lakrits
Jag tycker att det viktigaste är att man får hästen i en form där den kan arbeta med kroppen på ett harmoniskt och uppbyggande sätt.[/QUOTE skrev:
Alldeles rätt! Det innebär bl a att nacken måste vara högsta punkt.
Förhoppningsvis menar vi samma sak.
Jag har en fundering (inte riktat mot dig, utan bara i största allmänhet): Kan det vara så att en av anledningarna till att många är så förtjusta i att rida hästarna överböjda, är att det känns väldigt annorlunda mot en häst som ligger på bettet, och är stark. När man får denna annorlunda känsla, tror man att det är rätt. Man har aldrig upplevt riktig kontakt, och vet inte hur det är, utan antar att bara hästen slutar dra, så blev det rätt?
Jag vet tex en ryttare som anses som duktig häromkring, som så fort hästen råkar sticka fram näsan till där den faktiskt har linjen öga-mun i lod tar hon kvickt och sågar till i tygeln, så att hästen kommer bakom igen. Hon har ju uppenbarligen inte en aning om hur det ska kännas, och vad hon egentligen strävar efter, men hor är världsmästare på att få hästar att kröka på nacken. Denna ryttare arbetar som instruktör.
Vi har en annan tränare här i trakten, vars instruktioner brukar gå ut på att man ska driva mer, mer, mer, samt hålla stadigt i tygeln.
En av våra landslagsryttare kommer från dessa trakter, och jag har ett par elever som har ridit för denna person. Den första fick sin häst dragen i munnen så att blodet stänkte, och sedan omdömet att den hästen aldrig skulle kunna gå samlat. Kan tillägga att hästen har lätt för samling, bara man låter bli att dra i den. En annan har två hästar. "Träningen" resulerade i att den ena hästen parkerade sig, och vägrade gå, den andra slog och sparkade passen igenom...
Så visst får vi lära oss olika, men jag är tveksam till om det är bra.
Kan tillägga att den landslagsryttaren tillhör de med kraftigt överböjd häst även på tävlingsbanan.
