G
Galathea
I slutet av december åkte jag upp till Sthlm och hämtade hem en liten, liten krake. Jag hade tidigare varit hundvakt åt henne så hon har varit hos oss förr. Nu var hon svårt sjuk i rävskabb men hade vid det laget fått medicin så hon var i alla fall feberfri och såren hade hejdat sig lite. Men det var en rädd tjej jag hämtade. Hon var rädd för att vara utomhus, och stressade för minsta lilla. Ena örat var halvt pälsfritt och tre gånger så tjockt som det borde vara, och som följd hade hon blivit rädd för halsband och sele. Hon var dessutom väldigt mager.
Hon fick bo hos min mamma tills hon blev säkert fri från smitta. Där sov hon mest. Och kissade inne, för det var för läskigt att kissa ute.
När jag väl kunde ta hem henne så tog vi bussen hem. Hon var jättestressad. Så där så jag undrade hur jag någonsin skall få henne trygg igen. När vi klev av bussen fick hon bråttom. Hon stegade målmedvetet. Över gatan, vänster och så rakt fram. Rakt fram. Lite höger. Sniffa in lukt från pizzerian. Ratade den stora porten bredvid och tvärtstannade vid vår port. Medan jag slog in koden stod hon ivrigt på bakbenen med framtassarna upp på porten. Bråttom. Hon rusade upp för trappan på innergården, det kunde inte gå fort nog.
Väl inne hälsades hon välkommen av sin syster och sin farbror. Glada hundar. Lite bus. Sedan lade hon sig tillrätta i sängen och sov. Och sov. Och sov ännu mer.
Min lilla fågelunge. Hon älskar människor och är glad och positiv till allt. I några månader har vi kämpat. Inte ställt några krav. Jag har bara låtit henne vara. Hon har bara fått vara med resten av flocken i sådant vi gjort. Och hon har vuxit så otroligt. Hon blir gladare och gladare hela tiden, och nu för tiden är det mest bara tågresor som får henne lite stressad.
Jag började free-shape'a henne för några veckor sedan, och vips började hon ta egna initiativ. Hon plockar upp pinnar på promenaden som hon bär runt på. Hon vågar kampa och hålla fast när jag leker med henne. Hon hämtar saker och fixar och donar och jagar fåglar, och hon driver mig till vansinne på kuppen. Det är dags att börja sätta lite gränser nu, men samtidigt är det så otroligt fint att se hennes utveckling. Hon är modig, min lilla rangliga fågelunge.
Fem månader har gått och skillnaden är enorm. Ville bara dela med mig av det. Av vår lilla historia, som förhoppningsvis inte kommer ta slut än på mycket, mycket länge.
Här är en kort liten film som visar då och nu:
http://vimeo.com/24588383
Hon fick bo hos min mamma tills hon blev säkert fri från smitta. Där sov hon mest. Och kissade inne, för det var för läskigt att kissa ute.
När jag väl kunde ta hem henne så tog vi bussen hem. Hon var jättestressad. Så där så jag undrade hur jag någonsin skall få henne trygg igen. När vi klev av bussen fick hon bråttom. Hon stegade målmedvetet. Över gatan, vänster och så rakt fram. Rakt fram. Lite höger. Sniffa in lukt från pizzerian. Ratade den stora porten bredvid och tvärtstannade vid vår port. Medan jag slog in koden stod hon ivrigt på bakbenen med framtassarna upp på porten. Bråttom. Hon rusade upp för trappan på innergården, det kunde inte gå fort nog.
Väl inne hälsades hon välkommen av sin syster och sin farbror. Glada hundar. Lite bus. Sedan lade hon sig tillrätta i sängen och sov. Och sov. Och sov ännu mer.
Min lilla fågelunge. Hon älskar människor och är glad och positiv till allt. I några månader har vi kämpat. Inte ställt några krav. Jag har bara låtit henne vara. Hon har bara fått vara med resten av flocken i sådant vi gjort. Och hon har vuxit så otroligt. Hon blir gladare och gladare hela tiden, och nu för tiden är det mest bara tågresor som får henne lite stressad.
Jag började free-shape'a henne för några veckor sedan, och vips började hon ta egna initiativ. Hon plockar upp pinnar på promenaden som hon bär runt på. Hon vågar kampa och hålla fast när jag leker med henne. Hon hämtar saker och fixar och donar och jagar fåglar, och hon driver mig till vansinne på kuppen. Det är dags att börja sätta lite gränser nu, men samtidigt är det så otroligt fint att se hennes utveckling. Hon är modig, min lilla rangliga fågelunge.
Fem månader har gått och skillnaden är enorm. Ville bara dela med mig av det. Av vår lilla historia, som förhoppningsvis inte kommer ta slut än på mycket, mycket länge.
Här är en kort liten film som visar då och nu:
http://vimeo.com/24588383
