Sv: vårföräldrar 2014
Det är första barnet. Läkarna är lite oroliga för hur en gammal skada ska påverka förlossningen. Var med om en svår ridolycka (för 12 år sedan) då bröstkorg samt ryggkotor och nerver i ryggen fick mkt stryk. Med hjälp av hård träning och envishet är jag ändå bra idag (tog ett tag innan jag kunde gå osv). Om ryggen blir mkt påverkad av graviditeten så är de oroliga för hur en vanlig förlossning skulle gå, de kommer göra täta kontroller nu för hur det ser ut samt att jag inte tappar ngn känsel vilket tyvärr är ett av problemen. De har lite olika åsikter beroende på om jag pratar med neurologen eller den andra läkaren om vad som skulle vara bäst för mig. Får se lite gällande sjukskrivning men just nu försöker jag jobba parallellt med killen som tar över när jag går på ledighet. Blir lite kaos om jag bara går.
Eftermiddagens bravader som jag bjuder på:
Trött och öm efter veckans hårda jobb och nya kroppsstorlek står jag på tunnelbanan hem. (På ”min” tunnelbana spelar det ingen roll om du är gravid eller 85+ med skakiga ben, de som får sitta är dem med vassast armbågar och som kan glidtacklas hårdas när de slänger sig på tåget.) Sneglar ner på mina skor som jag inte orkat stänga pga att jag tyckte det var jobbigt med magen och ömma ryggen. Fick en av mina sämre idéer-någonsin: att dra upp dragkedjorna innan vagnen stannar. Jag böjer mig fram i full mundering (ser ut som en ovanligt lång och rund eskimo med stor mössa & väskan lite på svaj) och börjar ograciöst dra igen sko ett och sedan sko tv.. Vagnen bromsar in kraftigt och jag försöker hålla balansen. Jag påbörjar en tippning åt vänster, tror att jag ska styra upp det men när inbromsning nr 2 kom svek kroppen.. Det tar lång tid för en kvinna på 175 cm att falla (Speciellt med gravidmage, dunjacka, mössa, väska & öppna skor). Genom vagnen hör jag ett sus av förfäran.. Som att förnedringen inte redan var total där jag ligger i mittgången gör föraren inbromsning nr 3 å jag hasar framåt i gången utan att se pga mössan som nu åkt över ögonen. När tåget står helt stilla samlar jag ihop mina kroppsdelar och kravlar sedan med en graciös rullning och ett stön upp på knä och sedan mödosamt vidare upp till att stå på fötterna. När jag fäller upp mössan från ögonen inser jag att dörrarna vid min hållplats håller på att stängas.. Med ett desperat ”åååh nejje” slänger jag mig genom dörrarna som stängs på min väska. En kille hjälper mig bända upp dörrarna så jag kunde få loss den, innan de stängs igen hinner jag ropa ”taaaack- jag mår fiiiint, det gick bra!”
Jag är inte skadad på ngt sätt och magen kickar glatt på.. Nu går jag hem och äter glass och skrattar åt mig själv.