Varför tävlar ni? (Tankar om tävling)

[Is]

Jag ser inte mig själv som en tävlingsmänniska men jag blir sjukt stolt när jag och min hund kan "bevisa" vilket fint team vi är.
Jag provar ha tävling som en rolig grej och för att, i all små barns stress, "få fingrarna ur" att aktivera min hund.
Jag är inte så noga med att saker ska vara perfekt utan tänker att går det så går det och går det inte så vet vi vad vi måste träna.
(Självklart är det också fint med meriter på hunden som är tänkt att gå i avel)

Men hur ser ni på tävlande?
Hur är ni som tävlingsmänniska? Är du den som tränar in i perfektion eller är du den som tar det som det kommer.
Har du en strikt långsiktig plan eller tävlar du när andan faller på?
Är du nervös eller avslappnad inför en tävling?
Kort och gott är jag nyfiken på hur andra ser på tävlingar.?
Så få läsa era tankar

 

[Miao]

Jag ser inte mig själv som en tävlingsmänniska men jag blir sjukt stolt när jag och min hund kan "bevisa" vilket fint team vi är.
Jag provar ha tävling som en rolig grej och för att, i all små barns stress, "få fingrarna ur" att aktivera min hund.
Jag är inte så noga med att saker ska vara perfekt utan tänker att går det så går det och går det inte så vet vi vad vi måste träna.
(Självklart är det också fint med meriter på hunden som är tänkt att gå i avel)

Hur ser ni på tävlande?
Jag ser på tävlande givetvis som en kul grej eftersom jag älskar att tävla, men mest ser jag det som en möjlighet att få ett objektivt utlåtande på hur långt jag nått i min hunds utbildning, hur sammansvetsade vi blivit som team och vad jag behöver utveckla mer hos mig och min hund. Det är ju superenkelt att vara "världsmästare på hemmaplan" och få asbra resultat i sin hunds träning när man helt kan tillrättalägga miljön, belöna, planera tid/uppvärmning/svårighetsgrad osv, men det är först på tävling som man verkligen ser vad som håller och vad som brister när det tillkommer ex nerver, tidspress, oförutsedda händelser osv.

För mig är det också viktigt att meritera mina hundar tävlingsmässigt för mina uppfödares skull, för att hjälpa till i deras avelsutvärdering och hjälpa dem att se om de är på rätt väg med sin avel.

Hur är ni som tävlingsmänniska? Är du den som tränar in i perfektion eller är du den som tar det som det kommer.
Både och. Jag tränar helt klart för att vinna SM i vilken gren jag än tar mig för, men jag kan lätt gå ut och tävla utan att ha ett perfekt utförande på vissa moment. Eftersom man ALDRIG kommer lyckas få allting perfekt, så skulle man aldrig komma ut på tävling om man strävar efter hel perfektion.

Har du en strikt långsiktig plan eller tävlar du när andan faller på?
Beror lite på gren, men i grunden har jag alltid en långsiktig plan (slutmålet på min nuvarande plan för min yngsta hund ligger 2020).

Är du nervös eller avslappnad inför en tävling?
Sjukt nervös ! Ända fram tills vi startar första momentet på tävlingsdagen, då blir jag totalt lugn.

 

[Bulldoozer]

Jag har tävlat ganska länge i styrkesport och har inte samma klena tävlingsnerver som jag hade i början där tack och lov. Började tävla i agility efter att vi gått kurs i det, mest för skojs skull. Tävlar även i lydnad efter att vi gått kurs i startklass i våras. Naturligtvis är det kul om min tik blir meriterad! Framförallt så blir jag mycket mer strukturerad i träningen när jag har en tävling att sikta på och man får liksom kvitto på att träningen gett resultat . Är inte perfektionist, då är det nog svårt att ta sig ut och tävla tänker jag utan var nog egentligen inte riktigt färdig för tävling när vi tävlade första gångerna. Samtidigt så tror jag det bra att komma ut och få ett hum om hur tävlandet går till utan att förvänta sig super-resultat typ träna på att tävla.

 

[Red_Chili]

Men hur ser ni på tävlande?
Hur är ni som tävlingsmänniska? Är du den som tränar in i perfektion eller är du den som tar det som det kommer.
Har du en strikt långsiktig plan eller tävlar du när andan faller på?
Är du nervös eller avslappnad inför en tävling?
Kort och gott är jag nyfiken på hur andra ser på tävlingar.?
Så få läsa era tankar

Jag tävlade mycket förut. Sedan när bilen började krångla, Aysu splittrade knäskålen och det dök upp en hel hög andra problem privat så slutade jag och än har jag inte kommit igång igen...

När jag tävlade mycket så var det av flera anledningar.
Lure coursingen tävlade jag för att hundarna älskade det, och för att jag älskade att se dem göra det de älskar. Dessutom kändes det fint att visa upp sina duktiga hundar (både Aysu och Ebrah har placerat sig i topp på i princip varenda start, Aysu blev snabbt champion och Ebrah fick så många cert som det öht var möjligt under sin tävlingssäsong, båda har även kvalat till EM).

Rallylydnad tävlade jag för att jag älskade utmaningen och att jobba för att få ett bättre samarbete osv i en sport där vi betygsätts mot klara regler/beskrivningar istället för mot andra ekipage passade bra. Jag gav mig utan tvekan ut trots att jag visste att det inte skulle bli perfekt, men jag försökte se på oss realistiskt och sätta upp mål som faktiskt gick att nå. Ibland var det bara att komma igenom banan, ibland var det att få höga poäng. Det berodde på hund och dag och bana och... allt.

Jag har varit nervös inför tävlingar, men det var mest i början. Så fort jag fick lite rutin på det så försvann nervositeten. Dessutom har jag väl lyckats omprogrammera mig, så nu är jag istället nervös för att komma till själva tävlingen. Väl framme är jag så glad att det lyckades att det blir lätt att slappna av

I dagsläget... Jag har ingen motivation för tävling. Hela jag blir "Eh... Varför ska jag lägga pengar på det där..?" så fort det blir tävlingstänk. Jag vill tävla Ebrah någon gång till i lure coursing, så att hon får sitt championat (hon behöver bara ett cert för det). Det hade också varit fint att se Aysu jaga igen. Hon har inte gjort det sen skadan.

Det är lite lustigt det där, för jag har alltid varit en extrem tävlingsmänniska som planerat allt med hundarna med sikte på tävling. De ska vara i fysisk toppform inför LC-tävlingarna och vi ska kunna prestera bra i rallyn. Jag gör ingenting halvdant och vet precis vad hundarna behöver för att kunna prestera (sedan kanske det inte lyckas alla gånger, men så är livet). Den här ointresserade person som jag varit det senaste året... Jag känner inte igen mig själv i det. Inte alls. Börjar nästan undra om någon bytt ut min hjärna

 

[Fisherling]

Men hur ser ni på tävlande?
Jag ser det som något roligt; en spännande och lärorik grej som ger kvitto på vad vi har lärt oss och vad vi måste jobba mer på. Sedan är ju meritering både kul och viktigt för uppfödaren och rasen som helhet.

Hur är ni som tävlingsmänniska? Är du den som tränar in i perfektion eller är du den som tar det som det kommer.
Jag är en person som inte går in på en tävlingsplan om jag inte tror att vi kan klara det. Eftersom jag blir så extremt nervös när jag ska tävla så måste min hjärna och mina nerver kunna falla tillbaka på känslan "vi kan det här". Har jag inte det så går jag lätt in i upplösningstillstånd av nervositet, så det finns liksom ingen mening för mig att tävla innan vi som team är redo. Det skulle bara bli pannkaka av alltihop.

Jag försöker hålla rimliga förhoppningar när jag tävlar, men mamma säger att jag är en vinnarskalle utan dess like

Har du en strikt långsiktig plan eller tävlar du när andan faller på?
Jag tävlar det jag känner för när jag känner för det. Förra året tävlade jag mycket i agility, lydnad och rallylydnad, men i år har jag mest fokuserat på agilityn för det var det jag ville tävla. Nu är jag dock sugen på att tävla lydnad och rally igen så har några tävlingar inplanerade, får se hur många som blir av.

Är du nervös eller avslappnad inför en tävling?
Nervös så det skriker om det! Varm i bröstet, har svårt att äta, vankar, oroar mig, babblar non-stop eller säger ingenting, tänker upp skräckscenarion, hinkar kaffe som om jag planerar att vara vaken i en vecka
Men på något sätt lyckas jag alltid komma igenom det och tycka det är kul att köra när vi väl är på plan tillsammans. Som tur är så är Tinja föga påverkad av mina nerver.

 

[Migo]

Men hur ser ni på tävlande?
Ett sätt att få lite perspektiv på ekipaget och sin träning, att inte vara "stor anka i liten pöl" utan faktiskt få kvitto på att det man gör fungerar i andra sammanhang.

Hur är ni som tävlingsmänniska? Är du den som tränar in i perfektion eller är du den som tar det som det kommer.
Vissa saker är jag perfektionist runt - hundens känsla i arbetet, relationen mot fåren och inställning till samarbetet. Däremot kan jag utan problem åka på tävling med en hund som aldrig har utfört alla momenten som ingår i klassen. (vallning är vallning är vallning, oavsett om det går på korsan eller tvärsan eller in i en fålla, liksom).

Har du en strikt långsiktig plan eller tävlar du när andan faller på?
Extremt impulsstyrd, går helt på hur det känns med hunden just nu. Har ingen plan med stegring i klasserna eller så, utan tävlandet är en pluttliten bit av erfarenhetssamlandet som utbildningen är.

Är du nervös eller avslappnad inför en tävling?
Dönervös, till den grad att jag inte kan äta, bara vill gå på dass och helst fly från platsen. Men jag är inte nervös för hundens eller min prestation, bara själva bedömingssituationen. Tror jag?

 

[Is]

Men hur ser ni på tävlande?
Jag ser det som något roligt; en spännande och lärorik grej som ger kvitto på vad vi har lärt oss och vad vi måste jobba mer på. Sedan är ju meritering både kul och viktigt för uppfödaren och rasen som helhet.

Hur är ni som tävlingsmänniska? Är du den som tränar in i perfektion eller är du den som tar det som det kommer.
Jag är en person som inte går in på en tävlingsplan om jag inte tror att vi kan klara det. Eftersom jag blir så extremt nervös när jag ska tävla så måste min hjärna och mina nerver kunna falla tillbaka på känslan "vi kan det här". Har jag inte det så går jag lätt in i upplösningstillstånd av nervositet, så det finns liksom ingen mening för mig att tävla innan vi som team är redo. Det skulle bara bli pannkaka av alltihop.

Jag försöker hålla rimliga förhoppningar när jag tävlar, men mamma säger att jag är en vinnarskalle utan dess like

Har du en strikt långsiktig plan eller tävlar du när andan faller på?
Jag tävlar det jag känner för när jag känner för det. Förra året tävlade jag mycket i agility, lydnad och rallylydnad, men i år har jag mest fokuserat på agilityn för det var det jag ville tävla. Nu är jag dock sugen på att tävla lydnad och rally igen så har några tävlingar inplanerade, får se hur många som blir av.

Är du nervös eller avslappnad inför en tävling?
Nervös så det skriker om det! Varm i bröstet, har svårt att äta, vankar, oroar mig, babblar non-stop eller säger ingenting, tänker upp skräckscenarion, hinkar kaffe som om jag planerar att vara vaken i en vecka
Men på något sätt lyckas jag alltid komma igenom det och tycka det är kul att köra när vi väl är på plan tillsammans. Som tur är så är Tinja föga påverkad av mina nerver.

Hahaha och jag som trodde jag hade dåliga tävlingsnerver men fullt så nervös som du beskriver blir jag nog inte (då skulle jag nog aldrig tävla )

 

[Is]

Vad roligt att läsa hur andra upplever det. Hoppas fler svarar

 

[Silver Girl]

Jag tar det som det kommer. Tävlar rally och vill kunna alla moment och ha en chans till godkänt resultat i den klass jag startar men tävlar i övrigt främst mot mig själv. Även om det så klart var kul med vinst på senaste tävlingen.
Ingen strikt plan men tittar över vilka tävlingar som finns några månader i förväg men det är mest för att det inte ska krocka med jobbet.
Är inte supernervös men lite mer spänd än på träning.

Ser tävling mest som något att sikta mot vid träning och som en kul aktivitet för mig och hunden.

 

[Fruentimber]

Men hur ser ni på tävlande?
Hur är ni som tävlingsmänniska? Är du den som tränar in i perfektion eller är du den som tar det som det kommer.
Har du en strikt långsiktig plan eller tävlar du när andan faller på?
Är du nervös eller avslappnad inför en tävling?
Kort och gott är jag nyfiken på hur andra ser på tävlingar.?
Så få läsa era tankar

Är på tävling nu och förstår inte riktigt varför jag utsätter mig för detta.

Som flera andra svarat innan så ser jag väl tävlandet som ett kvitto på att vi är på rätt väg. Framför allt har jag nu förstått (ny inom tävling) hur stor skillnad det kan vara i träningssituation och tävlingssituation. Det kan förstås vara jätteenkelt att påstå att hunden har fina arbetsegenskaper när man bara tränar och använder hundra olika hjälper, eller påstå att hunden spårar så fint när det handlar om 600 meter näringsspår...

Jag satsar väl förstås på perfektion men är givetvis realistisk. De första gångerna vi tävlade var vi egentligen inte alls redo men hade jag inte kastat ut oss på tävling hade det nog aldrig blivit av. Vi hoppade över apporten de fyra första starterna, t ex. Nu har det blivit väldigt sporadiskt med tävling för vår del, men nu har vi flera stycken inplanerade med förhoppningen att ta LD Startklass innan årsskiftet.

Tyvärr blir jag väldigt nervös och Lasse är inte särskilt enkel, så det hjälper ju inte heller. Men jag hoppas att vi hittar en ordentlig team-känsla framöver. Efter startklass satsar vi på start i klass 1 framåt sommaren/hösten -19. Gibbs ska tävlas i startklass nästa vår. Lasse ska väl förhoppningsvis även startas i appellspår.

 

[Migo]

Men hur ser ni på tävlande?
Ett sätt att få lite perspektiv på ekipaget och sin träning, att inte vara "stor anka i liten pöl" utan faktiskt få kvitto på att det man gör fungerar i andra sammanhang.

Jag vill lägga till att det är ett sätt att inte bara få kvitto på sin träning för egen del, utan även ett sätt att visa upp både sin hunds kapacitet och sin hundträning. För en annan som livnär sig på det så är det (tyvärr) viktigt att komma ut och visa att träningen och aveln leder till användbara resultat.

 

[HeddaVovven]

Tävlandet ger ett mål och gör träningen meningsfull. För mig är träningen roligast men utan tävlandet hade träningen känts meningslös och jag hade haft svårt att inte börja slarva.
På tävlingar är jag inte jättenervös, lite lagom sådär. Jag tävlar endast när jag känner mig väl förberedd och har en god chans till uppflytt.
Jag är ganska petig i träningen och har svårt att träna helhet. Jag har ingen långsiktig plan utan tävlar när jag anser att vi är redo.

 

[Wingates]

För en annan som livnär sig på det så är det (tyvärr) viktigt att komma ut och visa att träningen och aveln leder till användbara resultat.

Varför är det tyvärr?
Jag tänker väl att det är det enda sättet i princip för alla uppfödare att visa att man gör något vettigt med sin avel sas.

 

[Migo]

Varför är det tyvärr?
Jag tänker väl att det är det enda sättet i princip för alla uppfödare att visa att man gör något vettigt med sin avel sas.

För att min "gren" är praktiskt arbete, och tävlingsframgångar inte alls betyder att det är bra i jobb.

 

[YlvaG]

Jag tävlade mycket förut. Sedan när bilen började krångla, Aysu splittrade knäskålen och det dök upp en hel hög andra problem privat så slutade jag och än har jag inte kommit igång igen...

När jag tävlade mycket så var det av flera anledningar.
Lure coursingen tävlade jag för att hundarna älskade det, och för att jag älskade att se dem göra det de älskar. Dessutom kändes det fint att visa upp sina duktiga hundar (både Aysu och Ebrah har placerat sig i topp på i princip varenda start, Aysu blev snabbt champion och Ebrah fick så många cert som det öht var möjligt under sin tävlingssäsong, båda har även kvalat till EM).

Rallylydnad tävlade jag för att jag älskade utmaningen och att jobba för att få ett bättre samarbete osv i en sport där vi betygsätts mot klara regler/beskrivningar istället för mot andra ekipage passade bra. Jag gav mig utan tvekan ut trots att jag visste att det inte skulle bli perfekt, men jag försökte se på oss realistiskt och sätta upp mål som faktiskt gick att nå. Ibland var det bara att komma igenom banan, ibland var det att få höga poäng. Det berodde på hund och dag och bana och... allt.

Jag har varit nervös inför tävlingar, men det var mest i början. Så fort jag fick lite rutin på det så försvann nervositeten. Dessutom har jag väl lyckats omprogrammera mig, så nu är jag istället nervös för att komma till själva tävlingen. Väl framme är jag så glad att det lyckades att det blir lätt att slappna av

I dagsläget... Jag har ingen motivation för tävling. Hela jag blir "Eh... Varför ska jag lägga pengar på det där..?" så fort det blir tävlingstänk. Jag vill tävla Ebrah någon gång till i lure coursing, så att hon får sitt championat (hon behöver bara ett cert för det). Det hade också varit fint att se Aysu jaga igen. Hon har inte gjort det sen skadan.

Det är lite lustigt det där, för jag har alltid varit en extrem tävlingsmänniska som planerat allt med hundarna med sikte på tävling. De ska vara i fysisk toppform inför LC-tävlingarna och vi ska kunna prestera bra i rallyn. Jag gör ingenting halvdant och vet precis vad hundarna behöver för att kunna prestera (sedan kanske det inte lyckas alla gånger, men så är livet). Den här ointresserade person som jag varit det senaste året... Jag känner inte igen mig själv i det. Inte alls. Börjar nästan undra om någon bytt ut min hjärna

Kan det vara Aysus skada som satt en undermedveten spärr i dig? Har du tävlat någonting sen dess? I någonting? Jag har inte kännt igen dig i dina inlägg sen dess när det kommer till tävling. (Det här lät negativt och det är inte meningen.)

Själv har jag ju inte hund, men jag har så usla tävlingsnerver att det är löjligt. Kunde inte ens ställa ut katten själv för jag blev så nervös att hon vaktade mig.

 

[Red_Chili]

Kan det vara Aysus skada som satt en undermedveten spärr i dig? Har du tävlat någonting sen dess? I någonting? Jag har inte kännt igen dig i dina inlägg sen dess när det kommer till tävling. (Det här lät negativt och det är inte meningen.)

Själv har jag ju inte hund, men jag har så usla tävlingsnerver att det är löjligt. Kunde inte ens ställa ut katten själv för jag blev så nervös att hon vaktade mig.

Det kan mycket väl vara så. Aysu har inte tävlat något alls efter skadan, trots att hon mycket väl skulle kunna. Ebrah har tävlat lure coursing några gånger. Första gången så trodde jag att jag inte var nervös, men när jag fångat henne vid målgången vid första loppet så var jag så skakig att jag inte ens klarade av att ta av henne munkorgen, det fick en vän göra. Kunde inte prata heller eller knappt ens gå för att låta henne varva ner, jag var helt slut efter att ha varit så tokigt nervös och så fokuserad på att klara av allt utan att ens märka av nervositeten. Sedan kändes det bättre till andra loppet, men både där och på tävlingarna efteråt så var mitt fokus på att få Ebrah att placera sig bra på årslistan. Det gjorde hon, och när vi sedan inte kunde komma iväg till EM som hon kvalat till så tappade jag väl den lilla motivation som trots allt fanns. Har tänkt flera gånger att jag ska tävla rallylydnad, bara för att komma ut och göra något, men det har inte blivit av...

 

[YlvaG]

Det kan mycket väl vara så. Aysu har inte tävlat något alls efter skadan, trots att hon mycket väl skulle kunna. Ebrah har tävlat lure coursing några gånger. Första gången så trodde jag att jag inte var nervös, men när jag fångat henne vid målgången vid första loppet så var jag så skakig att jag inte ens klarade av att ta av henne munkorgen, det fick en vän göra. Kunde inte prata heller eller knappt ens gå för att låta henne varva ner, jag var helt slut efter att ha varit så tokigt nervös och så fokuserad på att klara av allt utan att ens märka av nervositeten. Sedan kändes det bättre till andra loppet, men både där och på tävlingarna efteråt så var mitt fokus på att få Ebrah att placera sig bra på årslistan. Det gjorde hon, och när vi sedan inte kunde komma iväg till EM som hon kvalat till så tappade jag väl den lilla motivation som trots allt fanns. Har tänkt flera gånger att jag ska tävla rallylydnad, bara för att komma ut och göra något, men det har inte blivit av...

Även om man logiskt sett vet att det var en oturlig olycka så var det ju ändå en traumatisk upplevelse. Är inte alls konstigt att kroppen reagerar trots att man tänker logiskt och realistiskt. Jag håller på med traumabearbetbing för min PTSD och jag blir halvt tokig på just det- att kroppen reagerar på ett sätt medan huvudet tänker i en helt annan riktning.

 

[Migo]

Även om man logiskt sett vet att det var en oturlig olycka så var det ju ändå en traumatisk upplevelse. Är inte alls konstigt att kroppen reagerar trots att man tänker logiskt och realistiskt. Jag håller på med traumabearbetbing för min PTSD och jag blir halvt tokig på just det- att kroppen reagerar på ett sätt medan huvudet tänker i en helt annan riktning.

Ja, visst är det ett trauma! Jag får svettningar, hjärtklappning och mår illa när jag kör vägen mot kliniken där Fridolf bukopererades akut i vintras. Trots att jag varit där i oproblematiska ärenden flera gånger sen dess.

Chocken och dödsångesten jag fick där när han skulle opereras andra gången(första gången fattade jag ju inte hur illa det var) är det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

 

[Red_Chili]

Även om man logiskt sett vet att det var en oturlig olycka så var det ju ändå en traumatisk upplevelse. Är inte alls konstigt att kroppen reagerar trots att man tänker logiskt och realistiskt. Jag håller på med traumabearbetbing för min PTSD och jag blir halvt tokig på just det- att kroppen reagerar på ett sätt medan huvudet tänker i en helt annan riktning.

Nä, det kan nog vara så. För kanske en vecka sedan(?) så slog Aysu i knät när hon sprang lös. Hon skrek till och hoppade sedan på tre ben med det tidigare skadade benet hängande... Jag var helt övertygad om att hon slagit upp skadan igen och vågade knappt känna på knät (När jag gjorde det så kändes allt som vanligt, och bara någon minut efter så gick hon som vanligt igen och allt har varit bra sedan dess). Att känna på knät och känna hur hela knäskålen var splittrad där under... Det är en av de absolut värsta saker jag varit med om. Minns hur jag sprang fram till henne på fältet, skulle känna igenom henne bara för att se hur det var och plötsligt insåg att sådant som skulle sitta fast absolut inte satt fast och inte höll ihop osv. Sedan var det bara fullständig ångest, ångest och ännu mer ångest. Fyhelvete vad vidrigt allt var... Jag får en klump i halsen bara av att skriva om det. Jag vill aldrig någonsin vara ens i närheten av att uppleva något liknande igen.

 

[YlvaG]

Jag ber om ursäkt till både @Red_Chili och @Migo för att ha dragit upp jobbiga saker.