Energi
Trådstartare
Det här är en ganska känslig tråd för mig så tänk gärna på det i era svar.
Jag har en vän som själv inte har barn men säger sig vilja ha det inom den snara framtiden. Hon vill ses ofta medan jag inte får ihop det med tanke på familjelivet.
Hon har en aspergerdiagnos (precis som jag och troligen också mitt barn) och pratar ofta om hur jobbiga barn är, men samtidigt pratar hon väldigt gott om mitt barn.
För ett tag sen var hon hemma hos oss och varje gång mitt barn överhuvudtaget låter så kniper hon ihop ansiktet och suckar över att hon får migrän av höga ljud. När vi sitter och pratar så vill barnet vara med i samma rum och leka med bilar (på golvet utan att kräva uppmärksamhet från oss) men då ber hon barnet att gå därifrån så att vi kan prata ifred.
Jag hade gjort godiskolor till min vän som hon inte lät mitt barn smaka. Hon ställde dom på vardagsrumsbordet och vi gick ut i köket. Efter en stund kom mitt barn med en kola i munnen och jag sa typ "oj, vet du, man måste fråga innan man tar något" men tänkte samtidigt att en kola mindre av typ 20 stycken inte var hela världen. Men vännen suckade högljutt och tyckte att det var ju faktiskt hennes kolor. Jag sa att det är bäst att vi plockar undan dom då för att inte fresta en fyraåring som är väldigt förtjust i godsaker. Men det tyckte hon att det borde barnet fatta att det inte är dennes, så hon lät dom stå kvar och satt själv och mumsade.
Barnet stod tyst bredvid mig och såg ledsen ut, hen hade inte förstått att kolorna jag bakat och låtit hen smaka av tidigare nu var förbjudna och skämdes därför.
När vi åter igen satt och pratade kunde jag inte låta bli att säga att jag faktiskt tyckte att det var jobbigt att hon var så avig mot barnet, att jag förstår att hon har det jobbigt med ljud osv men att det inte är barnets fel. Hon tyckte då att hen är väl ändå lite jobbigare än andra barn eftersom hen faktiskt skrek en gång. (När vännen försökte tvinga mig att smaka något jag inte tycker om så skrek mitt barn pga blev rädd).
Jag svarade att tvärtom så är nog mitt barn ganska mycket lugnare än andra barn. Hon fortsatte gå på om hur jobbig hen är tills jag faktiskt började gråta för det kändes så jäkla jobbigt att hon kastade så mycket skit på barnet.
Sen dess har hon fortsätt höra av sig och vill ses, men jag har kommit med undanflykter. Hur skulle ni göra i min situation? Eller överreagerar jag?
Är rädd för att vara en såndär förälder som kräver att alla bara ska anpassa sig till mig och barnet och inte ser när barnet beter sig illa.
Jag har en vän som själv inte har barn men säger sig vilja ha det inom den snara framtiden. Hon vill ses ofta medan jag inte får ihop det med tanke på familjelivet.
Hon har en aspergerdiagnos (precis som jag och troligen också mitt barn) och pratar ofta om hur jobbiga barn är, men samtidigt pratar hon väldigt gott om mitt barn.
För ett tag sen var hon hemma hos oss och varje gång mitt barn överhuvudtaget låter så kniper hon ihop ansiktet och suckar över att hon får migrän av höga ljud. När vi sitter och pratar så vill barnet vara med i samma rum och leka med bilar (på golvet utan att kräva uppmärksamhet från oss) men då ber hon barnet att gå därifrån så att vi kan prata ifred.
Jag hade gjort godiskolor till min vän som hon inte lät mitt barn smaka. Hon ställde dom på vardagsrumsbordet och vi gick ut i köket. Efter en stund kom mitt barn med en kola i munnen och jag sa typ "oj, vet du, man måste fråga innan man tar något" men tänkte samtidigt att en kola mindre av typ 20 stycken inte var hela världen. Men vännen suckade högljutt och tyckte att det var ju faktiskt hennes kolor. Jag sa att det är bäst att vi plockar undan dom då för att inte fresta en fyraåring som är väldigt förtjust i godsaker. Men det tyckte hon att det borde barnet fatta att det inte är dennes, så hon lät dom stå kvar och satt själv och mumsade.
Barnet stod tyst bredvid mig och såg ledsen ut, hen hade inte förstått att kolorna jag bakat och låtit hen smaka av tidigare nu var förbjudna och skämdes därför.
När vi åter igen satt och pratade kunde jag inte låta bli att säga att jag faktiskt tyckte att det var jobbigt att hon var så avig mot barnet, att jag förstår att hon har det jobbigt med ljud osv men att det inte är barnets fel. Hon tyckte då att hen är väl ändå lite jobbigare än andra barn eftersom hen faktiskt skrek en gång. (När vännen försökte tvinga mig att smaka något jag inte tycker om så skrek mitt barn pga blev rädd).
Jag svarade att tvärtom så är nog mitt barn ganska mycket lugnare än andra barn. Hon fortsatte gå på om hur jobbig hen är tills jag faktiskt började gråta för det kändes så jäkla jobbigt att hon kastade så mycket skit på barnet.
Sen dess har hon fortsätt höra av sig och vill ses, men jag har kommit med undanflykter. Hur skulle ni göra i min situation? Eller överreagerar jag?
Är rädd för att vara en såndär förälder som kräver att alla bara ska anpassa sig till mig och barnet och inte ser när barnet beter sig illa.