Varför spelar små barn matcher?

[Petruska]

Jag tycker bredd är viktigt, men också att djup och passion är det. Jag tror att om man en gång specialiserat sig på en sak, så kommer man också att ha färdigheten att specialisera sig på andra. Men det behöver finnas en balans mellan djup och bredd.

Och pratar vi om små barn kommer ingen förrän åratal senare om kunna säga om balans rådde eller inte. Och då väljer jag att säkerställa bredd före specialisering.

 

[Kattennizze]

Jag tycker bredd är viktigt, men också att djup och passion är det. Jag tror att om man en gång specialiserat sig på en sak, så kommer man också att ha färdigheten att specialisera sig på andra. Men det behöver finnas en balans mellan djup och bredd.

Fast det stämmer inte. Det allra bästa är att inte specialisera sig så tidigt eftersom om man specialiserar sig innan kroppen är helt färdigväxt rikserar man att slita för mycket på bara vissa områden, inom fotboll är det t ex knäna som måste hålla. Om man har en allround idrott under uppväxten stärks oftast hela kroppen vilket är mycket sundare och du riskerar inte att få skador av din tidiga specialisering.

 

[Badger]

Jag menade mest att fotbollen inte är ensamt om att kräva den typen av insatser, vad som är ”värst” ur baka-och-sälja-bullar-hänseende vet jag inte men jag skulle sätta mina pengar på att det har att göra med (förenings)lokal kultur

Nej absolut inte ensamt. Det är bara det att jag förknippar de flesta aktiviteter med enstaka punktinsatser på det planet medan jag förknippar fotboll med -mycket ofta, insatser.

 

[Badger]

Det är sant. Men personligen är det så att om jag bara tränar ridning eller kampkonst en gång i veckan så är vinningarna väldigt låga och osäkra. Det är som att muskelminnet blir som ett såll. Träna två gånger i veckan och det är helt annorlunda.

Två gånger rida i veckan är dubbelt så roligt såklart och man minns bättre. Jag kan se värdet av att ha en sport två gånger i veckan. Eller kanske två olika sporter som lite liknar varandra, varje en gång i veckan.

Men på en gång i veckan lär man sig fortfarande rida/simma betydligt snabbare och säkrare än på ingen gång i veckan. Så en gång är inte lika med värdelöst.

Jag tänker lite att jag personligen nog tycker att man gärna får ge barn möjlighet att ha många strängar på sin lyra och många saker i livet som ger glädje som sagt. Att kanske älska sång, musik, konst, historia, sport, litteratur. Att kanske ha tid i veckan för läxan, sporten, läsa, naturen, rita, bygga lego, släkten, vännerna, cykla runt planlöst osv.

Och då tänker jag att en aktivitet i veckan fungerar bra tre gånger, eller två en till två gånger osv. Men att när man kör en aktivitet två till tre vardagar och samtliga helgdagar. Då plötsligt så har man rensat kartan från det andra. Ett val man kan göra, ett val många tycker är det bästa, man kanske vill satsa. Men det är kanske inte vad jag skulle önska som barndom för just mitt barn. Kanske för att jag som liten och mina vänner hade allt det där andra (ska vi hem och leka och hänga i timmar idag, ja varför inte!) och man tycker om att ge sitt barn liknande som man själv hade. Medan andra satsade och älskade det och kan inte tänka sig att ha en barndom utan att satsa allt på en enda sport.

Ibland kanske man kan få en liten liten känsla av att vi föräldrar tycker att lära sig saker och läxor är i alla fall inte vårt problem utan någon annans och det är inte på vår priolista och vi kanske visar det tydligt. Medan vi samtidigt visar hur viktiga fritidsaktiviteterna är för oss och hur högt prioriterade de är. En del av våra skolresultat kanske speglar vårt samhälles prioriteringar och skolan är inte prio. Det är jobbigt och drygt och lärarnas problem. Tre timmar vid fotbollsplanen varje helg? javisst! jag tittar gärna på. En timmes läxa tre gånger, näver bäver, värdelöst, vilken fritidspedagog som helst borde göra det. (egentligen är det här säkert en chimär, för gissningsvis är det förhoppningsvis samma förälder som både hjälper med läxan och skjutsar till fotbollen. Men i samhällsdebatten låter det nästan inte så alla gånger.)

 

[Badger]

Barn gör inte som man säger utan som man gör. Om förebilderna skyller på individer kommer barnen också att göra det. Sen är det de facto så att om ur en synvinkel så finns det ofta en syndare till många misstag, den som släppte in målet gorde ju det (även om försvaret kunde jobbat bättre eller den som orsakade friparken borde gett fan i det osv)

Mja det är visat att barn trots allt gör som man säger också. Jag minns inte exakt men det spelade tydligen visst roll om man berättade om riskerna med alkohol trots att man drack själv tex.

 

[pollex]

Och pratar vi om små barn kommer ingen förrän åratal senare om kunna säga om balans rådde eller inte. Och då väljer jag att säkerställa bredd före specialisering.

Ja, jag tror att det är en fördel för de barn som har ett sug efter ett ”specialområde” att deras vuxna inte går all in (eller - ännu värre - hetsar). Under den förutsättningen är jag inte jätteorolig att specialiseringen ska bli ohälsosam.

 

[pollex]

Fast det stämmer inte. Det allra bästa är att inte specialisera sig så tidigt eftersom om man specialiserar sig innan kroppen är helt färdigväxt rikserar man att slita för mycket på bara vissa områden, inom fotboll är det t ex knäna som måste hålla. Om man har en allround idrott under uppväxten stärks oftast hela kroppen vilket är mycket sundare och du riskerar inte att få skador av din tidiga specialisering.

Jag avsåg egentligen snarare den psykiska komponenten av specialisering - att man lär sig hur man blir bra på något och att man sedan kan använda samma principer om man blir intresserad av ett nytt område.

 

[Badger]

Ah, här är någonting som liknar det jag tänker mig är själva centrumet i bollsporten, essensen. Dvs inte samlade matchpoäng utan, barnen på bakgården:

http://campus1477.se/sv/traning/bollsporter/futsal/

Drop-in-bollspel är ett alternativ för dig som vill spela boll då och då, men inte har tid eller möjlighet att regelbundet spela i ett lag. Det går bra att komma ensam.

 

[SelektrikII]

Två gånger rida i veckan är dubbelt så roligt såklart och man minns bättre. Jag kan se värdet av att ha en sport två gånger i veckan. Eller kanske två olika sporter som lite liknar varandra, varje en gång i veckan.

Men på en gång i veckan lär man sig fortfarande rida/simma betydligt snabbare och säkrare än på ingen gång i veckan. Så en gång är inte lika med värdelöst.

Jag tänker lite att jag personligen nog tycker att man gärna får ge barn möjlighet att ha många strängar på sin lyra och många saker i livet som ger glädje som sagt. Att kanske älska sång, musik, konst, historia, sport, litteratur. Att kanske ha tid i veckan för läxan, sporten, läsa, naturen, rita, bygga lego, släkten, vännerna, cykla runt planlöst osv.

Och då tänker jag att en aktivitet i veckan fungerar bra tre gånger, eller två en till två gånger osv. Men att när man kör en aktivitet två till tre vardagar och samtliga helgdagar. Då plötsligt så har man rensat kartan från det andra. Ett val man kan göra, ett val många tycker är det bästa, man kanske vill satsa. Men det är kanske inte vad jag skulle önska som barndom för just mitt barn. Kanske för att jag som liten och mina vänner hade allt det där andra (ska vi hem och leka och hänga i timmar idag, ja varför inte!) och man tycker om att ge sitt barn liknande som man själv hade. Medan andra satsade och älskade det och kan inte tänka sig att ha en barndom utan att satsa allt på en enda sport.

Ibland kanske man kan få en liten liten känsla av att vi föräldrar tycker att lära sig saker och läxor är i alla fall inte vårt problem utan någon annans och det är inte på vår priolista och vi kanske visar det tydligt. Medan vi samtidigt visar hur viktiga fritidsaktiviteterna är för oss och hur högt prioriterade de är. En del av våra skolresultat kanske speglar vårt samhälles prioriteringar och skolan är inte prio. Det är jobbigt och drygt och lärarnas problem. Tre timmar vid fotbollsplanen varje helg? javisst! jag tittar gärna på. En timmes läxa tre gånger, näver bäver, värdelöst, vilken fritidspedagog som helst borde göra det. (egentligen är det här säkert en chimär, för gissningsvis är det förhoppningsvis samma förälder som både hjälper med läxan och skjutsar till fotbollen. Men i samhällsdebatten låter det nästan inte så alla gånger.)

Det kan lätt bli om man ser till det stora hela. I mitt fall kunde det lätt ta 5-6 timmar från att jag började byta om hemifrån tills jag kom hem igen och hade duschat.

Om det är så att det inte är helt säkert på om större delen ridlektionen blir bra, utan kan bara bli en 5-15 minuter så blir vinningarna låga och osäkra - dessutom tar det en hel vecka tills du faktiskt kan lära dig av dina misstag.

 

[Badger]

Det kan lätt bli om man ser till det stora hela. I mitt fall kunde det lätt ta 5-6 timmar från att jag började byta om hemifrån tills jag kom hem igen och hade duschat.

Om det är så att det inte är helt säkert på om större delen ridlektionen blir bra, utan kan bara bli en 5-15 minuter så blir vinningarna låga och osäkra - dessutom tar det en hel vecka tills du faktiskt kan lära dig av dina misstag.

Jag håller bara inte med .

(Jag är 100% säker på att jag red bättre när jag var 17 än när jag gjorde när jag var 9 trots att jag bara red en gång i veckan däremellan. Och jag är totalt övertygad om att jag inte hade kunnat rida alls när jag var 17 om jag hade ridit ingen gång i veckan.)

 

[SelektrikII]

Jag håller bara inte med .

(Jag är 100% säker på att jag red bättre när jag var 17 än när jag gjorde när jag var 9 trots att jag bara red en gång i veckan däremellan. Och jag är totalt övertygad om att jag inte hade kunnat rida alls när jag var 17 om jag hade ridit ingen gång i veckan.)

Jo, men man bör alltid kunna fråga sig om det är värt det.

Anser man att det är värt att det tar 5-6 timmar inalles och att det ganska ofta bara är 5-15 min per lektion som är givande så anser man att det är värt det. Jag gör det inte.

 

[Badger]

Jo, men man bör alltid kunna fråga sig om det är värt det.

Anser man att det är värt att det tar 5-6 timmar inalles och att det ganska ofta bara är 5-15 min per lektion som är givande så anser man att det är värt det. Jag gör det inte.

Jo för den glädje det ger mig nu var det definitivt värt det. När jag rider idag, en gång i veckan på vintrarna, är det absolut värt det. För alla i min grupp varav flera har haft häst tidigare är det värt det. Vi blir bättre också trots att vi är mestadels 40+ o 50+.

Sedan på somrarna håller jag på med lite lagsport till häst, lite härlig, gör lagen som de kommer och spela lite mål utan att räkna.

Men jag håller med att som barn var det mycket tråkigt många dagar. Jag har ju lite av en hangup när det gäller svenska ridskolor och att det ska vara så förtvivlat tråkigt att rida ibland. Det krävs en del kämpaglöd och hästkärlek för barn att hänga kvar. Men det tycker jag inte har en korrelation med antalet gånger per vecka utan med vad man gjorde den gången.

 

[Pontevecchio]

Känns som det blivit många sanningar ang hur mycket fotbollskids tränar så jag kollade hemsidan.
5-6 åringar har en träning i veckan, 60 min.
7 åringar 1 timmes träning + 1 match i veckan.

Även om en ridlektion är endast 40 min kräver den både ryktning och sadling osv så tidsåtgången där är väl ungefär densamma?

 

[Petruska]

Ja, jag tror att det är en fördel för de barn som har ett sug efter ett ”specialområde” att deras vuxna inte går all in (eller - ännu värre - hetsar). Under den förutsättningen är jag inte jätteorolig att specialiseringen ska bli ohälsosam.

Inte ohälsosam. Det oroar mig inte. Men begränsande, socialt och på andra vis.

 

[Lobelia]

Och pratar vi om små barn kommer ingen förrän åratal senare om kunna säga om balans rådde eller inte. Och då väljer jag att säkerställa bredd före specialisering.

Har barnet ingen talan? De flesta gånger så har mindre barn inte så bestämda åsikter men en del älskar verkligen en sport/aktivitet medan andra gärna håller på med många olika saker.

 

[Kattennizze]

Inte ohälsosam. Det oroar mig inte. Men begränsande, socialt och på andra vis.

Fast det oroar mig, alltså att specialiseringen tidigt leder till sköra vävnader hos barnen senare och de då skadar sig och aldrig kommer tillbaka. Inte helt ovanligt att jag stöter på det i mitt jobb faktiskt.

 

[Petruska]

Har barnet ingen talan? De flesta gånger så har mindre barn inte så bestämda åsikter men en del älskar verkligen en sport/aktivitet medan andra gärna håller på med många olika saker.

Jodå. Men det är vuxna som är ansvariga för barns fostran. Och som har kapacitet att tänka lite långsiktigt.

 

[SelektrikII]

Fast det oroar mig, alltså att specialiseringen tidigt leder till sköra vävnader hos barnen senare och de då skadar sig och aldrig kommer tillbaka. Inte helt ovanligt att jag stöter på det i mitt jobb faktiskt.

Barnläkare? Sjukgymnast?

Jag skulle säga att det beror på fall till fall. Mig veterligen kan småbarn ägna sig åt styrketräning utan att få men av det. Har sett bilder av 8-9-åringar med värre sexpack än vad jag någonsin kommer att få. Gymnastik, däremot... Stukningar, benbrott och nekros.

Men det beror ju på vilken träningsfilosofi man har. Det är en sak om dina föräldrar är PTs och har vett att sluta om du lider av det. Det är en helt annan sak om något gommunistparti tar 100 000 ungar och kör dem genom träningsköttkvarnen bara för att kanske få en guldmedalj om några år (och fuskar med åldern).

 

[Pontevecchio]

Inte ohälsosam. Det oroar mig inte. Men begränsande, socialt och på andra vis.

hur är det begränsande socialt? man är en del av ett lag i en klubb. Man känner till de andra lagen och i yngre ålder använder man pauserna till att leka ihop.

 

[Sunshine]

hur är det begränsande socialt? man är en del av ett lag i en klubb. Man känner till de andra lagen och i yngre ålder använder man pauserna till att leka ihop.

Håller med dig - mina barn tränar simning respektive gymnastik plus att båda dansar också, och de har fått jättebra vänner via sina sporter. Vi är alltid noga med att skolan kommer först, men absolut krävs det lite planering för att se till att balansen blir rätt med allt annat i livet. Jag tycker dock att det är värt det, ser mycket hellre att mina barn har en passion och ägnar sig åt något fysiskt/aktivt än sitter inne och hänger över dataspel som många tyvärr gör.
Kanske underlättar det för oss att vi inte har någon släkt öht nära oss utan dem träffar vi på loven under mer intensiva former, men så hade det ju varit vare sig barnen tränat mycket sport eller inte.
Sedan måste man ju vara lyhörd och flexibel och verkligen lyssna på sitt barn. Det finns många föräldrar som lever ut sina drömmar genom sina barn...det slutar sällan väl enligt min erfarenhet...