väninna vs hund

[Ingridl]

Sv: väninna vs hund

Visst skulle jag vänta och se, framförallt om det var barn nummer ett ....
att vara tött, osäker och undrande över en nyfödds beteende, kolla om bebisen andas när den sover djupt osv är fullt normalt som jag ser det ... Att tro att en baby tar skada av att vistas i samma rum som en hundvalp är för mig dock ngt utöver detta i alla fall om det vara mer än ngn månad - såvida man verkligen inte har anledning att tro att baby har ärvt ngn form av stark allergi mot hundar

 

[Carolininen]

Sv: väninna vs hund

*kl*
Att vara hysteriskt nojjig den första tiden är visst normalt. Sen kanske det är många föräldrar som inte berättar om sina känslor eftersom de skäms.

Själv började jag gråta första gången vi gick på stan med bebben. Var livrädd att nån skulle springa fram och rycka ungen ur vagnen. Minns även en morgon då jag hade svårt att gå ur sängen på morgonen för jag insåg att det fanns en liten risk att jag skulle tappa bebben i golvet.

Nu fyller hon snart 2 och har fått en lillebror. Hans ankomst har jag hanterat betydligt mer balanserat.

Bra vänner växer inte på träd! Så det är upp till TS att bestämma hur mycket hon vill offra/anstränga sig för sin väninna.

 

[Corminta]

Sv: väninna vs hund

*Kl

Jag tycker verkligen det ar helt upp till vannen om hon vill ha hunden med eller ej. Jag forstar faktiskt inte den har hysterin med att hundarna ska vara med precis overallt hela tiden. Vi har kompisar som alltid tar med sina ouppfostrade byrackor och sedan gnallde nar var fd hund sa ifran (ot I know).
Lamna hunden hemma de forsta gangerna, ska val inte vara en helt omojlig prestation.
Lar kanna mamman (ja, till viss del ar det faktiskt en ny person) och barnet och etablera en relation utan hunden forst.
Introducera hunden langsamt. Sag i forbigaende att "jag laste en artikel om att barn som ar runt djur faktiskt ar mindre allergiska, har du hort talas om det?" Dvs inte argumentera om det utan var lite smidig. Kom ihag att en del personer kan vara ngt touchy med hormoner och for lite somn.
Foresla att ga en promenad. Barnet i vagnen ar safe, hunden i koppel. Ni ar utomhus och far frisk luft (for att "motverka" allergierna.)

Jag var fruktansvard som nybliven mamma och kunde vara valdigt nojig over helt obetydliga saker, inte bara andningen. Maken var nastan varre med vissa saker. Annat var inget alls - tex har sonen varit i stallet i stort sett heldagar sedan han var en dag gammal.
Folk har sina radslor, that's a fact. I viss man maste man faktiskt acceptera det.

(For ovrigt var det ramaskri bland bekanta over hur vi kunde skaffa en ny hund efter att F gick bort da sonen var 2 manader. Och jag maste erkanna, jag tyckte det var oaktsamt nar en kompis lat sitt spadbarn sova pa golvet med hennes tre huskys. Men det ar mina egna fordomar gentemot huskys (har liknande mot tex schafer) vilket jag maste jobba pa sjalv.

 

[Lejonelle]

Sv: väninna vs hund

Själv började jag gråta första gången vi gick på stan med bebben. Var livrädd att nån skulle springa fram och rycka ungen ur vagnen.

+ 1 på den.. maken drog vagnen och jag gick varv på varv runt den för att mota bort farliga virus och otäcka människor som säkert skulle anfalla min dotter. Det är 27 år sedan drygt och hon överlevde, törs gå på stan utan mamma och dessutom har hon egen hund.

 

[chiara]

Sv: väninna vs hund

Jag säger absolut inte att hon gör ngt fel utan jag hoppas att det ger sig med tiden. Mina barn och min hund är ju min familj och det vore trist om hon inte vill komma hit mer. Men då får man väl se hur man löser den situationen. Problemet är här och nu. Min valp är liten, den kom samtidigt som hon födde sitt barn och likväl som hon inte ville träffa min valp har jag inte velat lämna henne själv. Men både valp och barn växer Det löser sig definitivt, på något sätt Man får se tiden an helt enkelt.

 

[Petruska]

Sv: väninna vs hund

Du skulle offra din bästa väninna för att hon reagerar på ett fullständigt normalt sätt på en av livets största händelser? Du skulle inte klara att le lite överseende och vänta ett tag?

Fast jag har en aning svårt att uppfatta sådana reaktioner som beskrivs i tråden som "normalt". Jag har svårt att föreställa mig hur jag hade tänkt om jag själv reagerat så, och jag är rätt säker på att det hade blivit en rejäl relationskris om mitt barns pappa hade reagerat så.

Sen vet jag inte om det där överseendet är så respektfullt, det heller? Jag tror inte att jag hade upplevt det särskilt positivt om min vän log överseende och sa att jag säkert lugnar ner mig när det gäller hennes valp om ett par månader.