Lillagoajag
Trådstartare
Står det "kom och gå som du vill, jag bryr mig inte" i min panna?
Jag sitter här och tycker synd om mig själv och är förbannad och ledsen och besviken och blä.
I fredags kväll bestämde jag och en person, N, att han skulle komma hem till mig idag (söndag). Han skulle återkomma om tid under lördagen, när han hade kollat tågtider osv. Nu är det söndag förmiddag och jag har inte hört ett ljud. Och visst, jag kan inte veta, det kan ha hänt något osv. Saker händer, människor är felbara, man glömmer saker osv. Jag har också glömt viktiga saker, gjort dumma grejor osv. Jag har inga problem med att ge en andra chans, även om jag just i detta nu är jäkligt besviken och sur. Men, det blir större för mig för det känns som en historia som bara upprepar sig.
Jag har blivit utnyttjad mycket i mitt liv. Från att jag började skolan var jag i perioder ganska grovt mobbad, för att sedan få höra någon dålig ursäkt (som jag köpte) och bli vän med mobbarna för att sedan bli svikt igen. Under mellanstadiet/högstadiet övergick mobbingen i att personer "låtsades" vara min vän och på så sätt fick reda på en massa information som sedan användes mot mig.
Då, när jag var liten, kan jag förstå att jag var ett "lätt offer". Jag var osäker, sa aldrig ifrån och mobbingen gjorde i sin tur att jag blev överlycklig så fort någon verkade vara min vän. Även om det såklart inte rättfärdigar beteendet så kan jag förstå hur det blev så. Men nu är jag inte alls den personen. Jag är ganska bra på att sätta gränser och säga ifrån osv. men ändå verkar jag fortfarande vara idioters favorit-offer.
Mitt ex t.ex. var tillsammans med mig i ca 4 månader för att sedan berätta att han aldrig varit kär i mig utan bara ville ha ett "säkert ligg". Jag har flertalet gånger blivit "bortglömd" av "vänner" och suttit själv och väntat på nåt fik. Jag blir lovad saker, som sedan "glöms bort". Osv.
Jag tycks aldrig vara någons första-val. Jag har flera nära vänner, men jag är ingens närmsta vän. Det tycks alltid finnas någon som är lite bättre/roligare/trevligare än jag. Jag är inte den man ringer till om man vill ha kul, jag är den man ringer till för att man har tråkigt. Och detta gör att jag inte kan undvika att fundera på, vad fan är det för fel på mig? Varför drar sig alla idioter till mig? Och hur gör man för att våga lita på folk, för jag känner ju tyvärr hur jag får svårare och svårare att lita på människor. Det är liksom svårt att inte förutsätta att jag kommer bli sviken, när det ofta slutar så (vilket såklart riskerar att bli en ond cirkel - ibland ger jag inte ens relationer en chans)...
(Och ja, offer-nivån är hög i detta inlägg. Jag mår lite illa av det själv. Men just nu är jag besviken och ledsen så jag orkar inte försöka formulera om.)
Jag sitter här och tycker synd om mig själv och är förbannad och ledsen och besviken och blä.
I fredags kväll bestämde jag och en person, N, att han skulle komma hem till mig idag (söndag). Han skulle återkomma om tid under lördagen, när han hade kollat tågtider osv. Nu är det söndag förmiddag och jag har inte hört ett ljud. Och visst, jag kan inte veta, det kan ha hänt något osv. Saker händer, människor är felbara, man glömmer saker osv. Jag har också glömt viktiga saker, gjort dumma grejor osv. Jag har inga problem med att ge en andra chans, även om jag just i detta nu är jäkligt besviken och sur. Men, det blir större för mig för det känns som en historia som bara upprepar sig.
Jag har blivit utnyttjad mycket i mitt liv. Från att jag började skolan var jag i perioder ganska grovt mobbad, för att sedan få höra någon dålig ursäkt (som jag köpte) och bli vän med mobbarna för att sedan bli svikt igen. Under mellanstadiet/högstadiet övergick mobbingen i att personer "låtsades" vara min vän och på så sätt fick reda på en massa information som sedan användes mot mig.
Då, när jag var liten, kan jag förstå att jag var ett "lätt offer". Jag var osäker, sa aldrig ifrån och mobbingen gjorde i sin tur att jag blev överlycklig så fort någon verkade vara min vän. Även om det såklart inte rättfärdigar beteendet så kan jag förstå hur det blev så. Men nu är jag inte alls den personen. Jag är ganska bra på att sätta gränser och säga ifrån osv. men ändå verkar jag fortfarande vara idioters favorit-offer.
Mitt ex t.ex. var tillsammans med mig i ca 4 månader för att sedan berätta att han aldrig varit kär i mig utan bara ville ha ett "säkert ligg". Jag har flertalet gånger blivit "bortglömd" av "vänner" och suttit själv och väntat på nåt fik. Jag blir lovad saker, som sedan "glöms bort". Osv.
Jag tycks aldrig vara någons första-val. Jag har flera nära vänner, men jag är ingens närmsta vän. Det tycks alltid finnas någon som är lite bättre/roligare/trevligare än jag. Jag är inte den man ringer till om man vill ha kul, jag är den man ringer till för att man har tråkigt. Och detta gör att jag inte kan undvika att fundera på, vad fan är det för fel på mig? Varför drar sig alla idioter till mig? Och hur gör man för att våga lita på folk, för jag känner ju tyvärr hur jag får svårare och svårare att lita på människor. Det är liksom svårt att inte förutsätta att jag kommer bli sviken, när det ofta slutar så (vilket såklart riskerar att bli en ond cirkel - ibland ger jag inte ens relationer en chans)...
(Och ja, offer-nivån är hög i detta inlägg. Jag mår lite illa av det själv. Men just nu är jag besviken och ledsen så jag orkar inte försöka formulera om.)