Ska och ska. De går nog på tufft om boskapen är tuff tänker jag... Men du har säkert rätt i att de hanterar nöt framför allt.Houlas ska bitas med, så tror mest de körs på nöt?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Ska och ska. De går nog på tufft om boskapen är tuff tänker jag... Men du har säkert rätt i att de hanterar nöt framför allt.Houlas ska bitas med, så tror mest de körs på nöt?
Som jag har fattat det så används Huntaways till att trycka upp fåren i bergen då bordercollien inte räcker till och BC brukar kunna används mer till att plocka ner fåren från bergen. Det är nog inte att bordercollien inte är lika uthållig utan att huntaways kan flytta fler får pga av sitt skall och då det kan vara väldigt många tusen i en grupp krävs det väldigt mkt för att flytta dem. Det har inget med rovdjuren att göra utan antalet får som behöver flyttas. Om en BC kommer och stirrar på fåren kommer ju bara de i hundens närhet reagera och är det då 10 000 får före så kommer det inte hända så mkt, ett skall kommer då påverka ett större antal får och det blir lättare att flytta flocken.Nån som förstår hur dessa huntaways är mer tåliga/uthålliga än en BC? Enligt det jag såg så är det BCs mixade med labbe, foxhound, rottweiler mfl. Inga av de raserna är väl mer uthålliga än en BC eller har nån bättre egenskap som tillför nått för själva vallningsarbetet? Menar man då att de är tuffare mot rovdjur eller nått? Annars förstår jag inte riktigt.
Då fattar jag, logiskt!Som jag har fattat det så används Huntaways till att trycka upp fåren i bergen då bordercollien inte räcker till och BC brukar kunna används mer till att plocka ner fåren från bergen. Det är nog inte att bordercollien inte är lika uthållig utan att huntaways kan flytta fler får pga av sitt skall och då det kan vara väldigt många tusen i en grupp krävs det väldigt mkt för att flytta dem. Det har inget med rovdjuren att göra utan antalet får som behöver flyttas. Om en BC kommer och stirrar på fåren kommer ju bara de i hundens närhet reagera och är det då 10 000 får före så kommer det inte hända så mkt, ett skall kommer då påverka ett större antal får och det blir lättare att flytta flocken.
Det finns faktiskt ett vettigt och praktiskt skäl för att använda "boskapsfösare", om de är tillräcklig "djurkloka".
Så därför finns skäl att jobba på att skapa/hitta linjer bland hundraser som använts som boskapsfösare/gårdshundar som är praktiskt användbara.
Det finns många med mindre djurbesättningar av får eller nöt, som vill ha en gårdshund, som kan bistå på ett bra sätt i viss, lite enklare djurhantering, t.ex. vid förflyttning mellan beten, som kan varna (lagom mycket) för "främlingar" eller rovdjur på gården, och som kan söka efter "bortsprungna djur".
Det här personer som ofta har ett mycket stort djurintresse i allmänhet, och inte sällan håller man lantraser/genbanksdjur, som man är mycket mån om.
Intresset för hundsport hos dessa potentiella hundägare kan vara ytterst måttligt (i princip obefintligt), och mängden och sortens arbete för hunden, är mer varierat än vad egentligen en BC "vill ha".
Historiskt så har det funnits hundar för ovanstående ändamål, och de raser som hade sådana jobb, finns kvar.
Jag kan inte förstå varför det finns så många som vill motsätta att restaurera fram de ursprungliga egenskaperna hos vissa hundraser?
Jag möter en och annan djurägare som köpt någon av boskapsfösarna eller annan grupp 1-hund för att arbeta med. De allra allra flesta har litat på rasföreningarnas beskrivningar och inte förstått skillnaden i användbarhet på en BC/WK och tex en AK eller Västgöte. Många har också gått på myten om att det är lättare att lära sig tillsammans med "en hund som inte har så mycket vallning".Däremot är det förstås viktigt att de som skaffar hundar av dessa raser för att arbeta med djur kan få hjälp att utbilda dem om behov finns. Både för djur/hundägarens, hundens och inte minst djurens skull.
Jag möter en och annan djurägare som köpt någon av boskapsfösarna eller annan grupp 1-hund för att arbeta med. De allra allra flesta har litat på rasföreningarnas beskrivningar och inte förstått skillnaden i användbarhet på en BC/WK och tex en AK eller Västgöte. Många har också gått på myten om att det är lättare att lära sig tillsammans med "en hund som inte har så mycket vallning".
Jag hjälper alla djurägare som ska ha sin hund till praktiskt arbete, så gott jag kan. Jag är dock tydlig med att lägga upp en rimlig målbild!
(Fick ett mail för ett tag sedan från någon med en ej vallningsavlad grupp 1- hund som bara berättade att de har nöt och får, samt en ung hund de vill skicka hit på utbildning. "Vad kostar det att skicka den i träning och få den fullt utbildad?")
Mina får jagar ut hundar som skuttar omkring med hög svans och låter, så jag säger ärligt nej till alla "kroppsvallare" som "vill komma och testa inför sitt anlagsprov".
Jag gissar ju inte.Om jag plötsligt stod med ett gäng får och var tvungen att träna helt på egen hand, som den gröngöling jag är, tror jag att mitt första drag skulle vara att vänja just mina får och hundar vid varandra. Typ promenera med hund i koppel på ett sånt avstånd att de mest skulle kolla in varandra och inte interagera mer än så. Utöver det se till att alla lydnadskommandon fungerade på avstånd.
Men jag hade nog helst haft någon som kom till mig och hjälpte till med träningen på hemmaplan.
Det hade onekligen varit intressant att se hur någon faktiskt tränar sin boskapsfösare i stället för att bara sitta och gissa!
Jag gissar ju inte.
Jag hade en Aussie, som jag tog emot som omplacering, 5 månader gammal när hon var akut avlivningshotad.
Hon var enligt uppgift "omöjlig" på alla sätt att ha att göra med och "omöjlig att få rumsren".
Det var alltså inte för att jag ville skaffa mig en boskapsfösare till mina får i första hand, utan därför att jag ville ge hunden en chans.
Hon hade en del rädslor, så hade hon utvärderats med något test, så hade hon inte fått några lysande resultat. Men hon var i princip rumsren från dag ett hos mig (glädje-kissa-på-sig räknas inte), och var alls inte "omöjlig", men behövde lite tid på sig.
Hon hade för mycket arbetsvilja, men hade på något skumt sätt svårt att få att fokusera på uppgiften.
Utav någon anledning så avskydde hon män med skägg, och när det kom främlingar till gården, så kunde hon uppföra sig illa ibland. Hon var definitivt skällig.
Jag jobbade en hel del med henne och fåren, och gick på vallningskurser med henne.
Hon var aldrig bitig mot fåren eller dum med fåren, hetsade inte, men något skällig när hon skulle jobba. Det fanns inte, såvitt känt, några vallande linjer i henne. Hon hade något lite eye.
Hon kunde t.ex. samla fåren på ett bra sätt, men hade svårt för att hämta fåren till mig. Hon hade så bråttom till mig, att hon släppte den samlade flocken när hon hunnit "halvvägs", och kom utan får till mig, och tyckte att hon var färdig.
Att ha henne jobba, pendla, bakom flocken, och hålla ihop flocken vid längre förflyttningar fungerade väldigt bra.
Jag hade en ganska elak, stångig bagge med för den utrotningshotade fårrasen viktiga gener ett tag, och hunden var toppen bra att ha med när man skulle vara inne hos baggflocken. Hon samlade gruppen baggar, och höll dem på plats, medan jag kunde fylla på foder, göra rent vattenkaret och ströa deras liggskjul i lugn och ro.
Så trots att hon inte var en fullt fungerande vallhund, så gjorde hon ett nyttigt arbete.
Jag skulle gärna ha en hund igen, som kunde göra ett liknande jobb med fåren. Jag vill inte ha en BC, det skulle ta för mycket tid att tillfredställa en arbetande BC:s arbetsbehov. Jag har inte tillräckligt med jobb till den med fåren, utan skulle behöva hitta på annat till den.
För mig skulle en allround hund, som kan fösa/hålla ihop en flock och dessutom göra andra saker på gården vara perfekt.
Men då utan de rädslorna som aussien hade.
Jag har funderat på om t.ex. en Isländsk fårhund från linjer som jobbat med får skulle fungera för mig. Men jag avstår nog hund helt, och fokuserar på hästarna och fåren utan hund.
Ja precis - de filmer jag sett från svärmors hemtrakter och familjen med fåren och hundarna, är det jättestora fårflockar som flyttas över arealer som inte ens förekommer hos oss i Sverige. Jag tror också att hunden är rätt allround eftersom man använder dem vid jakt också. I England finns rätt gott om Huntaways som bara lever som sällskapshundar, så jag misstänker att de Nya Zeeländska hundarna är noga utvalda och rätt speciella individer.Som jag har fattat det så används Huntaways till att trycka upp fåren i bergen då bordercollien inte räcker till och BC brukar kunna används mer till att plocka ner fåren från bergen. Det är nog inte att bordercollien inte är lika uthållig utan att huntaways kan flytta fler får pga av sitt skall och då det kan vara väldigt många tusen i en grupp krävs det väldigt mkt för att flytta dem. Det har inget med rovdjuren att göra utan antalet får som behöver flyttas. Om en BC kommer och stirrar på fåren kommer ju bara de i hundens närhet reagera och är det då 10 000 får före så kommer det inte hända så mkt, ett skall kommer då påverka ett större antal får och det blir lättare att flytta flocken.
Tillägg: Jag misstänker att det kanske inte är samma finlir då som med BC:s och mindre ytor?Ja precis - de filmer jag sett från svärmors hemtrakter och familjen med fåren och hundarna, är det jättestora fårflockar som flyttas över arealer som inte ens förekommer hos oss i Sverige. Jag tror också att hunden är rätt allround eftersom man använder dem vid jakt också. I England finns rätt gott om Huntaways som bara lever som sällskapshundar, så jag misstänker att de Nya Zeeländska hundarna är noga utvalda och rätt speciella individer.
Exakt så tänker jag också, finns det användning för icke-specialiserade hundar, boskapsfösande såna, så lär det ju också finnas uppfödare som kan avla på hundar och linjer som faktiskt används i praktiskt arbete. Det är för mig något helt annat än att "anlagstesta" hundar som aldrig sett får förut, och inte avlats i det syftet i flera generationer, för att kolla att det finns anlag kvar. Ska inte hundarna användas till sånt arbete ser jag inte riktigt vitsen med att "testa" dem. Det går ju att jobba med dem på andra sätt för att se om önskade egenskaper finns kvar i så fall.Jag tycker att det är onödigt att börja försöka restaurera egenskaperna hos hela rasen när det bara är ett mindre antal personer som har användning för dem hos respektive ras. Då är det bättre att, som du också skriver, avla på specifika linjer där det finns hundar som hjälper sina ägare genom att arbeta som t ex boskapsfösare.
Att man börjar vallanlagstesta massa hundar i dessa raser skulle nog knappast säga mer än om en stor andel av hundarna utvärderades mentalt. Jag tror att skillnaden snarare ligger i att man ökar risken för att djur far illa. Däremot är det förstås viktigt att de som skaffar hundar av dessa raser för att arbeta med djur kan få hjälp att utbilda dem om behov finns. Både för djur/hundägarens, hundens och inte minst djurens skull.
Precis det jag försökte få fram tidigareExakt så tänker jag också, finns det användning för icke-specialiserade hundar, boskapsfösande såna, så lär det ju också finnas uppfödare som kan avla på hundar och linjer som faktiskt används i praktiskt arbete. Det är för mig något helt annat än att "anlagstesta" hundar som aldrig sett får förut, och inte avlats i det syftet i flera generationer, för att kolla att det finns anlag kvar. Ska inte hundarna användas till sånt arbete ser jag inte riktigt vitsen med att "testa" dem. Det går ju att jobba med dem på andra sett för att se om önskade egenskaper finns kvar i så fall.
Ingen har skrivit i tråden om något annat än sportvallning = det är vad tråden handlar om så kanske är det bättre med en ny tråd som handlar om icke-specialister i praktisk djurhållning? Och problemet med hundar som hanterar djuren illa har kommit upp och tycks vara ett allmänt problem - ingen har skrivit att det inte förekommer där de tränar. Alltså verkar det som om det är ett problem för att använda vallning som ett sätt att bevara "bruksegenskaper" - för att valla med sina icke-specialister måste folk betala pengar för att valla får som även jagas runt av mindre nogräknade ekipage. Det påverkar vallningens värde som verktyg i aveln - dels för att det skapar ett etiskt problem, dels för att det skapar frågetecken kring kvaliteten av den vallning och utbildning som sker.
Att skaffa sig kunskap om valldjuren minskar risken för dem OCH ger hundägaren redskap att själva utvärdera den utbildning de och deras hund ges.