Sv: Vårföräldrar 2013!
Men kan du inte bara vara ärlig och förklara för henne som det är?
Du kan ju välja att ta upp det själv innan hon hinner påpeka något. Hon lär ju fråga hur du mår och då kan du ju ta upp precis hur du känner och att du dessutom är orolig för att få kommentarer från henne. Förklara det du precis förklarade här! Jag tror faktiskt att saker och ting kan bli mycket lättare om man bara vågar vara öppen och ärlig.
Men jag förstår dig till viss del. Jag gick ner 8 kg precis innan graviditeten och har hela tiden tittat lite nervös på vågen. Först följde iaf min viktuppgång vad som stod i apparna men sist så hade jag gått upp 1,8 kg för mycket mot vad man skulle ha gått upp. Det stod så snitsigt också "Du har gått upp 5-7 kg, vissar har gått upp ännu mer." Vilket kategoriserade mig i de som gått upp ÄNNU MER. 1,8 kg är ju eg en fis i rymden men jag har redan dåligt samvete för att jag sköter kosten dåligt, jag orkar bara inte.. motivationen finns inte där och jag faller för freselserna helt enkelt. Precis som du. Så jag har dåligt samvete över min dåliga karaktär. Sedan stör jag mig också på att jag vägdes in hos BM på typ 62,? när jag i mitt huvud vägde 60,8. Hos BM hade jag ju kläder på mig så det var inte konstigt att jag vägde mer där, men då var det sommarkläder och nu kommer ju diffen antagligen bli ännu större eftersom jag kommer har mer kläder på mig och då kommer en ännu högre diff registreras och jag kommer ha gått upp ÄNNU MER enligt papprena
Jag hör hur otroligt tramsigt detta låter, jag har aldrig varit fixerad eller så här spårad när det kommer till min vikt vilket också gör att jag stör mig på mina idiotiska tankar. Det är bara det att jag inte vill skita i det för mycket heller eftersom jag inte vill hamna i situationen att jag kommer få kämpa som ett svin för att bli av med allt "onödigt" man dragit på sig pga dålig karaktär. Jag är vanligtvis satans envis, en envishet som väldigt lätt kan tippa över till att jag blir manisk och att vara van vid det och nu känna att jag inte har någon som helst kontroll över slarvandet känns så där. Det är lite så -många bäckar små- som sätter igång grillerna i huvudet på mig. Samtidigt, så illa kan det ju inte vara, för jag sätter ju fortfarande i mig två bullar ist för en om det finns. Det känns lite som att tankarna kommer och går. Det är helt klart ingen stor grej, men jag kanske ska ta mitt eget råd och fråga BM när vi åker dit nästa fredag. Säger hon att jag ligger i överkant på vad som är att räkna med, ja då kanske jag bara får en spark i arslet. Ffa eftersom jag läste att vad man äter påverkar hur barnet blir när det kommer ut. Smäller man bara i sig hamburgare och bullar så blir det ju ingen atlet direkt som kommer ut. Problemet är bara att det känns fortfarande så pass overkligt att det är svårt att känna att det är barnet jag tar ansvar för. Vilket barn lixom?
Nåja nu blev det väldigt mycket svammel, men helt enkelt, du är inte ensam så din BM lär ju helt klart hört dessa tankar tidigare och då är det väll bara bra om hon får infon så att hon kan förhålla sig till det så att du slipper känna obehag för att gå dit för att du inte vill göra gliringar om vikten.
kram