varför blev det den rasen?

[TeamLundVer]

Hur valde ni ras/blandras? Var det en slump att det blev den rasen det blev eller hade ni tänkt er den rasen under lång tid? Var det på grund av ett intresse för en särskild hundsport eller särskilt arbete?

Jag hade många ganska olika raser som jag var intresserad av innan jag köpte min hund. Länge skulle jag ha en svensk lapphund och under en lång period var jag inne på kooiker. Det slutade med en sheltie. Intresselistan med hundraser för nästa hund är mycket kortare.

Sheltie, norsk buhund , isländsk fårhund, japansk spets, papillon. Norsk buhund är den ras jag är mest sugen på .

Jag fick en hund när jag var liten. Hennes pappa var schäfer och hennes mamma 50/50 schäfer labrador (schabrador). Typ 75%schäfer och resten labrador alltså (ja jag vet att det inte är ngn tillförlitlig siffra).

Den hunden var mitt allt. Jag älskade hennes energi, hennes bus och hennes förmåga att komma och trösta när jag mådde dåligt.

När jag och mannen började prata hund så ville vi ha en hund med just de egenskaperna som Fanny hade. Lagom storlek också (jag har en tendens att trilla över små hundar).

Vi spanade på herdehund, schäfer och blandraser med schäfer/labbe. Inget kändes rätt i magen. Såg en annons som bara kändes rätt, ringde och fick träffa kullminstingen som var ensam kvar. Vi blev kära

Loppan (Hope) är blandning mellan schäfer och schabrador/schäfer så på pappret lite mer schäfer än Fanny.

Hon ser ut som en schäfer, är som en schäfer men har lite mjukare päls. Hon har alla de positiva egenskaperna som Fanny hade dock tar hennes energi aldrig slut och folk frågar fortfarande hur gammal valpen är. Alltså folk som själva har hund har väldigt svårt att tro på oss när vi svarar 10år Vi råkade, enligt tränare, få en högaktiv individ av en högaktiv ras. Så att eh..

Nästa hund blir ingen blandras och absolut ingen schäfer. Känns som att vi är lite redo för en "tanthund" sedan

 

[Huggorm]

Jag ville ha en mellanstor hund, enkel för en nybörjare, en som inte skäller så mycket, inte jagar rådjur, får gärna tycka om att bada, så lite pälsvård som möjligt och skall tycka om långa skogspromenader. Så det blev en Labrador.

 

[AraSlei]

Jag har just nu två wachtelhundar och två jaktlabradorer. Är uppvuxen med wachtel och det var därför naturligt att det blev en sådan när jag köpte min första egna hund. Vi har egen jaktmark och jag jagar även på andras marker, så en allroundhund som wachteln passar mig väldigt bra.

Jag halkade in på lite andjakter med min wachteltik när hon var ung, och på den vägen blev det så småningom en labrador. Och sedan två
Parade min wachteltik för tre år sedan och sparade en hane ur den kullen, och har haft ytterligare en wachtelhane som jag omplacerat.

Har efterhand fastnat mer och mer för fågeljakten och retrieverträningen, även om jag fortfarande tycker att klövviltsjakten är väldigt rolig.
Är sugen på en jaktcocker eller en jaktspringer som nästa ras, men här kommer nog alltid att finnas både labradorer och wachtelhundar. Åtminstone så länge jag har möjlighet att jaga som jag gör nu.

 

[Human]

Oj, jag har drömt om min framtida hund i så många år att jag hunnit ändra mig en del.

Drömde i unga och naiva år om schäfer, innan jag insåg att det var lite out of my league.

När jag gick in i min första aktiva rasletarfas så var slutkandidaterna schnauzer eller schapendoes. Jag bestämde mig slutligen efter att ha varit på hundmässa för schapendoes. Sen förändrades livet så det inte blev aktuellt med hund då ändå.

När nästa aktiva rasletarfas inleddes så hade jag en partner att ta hänsyn till, som vägrade långhåriga hundar. Schapendoes rök således. Vi bestämde oss för jakthund, och då var det Kleiner Münsterländer som var tanken (finns i familjen + har lite kontakter). Efter ett tag och lite självrannsakan backade partner ur hundköpstankarna. Då blev upplägget att jag skaffar egen hund och väljer ras själv, men ville fortfarande underlätta det gemensamma boendet så långhår var alltjämt uteslutet.

Övervägde då ESS, och på pappret hade rasen nästan alla rätt utifrån vad jag letade efter. Jag försökte peppa till på tanken på att dela livet med en sådan, men jag fick det aldrig att stämma känslomässigt, så la till slut ner det.

Arbetade mig igenom mängder av raser på SKK:s hemsida och sållrade ut typ 10 potentiella raser. Sedan började jag gå igenom rasklubbarnas sidor för raserna och då föll några bort. Sedan började jag gräva lite djupare, läsa RAS och kolla Facebookgrupper och försöka bilda mig en uppfattning om hur det är att leva med rasen. Tanken var att till slut ha gjort en djupdykning i fyra - fem raser och sedan objektivt välja dem som lät bäst. Jag började med kooiker, och nästa på tur var kromfohrländer. Sedan kom jag inte längre på listan, jag kände så starkt att det här var rätt.

Häromveckan var det ett år sen min kromis flyttade hem, och jag kunde defintivt valt en enklare ras (och kanske även en enklare individ) att börja med, men det känns fortfarande så fånigt rätt med en skäggig studsboll. Nästa hund blir också kromfohrländer.

 

[Lillapyret]

Min pappa var polishundförare under hela min uppväxt och hade schäfer alla åren han var i tjänst. För mig så finns det ingen annan ras som är så komplett som schäfern.
Ja dom är stora, tunga och brötiga. Fäller året runt, låter mycket, folks fördommar, svårigheten i att hitta bra hundar och så vidare och så vidare.
Men framförallt så är dem oerhört lyhörda, lojala och blir nära en förare på ett sätt som jag tror kanske är ovanligt hos andra raser. Det finns ingen ras som slår en bra schäfer som får det den behöver av motion och mental stimuli.
Jag valde rasen för att jag vill kunna använda min hund till träningen och tävling inom brukset först och främst, men också för att det känns som "hemma".

 

[startpompe]

Ville ha en apportör, valet föll på labbe. Ville ha en glad hund med mycket Will to please, men inte fullt så mycket flams som med en flat. Har aldrig ångrat mig!

Kände sen att jag (vi) ville ha en hund som även sökte upp viltet, men ändå var föriga och hade retrieverns egenskaper i stort. Då blev de en vorsteh (varit en drömras länge) ville även ha en hund att köra drag med. Har ångrat mig några gånger

 

[Fibusen]

Hur valde ni ras/blandras? Var det en slump att det blev den rasen det blev eller hade ni tänkt er den rasen under lång tid? Var det på grund av ett intresse för en särskild hundsport eller särskilt arbete?

Jag hade många ganska olika raser som jag var intresserad av innan jag köpte min hund. Länge skulle jag ha en svensk lapphund och under en lång period var jag inne på kooiker. Det slutade med en sheltie. Intresselistan med hundraser för nästa hund är mycket kortare.

Sheltie, norsk buhund , isländsk fårhund, japansk spets, papillon. Norsk buhund är den ras jag är mest sugen på .

Blev tillfrågad att ta hand om en akut omplacering på 4 år ”tills vidare”, nu har hon bott här i strax över 5 år så jag räknar med att hon blir kvar!

Engelsk bulldogg, en ras jag aldrig trodde jag skulle ha. Lata, suriga soffpotatisar...

Men det visade sig vara helt tvärt om, full fart, pigg och framåt, och med en personlighet som inte är av denna värld! Lugn inne, och fart ute. Inga problem att ha med ute i skogen i 4-5 timmar, hon pinnade på hela tiden. Långpromenader och jogg, inga problem.

Nu börjar hon bli till åren (fyller 10) och har fått lite artros så tyvärr inte samma tempo längre...

Jag skulle absolut vilja ha en bulle igen, men jag skulle aldrig våga köpa en valp pga rasens hälsoproblem. Nu tog jag ju över en vuxen hund och kunde kolla upp henne ordentligt, plus att det var ju bara tillfälligt boende.

Jag vet faktist inte vad jag ska välja för ras nästa gång, allt jag söker finns ju i denna... Men jag skulle aldrig våga som sagt.

 

[tuaphua]

När jag var 9 år hade jag äntligen lyckats tjata mig till hund. Pappa, som älskade collies, jobbade med en som hade Papillon. Den var himla trevlig. Så iom att jag skulle kunna få hålla hundens koppel, vi seglade och hunden skulle lyftas på och av båten flera ggr/dag och att rasen var frisk och enkel blev det 2 pappisar från samma kennel som kollegan.
När jag sedan blev vuxen och själv kunde välja fortsatte jag med pappisar. Jag har hittat min ras.
De är intelligenta, alltid glada, superenkla, friska, väldigt sociala/kontaktsökande, de hänger gärna med på allt och har ändå en bra "av-knapp". Rätt okrävande pälsvård med trots att de har lång päls.
De är världens bästa glädjesprinklers till clown-kompisar!
Nu väntar jag på min 6:e pappis. Det blir nog aldrig någon annan ras för mig.

 

[Luff]

Efter 4 schäfrar insåg jag att rasen gått ifrån mig. Såg mig om efter gårdshund. En tråd här på buke fick mig att bestämma mig för Cane corso. Inget jag ångrat såhär tre hundar senare . Fantastiska.

 

[inverterad]

Jag har längtat efter hund sen jag kunde uttala ordet "hund" vid sisådär ett års ålder. Jag skrev som barn långa listor med raser jag ville ha och så fick familjemedlemmarna rösta på vilken ras de tyckte skulle passa bäst. Jag lånade varenda bok om hundraser som det gick att komma över på biblioteket och valde ut de som jag tyckte skulle passa i vårt liv. Hovawart låg länge högt upp på listan. En ras jag hade bestämt att jag aldrig skulle äga, det var collie... Jag hade sett min fasters collie och hur dålig hon var mentalt, och ville aldrig riskera att få en sån hund. Sen träffade jag en collieuppfödare på en husdjursmässa, hon avlade på bruksegenskaper och orädda collies, och hon tipsade om en uppfödare som hade en tik från henne som just hade blivit parad. Som 14-åring hämtade jag min första egna hund, betalad med egna pengar. Sen dess har collie varit min ras.

 

[Nota]

Var trött på hund med mycket drifter och fällandet och smutsandes inomhus och omplacerade min schäfer nummer 2 och skaffade en pigg liten fällfri sällskapshund som man inte hela tiden behöver ha ögon i nacken eller ge sig ut och aktivera i ösregn.
Trivs oerhört bra och är även uppväxt med rasen men såg inte dess potential förrän jag blev äldre

 

[Nota]

Efter 4 schäfrar insåg jag att rasen gått ifrån mig. Såg mig om efter gårdshund. En tråd här på buke fick mig att bestämma mig för Cane corso. Inget jag ångrat såhär tre hundar senare . Fantastiska.

Låter precis som mig, fast jag valde en liten ras men en gårdshund har jag span på framöver.

 

[Bexzor]

Vi bor ensligt, så vi letade efter en större gårdshund. Min man hade en berner sennen/schäfer blandras när han växte upp och som han gärna ville ha igen. Vi pratade om en tervuren men backade för priset och tiden de kräver för att må bra. Vi enades då om blandras eller en äldre omplacering. Kikade blocket dagligen, men det kom bara upp blandraser med schäfer, amstaff, husky osv som jag inte tycker är intressant pga hur aktiva de kan bli. Jag sökte på hela landet och föll till slut på en annons med pyreneerhund, berner sennen och riesenschnauzer ca 30 mil ifrån oss. I annonsen stod det att hon skulle prioritera människor på landet utifrån valparnas blivande storlek, besök hos henne krävdes för att tinga en valp samt att hon hade båda föräldrarna själva. Vi blev godkända att få komma på ett första besök, och vi fastnade för hur sociala och trygga hennes hundar var så vi bokade en valp. Då var han runt 3 veckor.

Som flera säkert här inne kommer ihåg så var han rent utsagt hemsk på de hundkurser vi gick på vår lokala brukshundsklubb när han var valp och unghund. Jag fick höra allt ifrån att vi måste aktivera honom (vilket vi gjorde, men det visade sig att det blev för mycket för honom att hantera i så stor grupp , där de även ville lära ut nya kommandon till det han redan kunde) till att vi skulle överväga att sälja honom. Till slut kom en hundförare från försvarsmakten (frugan höll kursen), och tog hunden på en promenad. När han kom tillbaka så sa han "Där har ni att jobba med, men det visste ni väl redan? Hörde att ni var inne på tervuren, här har ni samma jobb ändå".

Idag är han 4 år, och har följt med till bland annat medeltidsdagar, familjesemester på Österlen samt har varit i perioder på hundpensionat där han är höjd till skyarna för sin lätthet. Han är en enkel, trygg och stabil hund att ha att göra med, lyhörd samt larmar när okända/bekanta kommer till gårdsplan. Han har visat i veckan att han även larmar/skäller om kända människor för honom går i trädgården om han själv är i hundgården. Han vaktar sina revir från allt som kommer in på hans yta. Han är fortfarande aktiv, och hittar gärna på bus om han inte får utlopp för sin energi. Skulle absolut kunna köpa en likande blandras igen, från samma uppfödare. Annars inte. Det är en krävande hund, och som vi inte heller kan lämna bort till vem som helst eftersom han gärna testar gränser med nya människor.

 

[Lillefrun]

Vad står ESS för?

 

[Happimess]

Vad står ESS för?

Engelsk Springer Spaniel

 

[animalasia]

Min man är uppvuxen i ett hem med bruks schäfer och stövare. Han syster och mamma tävlade bruks och hans pappa jagade. När vi skulle skaffa hund ville jag ha schäfer och min man ville ha tax, så det blev en wachtel

En ras som passar oss bra, de hundar vi har, har lagom med motor, är mjuka och vänliga. Min man jagar flera dagar i veckan under jaktsäsong och nu är det mycket spår, lydnad och konditionsträning.

 

[Lillefrun]

Jag var i Stockholm med min bror, mormor och kusiner när jag var 9-10 år. När vi kom från ett café såg jag en nakenhund, chinese crested, i förarsätet på en liten lastbil som tittade ut genom fönstret. Då visste jag att jag ville ha en sån. Utstrålningen och utseendet var fantastiskt.

Innan köpet läste jag ändå på om alla raser för att vara säker på mitt val om rasen och pratade med folk och tittade på dom jag mötte och hade en liten lista på andra raser jag kunde tänka mig och det kan bli en annan ras någon gång, inte för att jag inte trivs med kineser utan nyfikenhet till andra raser. Men när jag köpte min puff kändes inget annan så bra som en kines. Min barndoms önskan,

Jag visste inte mycket om puffar förruttom det lilla som stod i böcker men sen såg jag ett par med både en powder puff och en naken och började prata med dom. Tyckte puffen var fantastisk så ett par år senare stod jag där med en puff och nu har jag en naken också, båda varianterna av min älsklings ras. Lika fina båda två och med starka personligheter.

Kraven är att den inte fäller och inte har jaktintresse, vill vara nära och gosiga. Aktiv och glad och lätt att ta med och relativt liten och som älskar att träna och är lättlärda men inte blir tokiga om jag är sjuk två dagar och dom får promenader men ingen seriös träning dom två dagarna.

 

[LaMagia]

I yngre tonåren föll jag för den nallebjörnsgulliga chow chow. I familjen fanns redan labrador i plural (mamma hade en liten uppfödning), så någon chow chow skulle inte införskaffas. Jag fick veta att jag fick skaffa en sådan den dagen jag flyttade hemifrån. Detta stoppade inte mig från att odla mitt intresse, så jag gick med i rasklubben, lärde känna både ägare och uppfödare av rasen, hängde vid ringside på utställningarna när chowarna bedömdes, jag samlade på stamtavlor (något jag gör än idag och har en databas på nästan 11.000 hundar) och kunde rabbla härstamning på alla hundar jag mötte... på sommarlovet mellan årskurs 9 och gymnasiet fick jag sommarjobb hos den chowuppfödare jag beundrade mest i Sverige. Det blev en sommar då jag levde min dröm och lärde mig massor om rasen. Den hösten insåg mina föräldrar att detta med chow chow inte var en övergående tonårsförsälskelse, så de beställde en valp ur den kull som uppfödaren jag jobbat hos väntade samma höst. På nyårsafton kom jag så hem med min första chowvalp och jag var nog världens lyckligaste!

Det har nu gått mer än 33 år sedan den dagen och jag är fortfarande lika förälskad i rasen!! Sedan 1998 så har jag en liten uppfödning (tio kullar sedan dess) och jag lever idag med fem chow chow i åldrarna 5 månader till nästan 10 år. På bilden mina två yngsta, mor och dotter.

Att mops kom i vårt liv beror på att en valpköpare hade en ljuvlig liten svart tikvalp som helt förtrollade mig. Vår första mops blev en svart tik som nu är 10 år och sedan har det även blivit en gul hane som nu är 3 år. Mopsarna är underbart glada och humoristiska små hundar som ger glada skratt varje dag.

 

[Myrten]

Jag har cocker spaniel. När jag var barn gillade jag alla djur men kom med tiden att utveckla lite hundrädsla. Det stora undantaget var min kompis cocker som jag älskade (och det var ömsesidigt). När jag i början av 90-talet blev sambo ville han ha hund och jag katt (hade redan häst), så vi skaffade båda. En komondor blev det märkliga rasvalet och därefter en borzoi, som var den ras mitt nuvarande ex egentligen ville ha.

Efter några år började jag fundera på en egen hund, men då skulle det vara en mindre. Egentligen var valet rätt självklart och när det dök upp en ettårig cockerhane som behövde ett nytt hem fick han flytta in. Han var rätt jobbig, men när han tyvärr dog ganska ung ville jag ändå ha en ny. Den tik jag köpte då var en fullständigt fantastisk individ och efter henne har jag inte varit utan speciellt länge. Är nu inne på femte sedan 1998. När Myrten dog för ett drygt år sedan hade jag egentligen tänkt att vänta, men så dök Rhiannons kull upp och jag anmälde intresse för tikvalp. Det blev sex st tikar så då var det kört. Jag var med cocker igen. Igår blev hon tio månader.

Jag tycker att det är en perfekt ras eftersom de är så himla glada, tillgivna, livliga, vill göra allt möjligt och dessutom lite smågalna och verkligen inga mesar. Samtidigt är de lagom stora - och vansinnigt söta hela livet. Jag levde med två tikar som var goda vänner i 13,5 år och det funkade väldigt bra, så kanske blir det en till. Det är dock möjligt att det blir en jaktcocker, dels för att jag vill ha en någon gång, dels för att jag ett tag hade två cockrar i utställningspäls och det var en för mycket för min intressenivå. Så vi får se om det nuvarande djuret blir något för utställning. Annars kan hon bli klippt och jag överväga en till. Men allra först ska det bli lite mer ordning på henne. Hon är och har varit en slyngel hela tiden. Känner att mina tre tidigare tikar varit små änglar i jämförelse!

 

[Bison]

Har Pekingese.
Visste inget om rasen och vi skulle egentligen köpa en stor hund.
Såg annons om omplacering på Blocket, han var 1.5 år och jag tyckte han var söt.
Min dåvarande tyckte att han var jätteful
Men vi åkte och kollade och en vecka senare flyttade han hem till oss
Det är drygt 12 år sen nu och jag har inte ångrat mig en sekund. Han är den enklaste och roligaste hund som finns