Väldigt mammig

[parchita]

Mitt barn är väldigt mammigt. När jag och barnets pappa är hemma samtidigt så "duger" aldrig pappa. Barnet punktmarkerar mig hela tiden, letar efter mig och gråter om jag "försvunnit" (läs gått upp en våning för att hämta något). Barnet blir skitarg och skriker och beter sig om pappa försöker engagera sig i det och som ni förstår tär det på pappans självförtroende.

I viss mån har pappan även svårt att trösta barnet när inte jag är hemma och det blir mammigt, men i övrigt funkar allt väldigt bra bara jag inte finns i närheten. Barnet är ALDRIG gnälligt när det är ensamt med pappa, men gnäller konstant i perioder när det är med mig.

Har pappa varit hemma en dag, när allt varit frid och fröjd enligt honom, så räcker det med att jag varit hemma en kvart så börjar barnet gråta, gnälla och få utbrott. Det ger Mig dåligt själförtroende. Är jag så illa?

Vi är rätt samkörda med vad vi tillåter och inte och har rätt lika syn runt det, men jag tillbringar mer tid med barnet än vad pappan gör.

Vad gör jag för fel? Det gnälls på dagarna, men på nätter och vid tröstning är det jag som gäller.

 

[Calazirya]

Sv: Väldigt mammig

Min dotter har haft olika perioder under hela sitt lilla korta liv ( fyller 3 ).

I mellanperioderna fungerar både jag och pappan bra, i vissa perioder fungerar bara pappa om vi är hemma tillsammans och vise versa.

Hur gammalt är barnet? Ammar du?

 

[parchita]

Sv: Väldigt mammig

Barnet är drygt 2 år, ingen amning efter 9 månaders ålder. Så här har det varit alltid mer eller mindre. Det finns perioder då det går lättare att lämna över till pappan (men då måste jag gå iväg, typ till stallet eller åka till affären), det är aldrig pappan som är intressant när vi är båda två hemma, även om det finns gnällfria perioder förstås. Dock när dessa infaller så gnälls det med mig och inte med pappan. Det kan bli illvrål vid sjukdom etc om pappan försöker avlasta, men även där om jag åker till jobb eller dyl så är det mindre gnäll än om jag skulle vab:at.

 

[Diana]

Sv: Väldigt mammig

Min son har alltid varit mammig, är nu tre år och två månader. Kanske inte riktigt som du beskriver men det har hänt att han har gråtit utanför toaletten osv. Det har inte varit några problem när sambon och sonen har varit själva. Ett tag ville han enbart att jag skulle natta, runt två års åldern ungefär, men det är bättre.

Efter semestern i somras så tyckte jag att det blev bättre, sambon var hemma fem veckor och jag bara tre. Nu jobbar jag skift så dom blir hemma mycket själva på olika tider på dygnet och det tror jag är jättebra! Men det händer att han säger att det är mycket roligare att vara hemma med mamma...

Tror bara att pappan och sonen behöver mer tid med varandra. Kanske hitta på något kul utan dig?

 

[Björk]

Sv: Väldigt mammig

Jag känner delvis igen det där med hur vår äldsta har varit länge. Han har alltid varit mer mammig än pappig. Och då har vi ändå delat lika på föräldraledigheten osv (jag brukar tänka på hur extremt mer mammig han kanske hade varit om vi inte hade gjort det). Vid t ex tröst så har han alltid velat ha mig; om jag varit hemma. Är jag inte där har pappa alltid fått trösta och allt annat har funkat prima. En förändring har skett det sista året (han är nu nyligen fyllda 4). Förändringen har nog fler orsaker. Dels att han själv blivit större och dels att jag varit gravid och inte kunnat göra lika mycket under graviditeten i perioder och att jag senare varit "reserverad" av lillasyster som ammat. Han har helt enkelt fått vända sig mest till pappa.

För en månad sen eller så hände något som aldrig hänt förut. Han var ledsen för att han råkat kissa på sig i sömnen. Jag hörde honom och sambon på toa och funderade varför han grinade; om han kanske blött näsblod igen (ett problem vi haft) och kom upp för att se om sambon behövde hjälp att stoppa blodet. Då blir sonen sur/arg på mig och säger att "du ska gå!" mellan tårarna. Och; det var så SKÖNT!! Så har han gjort ibland mot sin pappa; velat vara ifred med mig när han tröstas och stött bort pappa just då. Men nu ville han vara ifred med pappa och det var faktiskt helt underbart. Jag har redan så mycket bekräftelse från honom som förälder; att han är trygg och glad med mig. Och det är så oerhört skönt att det nu faktiskt är LIKA självklart med pappa.

Vår lilla är inte alls likadan. Jag är fortfarande delvis i en viss särställning eftersom hon delammas. Men i allt annat så fungerar det minst lika bra med pappa.

Delvis tror jag det är en ren personlighetsgrej. Både hos barnet och föräldern. Både barn och föräldrar är ju olika personer. Delvis är det säkert en "engagemangsgrej"; vem som är den som är mest närvarande rent tidsmässigt och också vem som är "bäst" på att trösta och känna sig trygg hos. Det är inte konstigt om ett barn som träffar en förälder hela dagarna och den andra bara på kvällar ändå känner mest trygghet hos den som är hemma på heltid.

Jag tror ni helt enkelt ska fortsätta som ni gör. Möjligen att pappa och barn kan hitta på ännu mer saker ensamma, utan dig. Annars tror jag att det kommer ge sig lite med ålder och utveckling också.

 

[mino]

Sv: Väldigt mammig

Hos oss är det väldigt tydligt kopplat till den som lägger mest tid på med barnen och uppmärksammar dem mest.

Till TS
Om din dotter reagerar med att bli lesset när du är i närheten men inte tillräckligt nära så försök att fundera på om du kan vända på det genom att uppmärksamma henne mer när hon är glad. Det kan förstås vara en fas som kommer att gå över. Men det kan vara värt att testa att ge henne extra mycket uppmärksamhet i andra situationer än när hon protesterar. I övrigt är jag av den åsikten att barn får välja. Vill de inte vara med den ena föräldern (och det inte är nödvändigt av ett eller annat skäl) så får de bestämma. Jag ser inte vitsen med att tvinga på dem umgänge med ena föräldern utan i stället odla de goda situationerna. Kanske är pappa extra rolig när man borstar tänderna, då tar han det. Eller så tar han inititativ till sånt barnet gillar att vara med på, baka kanske, eller göra kaffe.
Men läs inte in för mycket betydelse i detta. Det hinner vända femtielva gånger innan barnet är vuxet...

 

[susanne]

Sv: Väldigt mammig

Har pappa varit hemma en dag, när allt varit frid och fröjd enligt honom, så räcker det med att jag varit hemma en kvart så börjar barnet gråta, gnälla och få utbrott. Det ger Mig dåligt själförtroende. Är jag så illa?

Vi är rätt samkörda med vad vi tillåter och inte och har rätt lika syn runt det, men jag tillbringar mer tid med barnet än vad pappan gör.

Vad gör jag för fel? Det gnälls på dagarna, men på nätter och vid tröstning är det jag som gäller.

Jag känner jag igen mig i det som du beskriver, jag finner dock tröst i att jag måste ha gjort något rätt som kan erbjuda min dotter en sån trygghet att hon vågar trotsa. I boken "Leva med barn" står det om den maktkamp som kommer mellan barn och föräldrar som en del att barnet börjar bli en egen person med behov av att uttrycka sin egna vilja. De skriver att det är särskilt med den förälder som barnet tillbringar mest tid som det testar sin viljestryka mot. Det är egentligen inte så konstigt, de flesta både vuxna och barn vågar testa gränserna mer gentemot den man är tryggast med.


Det storta problemet är hur man får sitt barn att bli lika trygg hos pappa. Hos oss har vi problemet att jag är mer omtänksam och empatisk som person, medan pappa är praktisk.

 

[keilir]

Sv: Väldigt mammig

Känner så igen mig i det du skriver.
Vår dotter är 14, snart 15 månader och är supermammig! Det blir väldigt tydligt när vi är nere hos sambons släkt (bor 40 mil från oss) som hon inte träffar särskilt ofta. Är jag med så är det bara jag som gäller, ingen annan får hålla, knappt pappa. Men är jag inte med så går pappa jättebra, och de flesta andra också. Så ibland känns det som att dom inte vill att jag ska vara med, för då har de större chans att komma nära dottern
Jag antar att den situationen kommer bli bättre när hon förstår mer att man pratar om farmor och farfar och att hon kan komma ihåg lite bättre även om det blir ganska långt mellan gångerna.

Är vi hemma så är hon i huvudsak på mig och hon kan skrika om pappan måste ta henne från mig. Men är jag inte hemma så duger pappa alldeles ypperligt. Jag känner också igen det där med att hon är lite gnälligare när jag är ensam med henne, ibland känns det som att hon försöker skälla ut mig om jag varit borta på fm och kommer hem och sambon åker iväg, medans hon är som en ängel med sambon hemma.
Men, det är väl så det är, nu kan jag ju åtminstone lägga henne, förut var inte det heller så enkelt men det funkar iaf lika bra för oss båda nu.

Min teori för att det är såhär i vårt fall är att jag ammade, helamning i 5 månder sedan delaming till 11 månader och hon tog inte flaska förrän uppåt 10 månader, plus att sambon jobbade rätt mycket under tiden jag var föräldraledig. Och i vårt fall så blev detta kontentan av det! Jag har däremot inga problem med det, tycker det är ganska mysigt nu när jag är iväg och jobbar och så ibland på dagen att hon faktiskt vill vara med mig sen när jag kommer hem

 

[Lena Furberg]

Sv: Väldigt mammig

Jag tror inte heller att du ska dra för stora växlar av detta - det är (som det mesta annat) en period som hon måste gå igenom. Ett tu tre är det pappa som är mest spännande!
Jag tror, personligen, också att det är viktigt att ge barnet den närhet och tid och tillgänglighet som hon vill ha, för hon känner själv att det är det och dig hon behöver just nu i livet. Hon behöver få känna att ja, mamma finns där och jag kan gå till henne och klänga och vara hur nära som helst. Hon ska inte behöva tveka över det, och det är kanske det hon just nu vill försäkra sig om. Bekräfta det, att du finns där för henne, alltid (det är kanske därför pappa duger så gott när du inte finns till hands.)
Gnällperioder är också en del av hennes utveckling och inget att oroa sig över, det är ett sätt för henne att kolla ifall du verkligen är att räkna med. Gör ingen stor affär av det heller, bara visa att du finns där. Kanske avled med något? (Om Anna Wahlgren kan man tycka vad man vill, men EN av de saker hon verkligen har rätt i, är barnets medverkan, att man "tar barnet i bruk" och låter det vara med i det praktiska arbetet i hemmet. Skölja lite koppar, sopa golvet, dammtorka! Vika ihop tvätt. Resultatet kanske inte blir så lysande, du får kanske i hemlighet vika om kläderna själv efteråt när hon inte ser, men när hon är med känner hon sig viktig och betydelsefull!)

 

[mino]

Sv: Väldigt mammig

Jag tycker också att det är en klok tanke, att ta barnen i bruk och låta dem känna sig viktiga. Min treåring är tex chef över öppna spisen och har till uppgift att tömma den på aska, det fixar han utmärkt. Det är lätt att tro att man är snäll mot barnen när de får leka hela tiden men min erfarenhet är att de längtar efter ansvar och små utmaningar (inte alltid de uppgifter man själv tycker vore bra om de gjorde dock...). Barn under 2-3 är iofs svåra att ha med i hushållsaktiviteter utan att allt blir dubbelt så krångligt men ibland funkar det att ge dem parallella aktiviteter. Att mortla några knäckebröd och blanda med vatten till en deg är ju en utmärkt bredvidlek när man lagar mat. Torka golvet eller ordna skorna i hallen kan också funka utan att det blir alltför stora katastrofer. Städa bilen tillsammans är också bra. Det viktiga är att skapa en gemenskap och ett "vi" som måste ordna saker och ting och har mycket att stå i...

 

[lady_mike]

Sv: Väldigt mammig

Min son är precis lika. Han är två år och 4 månader. I korta perioder duger jag. Men pappaperioden återkommer hela tiden.
Har dels att göra med att han pappa är borta mkt. Så de tre dagar hans pappa är hemma får jag knappt ta i honom.. Inte ens när jag åkte bort med jobbet nästan 4 dygn så saknade han mej. När jag kom hem blev han glad men skulle leka med pappa.....

Låt barnet ha sina perioder. Lägg inte så mkt energi i det. Låt barnet följa dej men inte till överdrift.
Kan vara bra om du åker hemmifrån och låter pappa vara ensam med barnet då och då.

 

[Mitten]

Sv: Väldigt mammig

*kl*

Får jag fråga, hur hanterar ni i tråden när barnet bara vill bli nattad av den ena (mamma eller pappa)? Låter ni då den önskade föräldern alltid natta, eller delar ni oavsett och förklarar att nej nu är det faktiskt min tur?

 

[lady_mike]

Sv: Väldigt mammig

Jag lägger sonen mot han vilja ibland. Barnet ska inte ha all makt i familjen. Min sambo har lite annat för sej ibland på helgens kvällar än att låsa sej vid att lägga sonen.
Sonen blir arg och ropar efter sin pappa.. Det är jobbigt för både sambo och mej när han gör så. Nu är det lugnare med det än vad det varit.

Men sonen kan inte bestämma allt. Då bodde väl han i sin pappas trygga famn 24 timmar om dygnet.

Man måste fortfarande dela på saken. Lite kompromissar vi med sonen. Är väldigt noga med att prata med honom. Sonen vill att vi ska läsa minst 1 bok varje kväll.
Är han pappig kan vi gå med på att pappa lägger honom men då blir det ingen bokläsning. Om mamma får följa med och lägga honom så kan vi läsa två böcker.

Väljer ha sin pappa ändå är det en snabb nattning utan böcker. I början blev han sur över att vi höll vad vi sa.
Väljer han mamma så läser jag ju två böcker.

Och vise versa om jag ska bort en kväll för att göra ngt och sonen promt vill att jag lägger honom...

Så är vi noga med att förklara att "pappa hinner inte lägga dej ikväll, och om du vill att pappa följer med upp så blir det ingen bok ikväll för pappa hinner inte. Men mamma hinner läsa och mysa ikväll."

 

[Mitten]

Sv: Väldigt mammig

Min dotter hade en period när bara pappa skulle natta, och hon blev jättelessen när jag nattade . Det var inte kul! Men vi körde hårt på varannan kväll, och nu har det släppt. Det tog 1-2 veckor, så försvann det.

Det sjuka är att det började med att jag släckte en lampa som maken höll tänd på kvällarna, och därför ville hon hellre ha pappa. Unge!

 

[lady_mike]

Sv: Väldigt mammig

Det sjuka är att det började med att jag släckte en lampa som maken höll tänd på kvällarna, och därför ville hon hellre ha pappa. Unge!

Ja med då löste det sej. När ni insåg vad ni gjorde annorlunda.

Min son är pappas pojke till 99%. Pappa ska göra allt, köra/fixa/busa/bada/mata osv. Enda gången sonen saknar mej är när han haft en riktigt svår mardöm eller sovit borta och vaknar. Då är det mamma han saknar.. Men när vi kommer för att hämta honom så är det pappa han springer till..

Men för oss har det funkat bra med att kompromissa och ge två olika val.. När han väl inser att vi menar allvar med att pappa inte hinner läsa en kväll så väljer han hellre mej. För boken är viktig

Vi gör lika med andra saker. Och det funkar nästa alltid. Ibland får vi "bestämma" över honom och han blir arg men accepterar när vi säger ifrån. Lite skrik blir det ibland men har ger se fort.

 

[Lupino]

Sv: Väldigt mammig

Jag känner igen mig fullständigt!

Jag har två barn, 5 och 2,5 år och de är båda väldigt (extremt?) mammiga.

De gråter båda allt som oftast när det är pappas tur att natta (vi nattar varannan kväll). om det någon gång inte fungerar med varannan så är det otänkbart att pappa tar två dagar i rad, så det blir alltid jag som gör det.

Min stora tjej försvarar min kudde med sitt liv, pappa får absolut inte låna den så den ska sluta lukta mamma.Är jag borta en kväll (händer inte så ofta) sitter hon ofta och gråter och håller i ett foto på mig.

När min man har barnen går allt bra, men han tycker de blir oerhört gnälliga direkt jag kommer in genom dörren.

Några månader efter vi fick vårt andra barn införde vi varannan pappas nattning (fanns ingen anledning att bråka om det tidigare). Men då pratade vi om 30-60 minuters fullständigt skrikande i flera månader.

Min man tar det lugnt och tar inte åt sig. Jag och barnen har väldigt nära kontakt och han var föräldraledig väldigt lite som nog är en stor del av förklaringen.

 

[parchita]

Sv: Väldigt mammig

*KL*
STORT tack alla som svarat

Jag känner mig lite lugnare nu och får väl bara gilla läget att det är så här just nu. Vi har i alla fall inga problem med att pappa tar läggningar, förutom att det ibland krävs lite övertalning innan han slutar krama mig när de ska gå. Det ger en ju lite andrum.

Ni får gärna komma med fler erfarenheter. Det är skönt att höra att det även kan bli pappigt, även när pappan jobbar en hel del.

 

[Mitten]

Sv: Väldigt mammig

Jag tycker att det skär lite i hjärtat när dottern inte vill vara med mig utan bara med pappa, men hos oss pendlar det en del, vilket är skönt. Så ibland är det tvärt om. Men jag kan tänka mig hur jobbigt det är när barnet är väldigt mammigt/pappigt generellt. För båda sidor.

 

[lady_mike]

Sv: Väldigt mammig

Ja men ATT det skär i hjärtat.
Speciellt den gång jag varit borta i nästan fyra dygn och fick inte ens krama sonen för att han skulle vara med sin pappa. Ibland undrar man vad man gör för fel.
Men det är väl som sagt för att pappa kommer hem och är rolig när mamma varit hemma flera dagar och "uppfostrat". När han är rädd om natten är det ju mamma som gäller iaf så jag är ju tryggheten trots allt.

Han va bara några månader när hans pappa kom hem från jobbet och sonen skrek och sprattlade hysteriskt av lycka. (ca 4-5 månader).. Sen dess har det varit pappas son..

 

[voltigehoppare]

Sv: Väldigt mammig

Har en liten kille på snart 4 månader som var ensam hemma med sin pappa igår då jag var ute med tjejjerna. Det gick jättebra i flera timmar men vid 21 började han gråta och var otröstlig (han skriker sällan). Efter nästan två timmars skrik ringer sambon hem mig och så fort jag tar sonen slutar han skrika. Sambon blev totalknäckt Har försökt peppa med att "han kommer ha pappaperioder" och "han kände att du var frustrerad över gråtandet och jag som inte lyssnat på det i timmar var lugn" osv men sambons självförtroende är i botten Hoppas han får tillbaka det, i maj är det ju hans tur att gå hemma i 5-6 månader...