För det här får jag betalt 29.000 före skatt. Efter skatt får jag ut ca 21.000. Maken något mer. Och då har vi löneförhandlat STENHÅRT bägge två. Mycket få av mina jämnåriga kollegor har lika hög lön som mig. Många ligger precis över det som är kommunals minimilön dvs 24 950. Av dem är de flesta invandrare och frågar sig hur de ska nå upp till det lönekrav(~28 000)som ställs för att få uppehållstillstånd.
Höjningen brukar bli sisådär 500 kr. Före skatt.
Vi är två och klarar oss men vi får ju tänka på vad vi gör med pengarna. Mina ensamstående vänner med barn vänder slantarna flera gånger om.
De flesta tycker inte att ovanstående arbetssituation är värt lönen. Jag rekommenderar aldrig mitt yrke till ungdomar. Jag som egentligen älskar mitt jobb och älskar att vara handledare åt ungdomar som har praktik. Mina barn tänker aldrig jobba med vård eller omsorg. De ser ju hur slut vi är.
Hur ska vi få fler att jobba inom yrket? När de som nu gör det, som @Fetaost skrev - för att de velat det, lämnar och inte rekommenderar det till andra? De som nu kommer in som nya är till 90 % invandrare, ofta män. Som kan vara hur lämpliga och duktiga som helst men som inte accepteras av kunderna. En av mina kollegor, som var anställd som vårdbiträde, var läkare i sitt hemland. Men väldigt få av kunderna accepterade att han hjälpte dem med läkemedel eller hygien. Det är fel på hur "dom där" diskar, städar, värmer mat, handlar. Det spelar ingen roll hur bra svenska de kan eller hur väl de försöker göra rätt. Det är ändå fel för de flesta.
Mina kvinnliga, invandrade kollegor utsätts för sexuella övergrepp så gott som dagligen i form av rent fysiska försök att ta sig friheter med deras kroppar, rättframma påståenden om att de skulle vara lämpade för "arbete på knä", att de kan "väl bjuda på lite mer än bara mat?" och "en såndär som du skulle man velat prova medan den ännu står upp". Eller förtäckta förslag om att "jobba extra inatt".
När vi jobbar i par sätts jag i situationen att hantera detta, professionellt helst. Men jag kan ju inte låta bli att bli topp tunnor rasande ibland. Det har hänt att jag stått och skakat av ilska och bett min kollega lämna då det inte går att hantera på nåt annat sätt. Jag vägrar stå och låtsas som att jag inte hör. Mår jag bra sen? Nope. Mår min kollega bra? Definitivt inte!
Men det är en helt okej lön?
I min kommun kostar en hyreslägenhet(i "problemområde")med 3 rum ca 9.000 kr/mån. Därtill kommer kostnad för el och ibland vatten. Och sen alla övriga kostnader. Att få ut 20.000 kr i mån är inte särskilt ok lön med ovanstående arbetsvillkor när hälften äts upp av att ha tak lver huvudet.
Höjningen brukar bli sisådär 500 kr. Före skatt.
Vi är två och klarar oss men vi får ju tänka på vad vi gör med pengarna. Mina ensamstående vänner med barn vänder slantarna flera gånger om.
De flesta tycker inte att ovanstående arbetssituation är värt lönen. Jag rekommenderar aldrig mitt yrke till ungdomar. Jag som egentligen älskar mitt jobb och älskar att vara handledare åt ungdomar som har praktik. Mina barn tänker aldrig jobba med vård eller omsorg. De ser ju hur slut vi är.
Hur ska vi få fler att jobba inom yrket? När de som nu gör det, som @Fetaost skrev - för att de velat det, lämnar och inte rekommenderar det till andra? De som nu kommer in som nya är till 90 % invandrare, ofta män. Som kan vara hur lämpliga och duktiga som helst men som inte accepteras av kunderna. En av mina kollegor, som var anställd som vårdbiträde, var läkare i sitt hemland. Men väldigt få av kunderna accepterade att han hjälpte dem med läkemedel eller hygien. Det är fel på hur "dom där" diskar, städar, värmer mat, handlar. Det spelar ingen roll hur bra svenska de kan eller hur väl de försöker göra rätt. Det är ändå fel för de flesta.
Mina kvinnliga, invandrade kollegor utsätts för sexuella övergrepp så gott som dagligen i form av rent fysiska försök att ta sig friheter med deras kroppar, rättframma påståenden om att de skulle vara lämpade för "arbete på knä", att de kan "väl bjuda på lite mer än bara mat?" och "en såndär som du skulle man velat prova medan den ännu står upp". Eller förtäckta förslag om att "jobba extra inatt".
När vi jobbar i par sätts jag i situationen att hantera detta, professionellt helst. Men jag kan ju inte låta bli att bli topp tunnor rasande ibland. Det har hänt att jag stått och skakat av ilska och bett min kollega lämna då det inte går att hantera på nåt annat sätt. Jag vägrar stå och låtsas som att jag inte hör. Mår jag bra sen? Nope. Mår min kollega bra? Definitivt inte!
Men det är en helt okej lön?
I min kommun kostar en hyreslägenhet(i "problemområde")med 3 rum ca 9.000 kr/mån. Därtill kommer kostnad för el och ibland vatten. Och sen alla övriga kostnader. Att få ut 20.000 kr i mån är inte särskilt ok lön med ovanstående arbetsvillkor när hälften äts upp av att ha tak lver huvudet.
Näe tråkigt nog är det nog så vanligt bara att det är såhär
