 🇦🇹 Austria | Teya & Salena - Who The Hell Is Edgar? 2. 🇵🇹 Portugal | Mimicat...
18 19 20
Svar
388
· Visningar
20 927
Senast: Mineur
·
Kultur JUNI 24/6 Annie Lööf, före detta partiledare, jurist 25/6 Renée Nyberg, programledare 26/6 Axel Gordh Humlesjö, journalist 27/6...
13 14 15
Svar
294
· Visningar
22 100
Senast: Rie
·
Gravid - 1år Eftersom som ingen annan startat en ny tråd om våra bebisar kommer det en här :D Tror detta är senaste listan från förra tråden...
34 35 36
Svar
707
· Visningar
46 500
Senast: BusBarro
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp