Shenzi
Trådstartare
Jag behöver bollplank och råd, jag mår som ett ruttet äpple.
I somras träffade jag en ny kille, båda blev blixtkära. Vi har inte varit ifrån varandra mer än några dagar sedan vi träffades. När vi träffades låg jag i separation, så av det skälet (förutom kärleken) var vi bara i hans bostad. För några veckor sedan flyttade min förra kille ut ur vår gemensamma lägenhet, R som mitt ex heter hade under tiden jag inte varit hemma alltid fixat och styrt med våra 3 katter.
Jag hade som ambition att ha kvar vår lägenhet, trots att min personliga ekonomi skulle gå på knä av hyran. Det gick några veckor, jag tog upp diskussionen om att säga upp min lägenhet istället då vi ändå bara var hos T (min nya). Jo, han tyckte också det var onödigt att betala dubbla hyror när vi ändå bara var hos honom. Så jag sade upp lägenheten.
Nästa steg; flytta katterna. Jag märkte på honom när dagen för flytt närmade sig att han inte alls mådde bra. Dagen innan planerad flytt började han gråta och berättade han inte alls var sugen på katt. Men eftersom han ville ha mig hos sig ville han ge katterna ett försök. Här anade jag inte vad han egentligen kände, för han sa inget mer än att "jag är inte sugen på katt".
Så katterna (3 st) flyttade med mig, sen har allt blivit ett helvete. T är olycklig, han gillar verkligen inte katter. Han vill inte ha djur i huset om det inte rör sig om sådana som sitter i bur, typ sonens hamster.
Den yngsta katten som R och jag skaffade gemensamt, har alltid varit en liten bråkstake. Så med sorg i hjärtat, men till R:s stora glädje fick Vidar flytta till husse. Jag trodde det skulle vara lättare för T med två katter, de två lugna kvar vill säga. Men sen Vidar flyttade lever Oden ett helvete, nätterna i ända skriker han. Jag sitter på jobbet och är gråtfärdig av trötthet, för vi får inte sova. Sedan Vidar flyttade har Oden tagit över rollen som bråkstake. Så bättre blev det inte.
T börjar bli galen, han är så trött på katterna vår relation knakar. Och det är mycket i det här som inte fungerar för honom:
- katterna hårar ner (T är pedant)
- katterna hoppar upp i sängen, bråkar/busar och väcker honom.
- skapar ljud som T stör sig på, kraffsa låda, knaprar torrfoder mm
- han gillar helt enkelt inte att ha djur i huset såsom hund, katt
- han vill ha ett djurfritt hem (han har dock alltid vetat om att jag har katt)
- han gillar inte katter (vilket är grundanledningen till övriga problem)
Igår hade honkatten kräkts flera gånger när jag kom hem, och T:s humör var inte att roligt då. Han har ingen tolerans mot sådant.
Jag ställs i ett vägskäl där inga val verkar vara bra. Det finns inte en uppsjö av alternativ och lösningar på problemet.
De som står till buds är:
- jag hyr en liten lägenhet där jag kan ha katterna och en säng, det innebär att vi inte kan få vara tillsammans som vi önskar, jag måste ju sova hos katterna för det mesta. Därmed rök sambolivet.
-katterna omplaceras
- jag fortsätter med mitt singelliv tills någon icke ”katthatare” dyker upp.
Det senaste känns fruktansvärt, det första också. T är perfekt i mina ögon på alla punkter förutom att han inte gillar katter. I T:s ögon är jag perfekt bortsett från att jag har katt. Jag kan inte tänka mig att dela livet med någon bättre.
Jag känner inte att jag måste ha djur i huset, sådant behov av djur har jag inte. Jag hade mycket väl kunnat nöja mig med att bara ha häst och inget mer. Problemet är ju att jag har katter nu, de är snart 9 år. Alltså kan de leva lika länge till om det vill sig väl. Jag har en relation till dem och älskar mina djur. Jag misstänker att tanken på ett liv utan djur i huset är lättare för mig, än vad tanken på djur i huset är för honom.
Ska vi leva tillsammans måste vi hitta en lösning. Jag gråter så gott som varje dag eftersom jag känner att det är jag som måste offra något. Jag vill inget mer än leva med T, så tankarna om att omplacera katterna börjar kännas som enda alternativet.
Antingen katterna eller T. Egentligen låter det ju så sjukt. I min värld är katterna inget stort problem, men i T:s värld gör de hela skillnaden. Jag frågade senast imorse ”om katterna inte fanns, skulle allt vara bra då?”,”ja” fick jag till svar.
Jag om alltid haft djur kan inte förstå hur man kan vara så anti katt. Vad gör de för skada liksom? Att de kräks ibland, sådant händer oss människor med. Att de då och då har sönder något, det händer oss med, tänker jag. Och jag som också är pedantisk är van att städa och ser inte att det är något problem med katt på det planet. Men T mår dåligt av att vara i sin egen bostad, på grund av mina katter, av många olika anledningar.
Jag är rädd att jag aldrig kan förlåta mig själv om jag omplacerar katterna. Jag är rädd att jag aldrig kan förlåta mig själv om jag väljer katterna före T heller. Jag känner mig som ett stort svin och en svikare som en ens tänker tanken på omplacering. På ett sätt låter det sjukt, välja katterna före en människa jag älskar. På ett annat låter det sjukt att välja T före, han får väl helt enkelt acceptera att jag har bagage? Men faktum är ju, han verkar inte kunna acceptera mitt bagage, för han avskyr det så. Vem ska ge sig då? Vem måste offra något?
Det enda som kan tala för ett beslut om omplacering är att det för katterna hade varit bra om de fått komma till någon som hade en fin utegård eller att de fick gå löst. I min lägenhet hade katterna en balkong med nät att sitta på hela dagarna om de ville. Hos T finns i den möjligheten, så katterna skriker ofta för att de vill gå ut också..vi ska försöka ordna en utegård men till den kan de inte gå ut och in som de vill.
Vilket rörigt inlägg, det är som det är i min hjärna just nu. Men är det någon här som suttit i lite samma båt, hur löste ni det? Om ni omplacerat något djur för kärlekens skull, har det varit självklart, lätt/svårt? Har ni några solskenshistorier om omplaceringskatter? Har ni tips till mig på hur jag ska tänka?
Jag behöver bollplank, råd..stöd. Går sönder av alla tankar snart..Ärligt, hur hemsk är jag som ens funderar på omplacering för en karls skull? Vilka alternativ ser ni?
Jag går sönder av allt funderande och grubblande.
I somras träffade jag en ny kille, båda blev blixtkära. Vi har inte varit ifrån varandra mer än några dagar sedan vi träffades. När vi träffades låg jag i separation, så av det skälet (förutom kärleken) var vi bara i hans bostad. För några veckor sedan flyttade min förra kille ut ur vår gemensamma lägenhet, R som mitt ex heter hade under tiden jag inte varit hemma alltid fixat och styrt med våra 3 katter.
Jag hade som ambition att ha kvar vår lägenhet, trots att min personliga ekonomi skulle gå på knä av hyran. Det gick några veckor, jag tog upp diskussionen om att säga upp min lägenhet istället då vi ändå bara var hos T (min nya). Jo, han tyckte också det var onödigt att betala dubbla hyror när vi ändå bara var hos honom. Så jag sade upp lägenheten.
Nästa steg; flytta katterna. Jag märkte på honom när dagen för flytt närmade sig att han inte alls mådde bra. Dagen innan planerad flytt började han gråta och berättade han inte alls var sugen på katt. Men eftersom han ville ha mig hos sig ville han ge katterna ett försök. Här anade jag inte vad han egentligen kände, för han sa inget mer än att "jag är inte sugen på katt".
Så katterna (3 st) flyttade med mig, sen har allt blivit ett helvete. T är olycklig, han gillar verkligen inte katter. Han vill inte ha djur i huset om det inte rör sig om sådana som sitter i bur, typ sonens hamster.
Den yngsta katten som R och jag skaffade gemensamt, har alltid varit en liten bråkstake. Så med sorg i hjärtat, men till R:s stora glädje fick Vidar flytta till husse. Jag trodde det skulle vara lättare för T med två katter, de två lugna kvar vill säga. Men sen Vidar flyttade lever Oden ett helvete, nätterna i ända skriker han. Jag sitter på jobbet och är gråtfärdig av trötthet, för vi får inte sova. Sedan Vidar flyttade har Oden tagit över rollen som bråkstake. Så bättre blev det inte.
T börjar bli galen, han är så trött på katterna vår relation knakar. Och det är mycket i det här som inte fungerar för honom:
- katterna hårar ner (T är pedant)
- katterna hoppar upp i sängen, bråkar/busar och väcker honom.
- skapar ljud som T stör sig på, kraffsa låda, knaprar torrfoder mm
- han gillar helt enkelt inte att ha djur i huset såsom hund, katt
- han vill ha ett djurfritt hem (han har dock alltid vetat om att jag har katt)
- han gillar inte katter (vilket är grundanledningen till övriga problem)
Igår hade honkatten kräkts flera gånger när jag kom hem, och T:s humör var inte att roligt då. Han har ingen tolerans mot sådant.
Jag ställs i ett vägskäl där inga val verkar vara bra. Det finns inte en uppsjö av alternativ och lösningar på problemet.
De som står till buds är:
- jag hyr en liten lägenhet där jag kan ha katterna och en säng, det innebär att vi inte kan få vara tillsammans som vi önskar, jag måste ju sova hos katterna för det mesta. Därmed rök sambolivet.
-katterna omplaceras
- jag fortsätter med mitt singelliv tills någon icke ”katthatare” dyker upp.
Det senaste känns fruktansvärt, det första också. T är perfekt i mina ögon på alla punkter förutom att han inte gillar katter. I T:s ögon är jag perfekt bortsett från att jag har katt. Jag kan inte tänka mig att dela livet med någon bättre.
Jag känner inte att jag måste ha djur i huset, sådant behov av djur har jag inte. Jag hade mycket väl kunnat nöja mig med att bara ha häst och inget mer. Problemet är ju att jag har katter nu, de är snart 9 år. Alltså kan de leva lika länge till om det vill sig väl. Jag har en relation till dem och älskar mina djur. Jag misstänker att tanken på ett liv utan djur i huset är lättare för mig, än vad tanken på djur i huset är för honom.
Ska vi leva tillsammans måste vi hitta en lösning. Jag gråter så gott som varje dag eftersom jag känner att det är jag som måste offra något. Jag vill inget mer än leva med T, så tankarna om att omplacera katterna börjar kännas som enda alternativet.
Antingen katterna eller T. Egentligen låter det ju så sjukt. I min värld är katterna inget stort problem, men i T:s värld gör de hela skillnaden. Jag frågade senast imorse ”om katterna inte fanns, skulle allt vara bra då?”,”ja” fick jag till svar.
Jag om alltid haft djur kan inte förstå hur man kan vara så anti katt. Vad gör de för skada liksom? Att de kräks ibland, sådant händer oss människor med. Att de då och då har sönder något, det händer oss med, tänker jag. Och jag som också är pedantisk är van att städa och ser inte att det är något problem med katt på det planet. Men T mår dåligt av att vara i sin egen bostad, på grund av mina katter, av många olika anledningar.
Jag är rädd att jag aldrig kan förlåta mig själv om jag omplacerar katterna. Jag är rädd att jag aldrig kan förlåta mig själv om jag väljer katterna före T heller. Jag känner mig som ett stort svin och en svikare som en ens tänker tanken på omplacering. På ett sätt låter det sjukt, välja katterna före en människa jag älskar. På ett annat låter det sjukt att välja T före, han får väl helt enkelt acceptera att jag har bagage? Men faktum är ju, han verkar inte kunna acceptera mitt bagage, för han avskyr det så. Vem ska ge sig då? Vem måste offra något?
Det enda som kan tala för ett beslut om omplacering är att det för katterna hade varit bra om de fått komma till någon som hade en fin utegård eller att de fick gå löst. I min lägenhet hade katterna en balkong med nät att sitta på hela dagarna om de ville. Hos T finns i den möjligheten, så katterna skriker ofta för att de vill gå ut också..vi ska försöka ordna en utegård men till den kan de inte gå ut och in som de vill.
Vilket rörigt inlägg, det är som det är i min hjärna just nu. Men är det någon här som suttit i lite samma båt, hur löste ni det? Om ni omplacerat något djur för kärlekens skull, har det varit självklart, lätt/svårt? Har ni några solskenshistorier om omplaceringskatter? Har ni tips till mig på hur jag ska tänka?
Jag behöver bollplank, råd..stöd. Går sönder av alla tankar snart..Ärligt, hur hemsk är jag som ens funderar på omplacering för en karls skull? Vilka alternativ ser ni?
Jag går sönder av allt funderande och grubblande.