Vad uppskattar du mest

[Fresubin]

eller känner tacksamhet för i din(a) förälders/föräldrars föräldraskap?

Min tacksamhet till mina föräldrar är obeskrivlig. Dom har funnits där och alltid ställt upp. Min pappa är en helt fantastisk och helt obeskrivlig person som är så generös. Jag har haft det tufft på många sätt, främst ekonomiskt till följd av sjukdomar osv. och han har köpt lägenhet, han har betalat möbler betalat åtskilliga tandläkarräkningar och miljoner saker till, och allt av kärlek. Det är ju inte själva pengarna uta att han BRYR sig som är det jag uppskattar. Jag har vänner som har föräldrar som inte erbjuder sig och ställer upp trots att dom nästan hamnar på gatan. Om jag hade haft barn hade jag hjälpt till ekonomiskt om jag kunde, för jag vet själv hur obeskrivligt tacksam och vilken tyngd som lättar från bröstet när man får hjälp.

 

[Jenka]

Inget om "rätt" eller "fel" yrkesval, typ statusyrken.
Att de, särskilt mamma, har stöttat i det jag vill göra.
Att jag har fått ha djur trots att mina föräldrar inte var så intresserade.

Min uppväxt, och mina föräldrar, har både bra och dåliga delar men idag är jag jätteglad över min och mammas relation. Och även hennes engagemang i barnbarnen. Pappa finns tyvärr inte i livet längre.

 

[Kilauea]

Att de alltid funnits där och gett mig kärlek och trygghet. Stöttat i val av yrke ("bara du kan försörja dig och är nöjd" typ). Funnits genom livets med- och motgångar. Genom sjukdomar, kärlek, sorg osv.

Pappas bortgång gjorde familjen ännu mer sammansvetsad. Vi har alltid varandra och behöver aldrig tvivla på det.

 

[_Taggis_]

Att de uppmuntrat mig att gå min egen väg. Att jag fått utvecklas till att lära mig ta ansvar och vara självständig. Dvs jag har fått prova mina vingar utan att bli ifrågasatt men det har funnits en reträttväg hemma då det gått åt skogen.
Att jag fått en känsla för vad som är rättvist oavsett jag själv vinner på det eller ej.

 

[Jenka]

Kom på en till sak jag är glad över även om jag inte vet hur medvetet eller hur mycket det helt kommer från mina föräldrar. Men att allt är möjligt. Både att de trott på mig, men också överlag. Dels oavsett kön men också oavsett... Allt. Jag är tyvärr lite för duktig på att tvivla på mig själv men nånstans finns ändå en tro att jag kan göra det mesta jag vill. Med mer eller mindre jobb.

Träffar personer med inställningen att jag/min familj/"sådana som vi" (oklart exakt vad som menas) inte pluggar/reser/kan sånt/vad det än må vara.

 

[em-pirre]

Massor, men viktigaste är nog mitt mammas tankesätt. Typ "att mangla och stryka är förspilld kvinnokraft" och "vad hade en man gjort i ditt läge"

 

[Fresubin]

Massor, men viktigaste är nog mitt mammas tankesätt. Typ "att mangla och stryka är förspilld kvinnokraft" och "vad hade en man gjort i ditt läge"

"vad hade en man gjort i ditt läge" Helt fantastiskt tankesätt, det där ska jag ta med mig.

 

[em-pirre]

"vad hade en man gjort i ditt läge" Helt fantastiskt tankesätt, det där ska jag ta med mig.

Jag sa just åt henne att det kändes lite pinsamt att ett större företag tycker att jag är så skicklig och jag tyckte det var lite pinsamt på nåt sätt.
Hennes svar:

 

[athena_arabians]

Jag är tacksam för att mina föräldrar alltid litade på mig, speciellt när jag började jobba efter 9:an. De var inte överlyckliga men de visade inte det då utan det fick jag höra många år senare. Någonstans litade de på att jag skulle klara mig.

Att de lät mig ha häst var också helt fantastiskt. De visste hur mycket det betydde för mig.

De var långt ifrån perfekta men de gjorde verkligen sitt bästa för sin trasiga dotter, inkl låta mig försöka saker som på papperet inte var så smarta. Oavsett vad har jag alltid vetat att jag är en önskad och älskad dotter. Min pappa (från en extremt fattig bakgrund) gav mig också att alla människor är verkligen lika mycket värda.

Min morfar gav mig nyfikenhet (speciellt när det gäller naturvetenskap), rätt mycket militärhistoria, moralisk kompass och plattektonik Jag tror nog han skulle varit rätt nöjd med att hans dotterdotter blev geolog