V
valdefel
Vill vara anonym angående detta, men måste få skriva av mig lite 
Skaffade för ett tag sedan hund nr 2, en valp.
Duktig och bra på alla vis, verkligen lättsam.
Funkar toppen med hund nr 1, de leker mycket och har sällskap av varann. Det är underbart att se dem springa lösa i skogen och busa
Men.
När hunden valdes kände jag mig liiiite lite tveksam till individen, den kändes otroligt vek. Iaf jämfört med vad jag är van.
Hund nr 1 är allt annat än vek, och man måste hålla honom ganska "kort" ibland med ganska sträng röst.
Valpen var väl inte så socialiserad, så man tänkte väl att det går över.
Men nu (efter flera månader) känns valpen fortfarande "för vek".
För mig iaf. Eller för hur jag "måste" prata med andra hunden. Om jag lägger lite tryck i rösten till hund nummer ett så blir ju lilla 2an alldeles förstörd typ
Det är inget roligt
Jag undrar om jag gjorde fel?
Borde jag gått på min instinkt där om att den var för vek? Min instinkt har brukat vara pålitlig i andra lägen..
Det känns som att jag inte knyter an till den nya, som om att allt den gör är ap-jobbigt, trots att den faktiskt är otroligt lättsam som sagt.
Och det känns så taskigt, varför ska den behöva bo hos någon som känner så? Som inte älskar den lika gränslöst som jag gör med andra hunden?
Hund nr 1 är min första, och jag har inte haft två hundar förut.
Känner att det kanske blev för mycket med två, ovanpå allt annat man gör med hästar osv... Jag hinner/orkar/tar mig inte tid för att träna med dem individuellt, och det bidrar ju säkert till att det inte går framåt så mycket med den nya som jag tycker att det borde.
Och jag inser ju det, när vi är ute och jag blir irriterad på att något inte funkar, så blir jag ju så irriterad och besviken på mig själv för att jag borde kunna fixa det där.
Om jag bara tog mig tid. Orkade. Ville.
Jag känner också att den nya inte tilltalar mig utseendemässigt. Det låter ju konstigt, men det beror kanske på att jag inte knutit an? Känns iaf lite som att ha ett trollbarn i huset

Och vad är man för människa som bryr sig om sånt? Om hur hunden ser ut? Skönheten sitter ju på insidan, men det känns som att jag inte SER någon insida på den här hunden...
Den här tiden på året är allmänt jobbig för mig, har en historia av att ha gått in i väggen och efter det är jag inte lika tålig längre. Andra saker i livet har varit många och ansträngande de senaste månaderna. Vilket gör att jag tänker att det kanske bara är det, typ lätt depression eller nått? Att det blir bättre med våren?
Vädret den här vintern har ju inte underlättat humöret precis...
Gaaah, ursäkta för svammel, vet inte vad jag vill. Kanske att ni ska stena mig lite, känns som att jag förtjänar det
Skaffade för ett tag sedan hund nr 2, en valp.
Duktig och bra på alla vis, verkligen lättsam.
Funkar toppen med hund nr 1, de leker mycket och har sällskap av varann. Det är underbart att se dem springa lösa i skogen och busa
Men.
När hunden valdes kände jag mig liiiite lite tveksam till individen, den kändes otroligt vek. Iaf jämfört med vad jag är van.
Hund nr 1 är allt annat än vek, och man måste hålla honom ganska "kort" ibland med ganska sträng röst.
Valpen var väl inte så socialiserad, så man tänkte väl att det går över.
Men nu (efter flera månader) känns valpen fortfarande "för vek".
För mig iaf. Eller för hur jag "måste" prata med andra hunden. Om jag lägger lite tryck i rösten till hund nummer ett så blir ju lilla 2an alldeles förstörd typ
Det är inget roligt
Jag undrar om jag gjorde fel?
Borde jag gått på min instinkt där om att den var för vek? Min instinkt har brukat vara pålitlig i andra lägen..
Det känns som att jag inte knyter an till den nya, som om att allt den gör är ap-jobbigt, trots att den faktiskt är otroligt lättsam som sagt.
Och det känns så taskigt, varför ska den behöva bo hos någon som känner så? Som inte älskar den lika gränslöst som jag gör med andra hunden?
Hund nr 1 är min första, och jag har inte haft två hundar förut.
Känner att det kanske blev för mycket med två, ovanpå allt annat man gör med hästar osv... Jag hinner/orkar/tar mig inte tid för att träna med dem individuellt, och det bidrar ju säkert till att det inte går framåt så mycket med den nya som jag tycker att det borde.
Och jag inser ju det, när vi är ute och jag blir irriterad på att något inte funkar, så blir jag ju så irriterad och besviken på mig själv för att jag borde kunna fixa det där.
Om jag bara tog mig tid. Orkade. Ville.
Jag känner också att den nya inte tilltalar mig utseendemässigt. Det låter ju konstigt, men det beror kanske på att jag inte knutit an? Känns iaf lite som att ha ett trollbarn i huset
Och vad är man för människa som bryr sig om sånt? Om hur hunden ser ut? Skönheten sitter ju på insidan, men det känns som att jag inte SER någon insida på den här hunden...
Den här tiden på året är allmänt jobbig för mig, har en historia av att ha gått in i väggen och efter det är jag inte lika tålig längre. Andra saker i livet har varit många och ansträngande de senaste månaderna. Vilket gör att jag tänker att det kanske bara är det, typ lätt depression eller nått? Att det blir bättre med våren?
Vädret den här vintern har ju inte underlättat humöret precis...
Gaaah, ursäkta för svammel, vet inte vad jag vill. Kanske att ni ska stena mig lite, känns som att jag förtjänar det