Känns nästan märkligt att fortsätta skriva här när ni pratar om tappade valptänder och valpkurser när min egen nu är så pass "stor".
Idag hände något extremt sällsynt på väg mot skogen - vi fick möte. Eftersom vi bor väldigt folktomt på vintern (och istället helt crowded på sommaren
) så händer det i princip aldrig. Sisådär 1 gång av 100. Vilket också liksom aldrig ger mig en försäkran på träningen - har jag tur eller är han faktiskt lydig? Idag fick han syn på ekipaget först, och stannade. Jag sa "stanna", kanske lite för många gånger på grund av nervositeten som kom, men fast i marken stod han. Jag kopplade och så gick vi förbi varandra, tanten vi mötte hade en svart bjäfsig trasa i kopplet och kommenterade "vilken tur att du har en så lydig hund!". "Hehe ja".
Det är så svårt att veta när man verkligen kan vara säker. Eller kan man någonsin det? Det är ju ändå djur, hur vet jag att han står kvar dagen vi möter en löptik?
Åh, önskar att det fanns en "spontana-möten-i-skogen-med-olika-främmande-hundar-i-olika-situationer"-kurs!