Välja bort katterna för kärleken?

[Shenzi]

Jag behöver bollplank och råd, jag mår som ett ruttet äpple.

I somras träffade jag en ny kille, båda blev blixtkära. Vi har inte varit ifrån varandra mer än några dagar sedan vi träffades. När vi träffades låg jag i separation, så av det skälet (förutom kärleken) var vi bara i hans bostad. För några veckor sedan flyttade min förra kille ut ur vår gemensamma lägenhet, R som mitt ex heter hade under tiden jag inte varit hemma alltid fixat och styrt med våra 3 katter.

Jag hade som ambition att ha kvar vår lägenhet, trots att min personliga ekonomi skulle gå på knä av hyran. Det gick några veckor, jag tog upp diskussionen om att säga upp min lägenhet istället då vi ändå bara var hos T (min nya). Jo, han tyckte också det var onödigt att betala dubbla hyror när vi ändå bara var hos honom. Så jag sade upp lägenheten.

Nästa steg; flytta katterna. Jag märkte på honom när dagen för flytt närmade sig att han inte alls mådde bra. Dagen innan planerad flytt började han gråta och berättade han inte alls var sugen på katt. Men eftersom han ville ha mig hos sig ville han ge katterna ett försök. Här anade jag inte vad han egentligen kände, för han sa inget mer än att "jag är inte sugen på katt".

Så katterna (3 st) flyttade med mig, sen har allt blivit ett helvete. T är olycklig, han gillar verkligen inte katter. Han vill inte ha djur i huset om det inte rör sig om sådana som sitter i bur, typ sonens hamster.

Den yngsta katten som R och jag skaffade gemensamt, har alltid varit en liten bråkstake. Så med sorg i hjärtat, men till R:s stora glädje fick Vidar flytta till husse. Jag trodde det skulle vara lättare för T med två katter, de två lugna kvar vill säga. Men sen Vidar flyttade lever Oden ett helvete, nätterna i ända skriker han. Jag sitter på jobbet och är gråtfärdig av trötthet, för vi får inte sova. Sedan Vidar flyttade har Oden tagit över rollen som bråkstake. Så bättre blev det inte.

T börjar bli galen, han är så trött på katterna vår relation knakar. Och det är mycket i det här som inte fungerar för honom:
- katterna hårar ner (T är pedant)
- katterna hoppar upp i sängen, bråkar/busar och väcker honom.
- skapar ljud som T stör sig på, kraffsa låda, knaprar torrfoder mm
- han gillar helt enkelt inte att ha djur i huset såsom hund, katt
- han vill ha ett djurfritt hem (han har dock alltid vetat om att jag har katt)
- han gillar inte katter (vilket är grundanledningen till övriga problem)

Igår hade honkatten kräkts flera gånger när jag kom hem, och T:s humör var inte att roligt då. Han har ingen tolerans mot sådant.

Jag ställs i ett vägskäl där inga val verkar vara bra. Det finns inte en uppsjö av alternativ och lösningar på problemet.

De som står till buds är:
- jag hyr en liten lägenhet där jag kan ha katterna och en säng, det innebär att vi inte kan få vara tillsammans som vi önskar, jag måste ju sova hos katterna för det mesta. Därmed rök sambolivet.
-katterna omplaceras
- jag fortsätter med mitt singelliv tills någon icke ”katthatare” dyker upp.

Det senaste känns fruktansvärt, det första också. T är perfekt i mina ögon på alla punkter förutom att han inte gillar katter. I T:s ögon är jag perfekt bortsett från att jag har katt. Jag kan inte tänka mig att dela livet med någon bättre.

Jag känner inte att jag måste ha djur i huset, sådant behov av djur har jag inte. Jag hade mycket väl kunnat nöja mig med att bara ha häst och inget mer. Problemet är ju att jag har katter nu, de är snart 9 år. Alltså kan de leva lika länge till om det vill sig väl. Jag har en relation till dem och älskar mina djur. Jag misstänker att tanken på ett liv utan djur i huset är lättare för mig, än vad tanken på djur i huset är för honom.

Ska vi leva tillsammans måste vi hitta en lösning. Jag gråter så gott som varje dag eftersom jag känner att det är jag som måste offra något. Jag vill inget mer än leva med T, så tankarna om att omplacera katterna börjar kännas som enda alternativet.

Antingen katterna eller T. Egentligen låter det ju så sjukt. I min värld är katterna inget stort problem, men i T:s värld gör de hela skillnaden. Jag frågade senast imorse ”om katterna inte fanns, skulle allt vara bra då?”,”ja” fick jag till svar.

Jag om alltid haft djur kan inte förstå hur man kan vara så anti katt. Vad gör de för skada liksom? Att de kräks ibland, sådant händer oss människor med. Att de då och då har sönder något, det händer oss med, tänker jag. Och jag som också är pedantisk är van att städa och ser inte att det är något problem med katt på det planet. Men T mår dåligt av att vara i sin egen bostad, på grund av mina katter, av många olika anledningar.

Jag är rädd att jag aldrig kan förlåta mig själv om jag omplacerar katterna. Jag är rädd att jag aldrig kan förlåta mig själv om jag väljer katterna före T heller. Jag känner mig som ett stort svin och en svikare som en ens tänker tanken på omplacering. På ett sätt låter det sjukt, välja katterna före en människa jag älskar. På ett annat låter det sjukt att välja T före, han får väl helt enkelt acceptera att jag har bagage? Men faktum är ju, han verkar inte kunna acceptera mitt bagage, för han avskyr det så. Vem ska ge sig då? Vem måste offra något?

Det enda som kan tala för ett beslut om omplacering är att det för katterna hade varit bra om de fått komma till någon som hade en fin utegård eller att de fick gå löst. I min lägenhet hade katterna en balkong med nät att sitta på hela dagarna om de ville. Hos T finns i den möjligheten, så katterna skriker ofta för att de vill gå ut också..vi ska försöka ordna en utegård men till den kan de inte gå ut och in som de vill.

Vilket rörigt inlägg, det är som det är i min hjärna just nu. Men är det någon här som suttit i lite samma båt, hur löste ni det? Om ni omplacerat något djur för kärlekens skull, har det varit självklart, lätt/svårt? Har ni några solskenshistorier om omplaceringskatter? Har ni tips till mig på hur jag ska tänka?

Jag behöver bollplank, råd..stöd. Går sönder av alla tankar snart..Ärligt, hur hemsk är jag som ens funderar på omplacering för en karls skull? Vilka alternativ ser ni?

Jag går sönder av allt funderande och grubblande.

 

[Tassetass]

Jag älskar katter men hade inte heller velat leva med Oden så jag förstår att din nya sambo - som inte ens gillar katter - blir tokig. Oden verkar dock inte må riktigt bra, det är inte friskt för en katt att gå runt och skrika nätterna i ända. Om det är flytten, förlusten av kattkompisen eller "stämningen" i hemmet som orsakar hans mående är dock svårt att veta.

Vad gäller honkatten, brukar hon kräkas flera gånger om dagen eller var det en engångsgrej?

Jag kan tycka att första steget är att försöka få till en miljö där katterna trivs och sedan utvärdera situationen därifrån (nattskrikande kan ju få vilken djurälskade som helst att vilja sälja till lägstbjudande, det är ett tufft läge att acceptera när man aldrig uppskattat djur). Om din sambo vill vara med dig tycker jag att han åtminstone borde hjälpa till med att skapa den där normala vardagen där katterna är friska och trivs, funkar det då fortfarande inte så tror jag det blir svårt.

Personligen skulle jag inte omplacera min katt för någon jag känt sedan i somras. Hon har varit med mig i snart nio år, det krävs helt enkelt mer än så. Jag var tvungen att fundera på saken för något år sedan då det var lite tveksamt om min numera sambo skulle tåla att bo med henne (mild allergi) men tack och lov fungerar det.

 

[Lovisaleonora]

Om förhållandet verkligen har en chans, hade absolut katterna fått stryka på foten.

En katt som uppför sig som Oden kan knappat vara i balans, jag hade absolut omplacerat. Låter inte vidare harmoniskt varken för katten eller er. Att inte kunna sköta sitt jobb p g a katten känns ju heller inte balanserat, OK om katten varit sjuk och behövt övervakning. Men för att han sitter och skriker? Nej, verkligen inte.

Personligen hade jag inte velat leva med djur i lägenhet, även om djuren inte far illa av det. Jag förstår din nya sambo, och känner med honom. Och jag hade inte velat bli bortvald p g a husdjuren, då vet jag å andra sidan att det inte var så mycket bevänt med kärleken.

 

[Shenzi]

Jag älskar katter men hade inte heller velat leva med Oden så jag förstår att din nya sambo - som inte ens gillar katter - blir tokig. Oden verkar dock inte må riktigt bra, det är inte friskt för en katt att gå runt och skrika nätterna i ända. Om det är flytten, förlusten av kattkompisen eller "stämningen" i hemmet som orsakar hans mående är dock svårt att veta.

Vad gäller honkatten, brukar hon kräkas flera gånger om dagen eller var det en engångsgrej?

Jag kan tycka att första steget är att försöka få till en miljö där katterna trivs och sedan utvärdera situationen därifrån (nattskrikande kan ju få vilken djurälskade som helst att vilja sälja till lägstbjudande, det är ett tufft läge att acceptera när man aldrig uppskattat djur). Om din sambo vill vara med dig tycker jag att han åtminstone borde hjälpa till med att skapa den där normala vardagen där katterna är friska och trivs, funkar det då fortfarande inte så tror jag det blir svårt.

Personligen skulle jag inte omplacera min katt för någon jag känt sedan i somras. Hon har varit med mig i snart nio år, det krävs helt enkelt mer än så. Jag var tvungen att fundera på saken för något år sedan då det var lite tveksamt om min numera sambo skulle tåla att bo med henne (mild allergi) men tack och lov fungerar det.

Jag tror inte Oden mår bra nej, det värsta är att jag inte förstår varför. Jag tror det kan vara en kombination av stämningen och saknaden av Vidar.

Hon kräks inte ofta, är ju en och annan hårboll som vill upp. Igår tror jag hon kräktes efter att Oden bråkat med henne, jagat henne mm, direkt efter att hon ätit.

Det är ju där min ångest finns, jag har bara känt T sen i somras, katterna i snart 9 år..samtidigt som den andra halvan av hjärtat säger "hur kan du välja katterna före kärleken?"..

Ikväll ska vi rappa på med att bygga en utegård till katterna, jag hoppas det blir lugnare sen.

 

[Shenzi]

Om förhållandet verkligen har en chans, hade absolut katterna fått stryka på foten.

En katt som uppför sig som Oden kan knappat vara i balans, jag hade absolut omplacerat. Låter inte vidare harmoniskt varken för katten eller er. Att inte kunna sköta sitt jobb p g a katten känns ju heller inte balanserat, OK om katten varit sjuk och behövt övervakning. Men för att han sitter och skriker? Nej, verkligen inte.

Personligen hade jag inte velat leva med djur i lägenhet, även om djuren inte far illa av det. Jag förstår din nya sambo, och känner med honom. Och jag hade inte velat bli bortvald p g a husdjuren, då vet jag å andra sidan att det inte var så mycket bevänt med kärleken.

Varken T eller jag vill vara utan varandra, så förhållandet har verkligen en chans. Det här är enda relationen jag haft där jag känner att jag verkligen vill satsa, verkligen vill leva i. Jag vill ha familj, ett liv, tillsammans med T.

Jag hade inte heller velat bli bortvald pga djur om jag var T. Då hade jag verkligen funderat på hur mycket jag /relationen var värd egentligen. Känns på ett sätt som en bisarr tanke att välja katter som lever i typ 10 år till före ett liv tillsammans med någon...å andra sidan känner jag mig som en svikare som ens tänker omplacering..

 

[landet]

jag skulle aldrig välja någon som tycker illa om min familj. Mina djur är min familj!

Det enda som skulle få mig att göra mig av med mina djur är om min dotter skulle bli sjuk av dem.

 

[Shenzi]

jag skulle aldrig välja någon som tycker illa om min familj. Mina djur är min familj!

Det enda som skulle få mig att göra mig av med mina djur är om min dotter skulle bli sjuk av dem.

Det har jag också alltid sagt, fram tills jag träffade T. Sen kom dessa tankar..jag har tex aldrig känt att jag velat ha barn/familj med någon, men T lockar fram alla de känslorna hos mig..

Det här inte lätt

 

[bejkonfis]

Jag instämmer med @landet.
Mina djur är min familj och vissa av dom har funnits vid min sida i närmare 10 år. Vill en kille ha ett förhållande med mig så får han vackert acceptera att djuren "ingår". Det skulle framför allt aldrig falla mig in att göra mig av med mina djur för en kille som jag bara har känt i några månader.
Om din kille verkligen avskyr djuren så mycket, kan ni inte prova särbolivet ett tag då?

 

[Gimlan]

Det har jag också alltid sagt, fram tills jag träffade T. Sen kom dessa tankar..jag har tex aldrig känt att jag velat ha barn/familj med någon, men T lockar fram alla de känslorna hos mig..

Det här inte lätt

Men kommer han nöja sig när katterna är borta då? Kommer det inte bli nått mer som är fel då?

 

[landet]

Det har jag också alltid sagt, fram tills jag träffade T. Sen kom dessa tankar..jag har tex aldrig känt att jag velat ha barn/familj med någon, men T lockar fram alla de känslorna hos mig..

Det här inte lätt

jag har gjort det valet en gång och ångrar det inte en sekund. Idag lever jag med mannen i mitt liv, hade jag valt den andra hade jag ju troligen aldrig träffat den jag lever med i dag.

sedan är det ju ofta så gör man en sådan uppoffring en gång så är risken att det är vänner eller familj partnern inte gillar nästa gång.

 

[skiesabove]

Alltså en katt som skriker nätterna i ända hade åkt ut på direkten, oavsett vad min sambo tyckte eller inte. Det låter ju helt sjukt att du är trött på jobbet pga katten.

Jag tycker också att det låter bananas att jämföra att sälja/avliva en katt med att välja bort vänner eller familj. Det är ju en katt! Inte en människa. Bara för att TS karl inte vill bo ihop med katter behöver det inte betyda något annat än att han just inte vill bo ihop med katter.

Hur hade det varit om sambon var allergisk istället för helt enkelt inte kattmänniska? Skulle du välja bort katterna då?

 

[Shenzi]

Alltså en katt som skriker nätterna i ända hade åkt ut på direkten, oavsett vad min sambo tyckte eller inte. Det låter ju helt sjukt att du är trött på jobbet pga katten.

Jag tycker också att det låter bananas att jämföra att sälja/avliva en katt med att välja bort vänner eller familj. Det är ju en katt! Inte en människa. Bara för att TS karl inte vill bo ihop med katter behöver det inte betyda något annat än att han just inte vill bo ihop med katter.

Hur hade det varit om sambon var allergisk istället för helt enkelt inte kattmänniska? Skulle du välja bort katterna då?

Hade han varit allergisk hade det känts lättare, och ja..mer självklart att välja bort katterna då. Jag är säker på att det inte betyder något annat än att inte vill bo med katter, helt enkelt för att han inte är van vid djur, eller känner dragning till dem.

 

[MissFideli]

Alltså en katt som skriker nätterna i ända hade åkt ut på direkten, oavsett vad min sambo tyckte eller inte. Det låter ju helt sjukt att du är trött på jobbet pga katten.

Jag tycker också att det låter bananas att jämföra att sälja/avliva en katt med att välja bort vänner eller familj. Det är ju en katt! Inte en människa. Bara för att TS karl inte vill bo ihop med katter behöver det inte betyda något annat än att han just inte vill bo ihop med katter.

Hur hade det varit om sambon var allergisk istället för helt enkelt inte kattmänniska? Skulle du välja bort katterna då?

För dig är det bara en katt, för mig är det en familjemedlem. Jag skulle inte må bra utan katt i mitt liv.
Sen tycker inte jag heller att det är fel att tänka omplacering, alla gör som dom vill så länge man tar ansvar för katterna. Men jag skulle mest troligen omplacera killen före katterna.

 

[skiesabove]

För dig är det bara en katt, för mig är det en familjemedlem. Jag skulle inte må bra utan katt i mitt liv.
Sen tycker inte jag heller att det är fel att tänka omplacering, alla gör som dom vill så länge man tar ansvar för katterna. Men jag skulle mest troligen omplacera killen före katterna.

Då är det inte rätt kille

 

[virra]

Varför måste ni bo ihop? Varför kan ni inte vara särbos? Kan inte vara omöjligt att hitta en okej lägenhet att bo i ensam för dig?
Förlåt om jag är trist, men jag förstår verkligen inte logiken. Varför måste ni bo ihop redan nu om ni träffades i somras? Det låter på dig som att det är antingen katterna eller förhållandet, varför då? Och varför flytta in tre katter hos någon som inte tycker om katter?

När jag träffade min snubbe gillade han inte katter särskilt mycket. Nu är han tokig i dem och är det något han skulle tycka om ifall vi flyttade ihop (lär inte hända i första taget) så skulle det vara att bo i katterna. Men jag var mycket noggrann i början med att inte tvinga på honom katterna eller kräva att han umgicks med dem. Plötsligt började han prata med dem och tre år senare turas de om att sova på hans bröstkorg när han sover över.

Vidare verkar inte Oden alls må bra. Kanske en kombination av att sakna Vidar och stressen i ett nytt hem, samt att han kanske inte känner sig trygg med din sambo?

Jag förstår verkligen verkligen inte hur det här kan vara ett så akut problem. Ett förhållande som pågått i några månader är ingenting jag skulle lämna bort mina katter för. Hade jag bestämt mig för att skaffa barn med någon som verkligen inte ville bo med katter eller vore allergisk, då hade jag fått ta smällen och omplacera, men annars aldrig.

Jag ser iofs inte heller problemet med att omplacera, så länge det fungerar för katterna. Katter vänjer sig vid nya människor relativt snabbt och har knappast någon känsla av att bli övergivna som sitter i. Saknad kanske och otrygghet ett tag, men knappast trauma för livet. Om katterna inte är så viktiga så varför inte. Men jag (som tycker ett särboförhållande är toppen) förstår inte varför det är så viktigt för människor att bo ihop

 

[MissFideli]

Då är det inte rätt kille

Nej, rätt kille skulle aldrig tvinga mig att välja mellan honom och katterna.

 

[Emuliiaa]

När jag träffade min sambo hade han aldrig haft katt, bara uppvuxen med hund och har en egen nu. Men efter ett tag började jag sova hos honom ofta och då sa han att det är självklart att min katt får följa med till honom.

Jag hade nog inte fortsatt förhållandet om han sa till mig att välja mellan katten och honom. Som tur är har han bara visat kärlek mot min katt och tycker om honom som sin egen även om missen är en jobbig åring och flyger och far.

Min katt är också min familj och jag hade aldrig valt bort honom. Nu låter det ju dock som dina katter inte trivs och om man tänker på deras bästa kanske det är bättre att omplacera dom men ni kanske kan få det att funka på något annat sätt ändå, jag vet inte..

 

[Shenzi]

Varför måste ni bo ihop? Varför kan ni inte vara särbos? Kan inte vara omöjligt att hitta en okej lägenhet att bo i ensam för dig?
Förlåt om jag är trist, men jag förstår verkligen inte logiken. Varför måste ni bo ihop redan nu om ni träffades i somras? Det låter på dig som att det är antingen katterna eller förhållandet, varför då? Och varför flytta in tre katter hos någon som inte tycker om katter?

När jag träffade min snubbe gillade han inte katter särskilt mycket. Nu är han tokig i dem och är det något han skulle tycka om ifall vi flyttade ihop (lär inte hända i första taget) så skulle det vara att bo i katterna. Men jag var mycket noggrann i början med att inte tvinga på honom katterna eller kräva att han umgicks med dem. Plötsligt började han prata med dem och tre år senare turas de om att sova på hans bröstkorg när han sover över.

Vidare verkar inte Oden alls må bra. Kanske en kombination av att sakna Vidar och stressen i ett nytt hem, samt att han kanske inte känner sig trygg med din sambo?

Jag förstår verkligen verkligen inte hur det här kan vara ett så akut problem. Ett förhållande som pågått i några månader är ingenting jag skulle lämna bort mina katter för. Hade jag bestämt mig för att skaffa barn med någon som verkligen inte ville bo med katter eller vore allergisk, då hade jag fått ta smällen och omplacera, men annars aldrig.

Jag ser iofs inte heller problemet med att omplacera, så länge det fungerar för katterna. Katter vänjer sig vid nya människor relativt snabbt och har knappast någon känsla av att bli övergivna som sitter i. Saknad kanske och otrygghet ett tag, men knappast trauma för livet. Om katterna inte är så viktiga så varför inte. Men jag (som tycker ett särboförhållande är toppen) förstår inte varför det är så viktigt för människor att bo ihop

Vi vill inte vara särbos, vi vill ha ett gemensamt liv med hus och barn. Han gick med på att flytta med katterna såklart, (jag flyttade inte bara in hos honom utan tillåtelse), han ville ju vara med mig och det var efter flytten som katterna blev ett problem. Han hade kvävt sina känslor, hoppades på att det skulle kännas bättre när de väl flyttat in, men det har inte blivit så. Jag känner att han verkligen försöker acceptera dem..han mår dessutom jättedåligt över att ha satt mig i den här sitsen.

Min snubbe har inte problemet att "inte gilla katter särskilt mycket", utan han vill inte ha några djur i huset, nu eller någonsin. Större djur, såsom hästar gillar han, men finner det skönt att de befinner sig i ett stall och inte i huset.

Jag har frågat om om vi ska vara särbos, svaret på den frågan är "inget jag vill iallafall".

 

[Smulan75]

När jag träffade min sambo hade han aldrig haft katt, bara uppvuxen med hund och har en egen nu. Men efter ett tag började jag sova hos honom ofta och då sa han att det är självklart att min katt får följa med till honom.

Jag hade nog inte fortsatt förhållandet om han sa till mig att välja mellan katten och honom. Som tur är har han bara visat kärlek mot min katt och tycker om honom som sin egen även om missen är en jobbig åring och flyger och far.

Min katt är också min familj och jag hade aldrig valt bort honom. Nu låter det ju dock som dina katter inte trivs och om man tänker på deras bästa kanske det är bättre att omplacera dom men ni kanske kan få det att funka på något annat sätt ändå, jag vet inte..

Det kanske är rätt kille men inte rätt förutsättningar?

När man blir äldre blir man nog mer praktisk. Jag hade aldrig flyttat ihop än mindre varit ihop med någon som inte accepterade att jag höll på med hästar - i vad det tar i tid och pengar och att jag kom hem och la mig i sängen utan att duscha efter att ha varit i stallet Jag hade aldrig flyttat ihop med någon som inte gillar katter. Jag hade aldrig flyttat ihop med någon som har hund. Jag hade aldrig flyttat ihop med någon som har småbarn.

Jag har flyttat ihop med någon som inte gillar att ha katter sovandes i sängen - och det accepterar jag, även om en och annan katt slinker in i sovrummet och sover där när han inte gått och lagt sig, men då har jag sagt till honom att han får slänga ut den själv och han accepterar att jag låter katterna göra så ibland

Men det är vad jag tycker idag. I framtiden när allt kanske skitit sig och jag hittat en ny och är över huvudet förälskad så kanske jag kan tänka mig att göra allt detta, men då ska det inte komma som en överraskning att man får katter/hundar/barn på köpet och då får man acceptera det om man gör valet att flytta ihop.

Din situation verkar som den är ganska ohållbar, både för dig, din sambo och dina katter. Ingen verkar trivas. Du har själv kommit fram till tre alternativ. Jag hade nog valt att flytta isär igen och vara ihop som särbos. Men om du verkligen vill bo med honom kanske du får ge upp katterna.

 

[Sol]

Ja, det är väl alldeles uppenbart att det är sambon eller katterna som gäller. Jag förstår öht inte varför ni flyttade ihop när han inte vill ha djur öht.

Personligen skulle jag inte göra mig av med katterna för ett nytt för hållande. En del av att gilla mig är liksom att köpa mig som den jag är och jag är en djurmänniska. Jag skulle aldrig låta en relation gå så långt med en människa som inte accepterar mina djur.

Sedan tycker jag att han har kört med ett jäkla fulspel som väntade in i det sista med att berätta vad han tycker om saken. Låta den andra personen ställa in sig på flytt och att ta med hela bohaget (inkl. djur) och i sista sekunden hosta ur sig att katterna inte är välkomna.