Vad ska vi göra med våra gamlingar?

Systemet är ju uppbyggt på att nästa generation ska ta hand om de gamla och när nästa generation är mindre än de föregående går inte ekvationen ihop.

Frågan är om alla borde skaffa fler barn så de äldre kan bli omhändertagna ordentligt eller om man borde skaffa färre barn så att vi inte tär på jordens resurser så mycket?
Färre barn såklart, förr eller senare kommer ändå tillfället då vi måste stagnera i tillväxten av fler människor, eftersom det inte verkar luta åt kolonisering av Mars på ett tag framöver. Allting lutar åt att det är befolkningsminskningar framöver så lika bra att rida på den vågen och inte streta emot utan ta smällen helt enkelt.
 
Vissa sitter ju kvar i sina hus med som de inte orkar ta hand om för de är sjuka. Men de finns inga platser på servicelägenheter och vanliga lägenheter har de inte råd med...

Jag vet faktiskt inte hur de ska lösa sig om inte yrket får bättre status, undersköterskor borde få mer betalt och bättre förmåner.

Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att jobba inom äldrevården igen för jag kände mig verkligen behövd. Hade till största delen bra kollegor med <3
Men det är pga lönen tyvärr 🙈
 
Äldreboenden går på kommunskatten så det går att rösta fram politiker som lägger pengar på det i kommunalvalen. Haken är att många kanske inte reflekterar över hur viktiga kommunalvalen är eftersom de bestämmer pengar till skolan och omsorgen.
Detta! Tror att det är så vanligt att folk röstar på samma sak i kommun och region som de gör till riksdag "av bara farten" för att man inte har koll. När det är frågorna som beslutas i kommun och region är de som dels verkligen påverkar människors vardag. Och där det dessutom (iaf i kommunen) är relativt korta vägar till påverkan. Ofta kan samma parti vara helt annorlunda i på kommunnivå jämfört med riks, för att lokalfrågorna är så specifika.

Om man bara orkar sätta sig i in i ett val så läs på om kommunvalet, och rösta sen på samma i riksdag och region, inte tvärtom.
 
Det är så korkat så det är inte klokt.
Folk som egentligen vill jobba i vården och som utbildat sig säger upp sig för att förhållanderna är orimliga. Och så tror de att andra som valt helt andra jobb ska vilja jobba med det istället.
De kommer utbilda sig till nått annat.
Dessutom så fastanställs bara undersköterskor i de flesta kommuner. Övriga kickas ut lagom innan inlasning.
I höst har vi förlorat 4 superbra medarbetare pga att de ”bara” var biträden. Strax innan de blev inladade så avslutades deras anställningar och de får givetvis inte ens komma in på timmar.

Specialistundersköterskor har lämnat oss och valt att bli kriminalvårdare respektive fabriksjobbare. En annan undersköterska pluggar till lärare och en till redovisningekonom.
Kvar är snart bara vi vårdbiträden som hade ”turen” att bli anställda för några år sen när biträden forfarande blev fastanställda. Men merparten av oss letar andra jobb-utanför vården.
Det borde ju inte vara omöjligt att ändra arbetsvillkoren kan tyckas, det måste ju i mångt och mycket bero på dålig vilja hos kommunen och oschyssta chefer.
 
Jag har själv arbetat inom äldrevården, bland annat samtidigt som jag studerade hälsoekonomi på universitetet. Överlag så tycker jag att svensk sjukvård/svenskar borde vara bättre på att sätta livkvalitet före livslängd. Finns ingen mening med att hålla folk vid liv om det innebär dålig livskvalitet.
 
Vår befolkning blir allt äldre, och friskare, vilket är väldigt roligt! Samtidigt fyller vi inte på i samma utsträckning som tidigare, vilket jag också tror är bra. Men det innebär att färre ska försörja flera.

Även om man är frisk och rask som 80-åring, så kommer kanske dagen när man behöver sjukvård och stöd i hemmet. För de flesta är de sista 5 åren i livet de mest kostsamma avseende detta.

Men pengarna räcker inte, redan nu finns köer, och äldreboende är nästan omöjligt att komma in på. Regeringen sänker skatten så mer pengar kan sjukvården glömma.

Hur ska vi göra?
Ska vi ha privata alternativ? Egen sköterska?
Ska vi ta hem våra föräldrar och vårda dem själva?
Ska vi återinföra ättestupan? Har du fyllt 85 har du ju trots allt haft ett långt liv, och varför kan du inte vara nöjd med det?

Helt ärligt, att det gemensamma ska lyckas reda ut den här ekvationen finner jag osannolikt.
Är det här egentligen ett nativitet problem eller ens pensionsålderspoblem? För mig känns det till största delen som ett fördelningspolitiskt problem samt ett arbetsmarknadspolitiskt sådant.
Resurserna finns om vi vill att de ska finnas men vi väljer som samhälle att inte lösa problemet.
 
Vissa sitter ju kvar i sina hus med som de inte orkar ta hand om för de är sjuka. Men de finns inga platser på servicelägenheter och vanliga lägenheter har de inte råd med...

Jag vet faktiskt inte hur de ska lösa sig om inte yrket får bättre status, undersköterskor borde få mer betalt och bättre förmåner.

Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att jobba inom äldrevården igen för jag kände mig verkligen behövd. Hade till största delen bra kollegor med <3
Men det är pga lönen tyvärr 🙈

Om man läser artiklar och på Buke om folk som jobbar inom omsorgen så gissar jag (utifrån bara det) att om det fanns mer pengar så vore det effektivare att lägga de pengarna på en anställd till och bättre arbetsvillkor så att folk vill stanna. (tror knappt det finns en övre gräns för hur mycket lön man behöver för att kompensera att man mår dåligt, sliter ut sig och har dåligt samvete och inte känner att man kan göra ett bra jobb. Det är väl i så fall en lön som gör att man kan gå ned i tid eller sluta.)
 
Äldreboenden går på kommunskatten så det går att rösta fram politiker som lägger pengar på det i kommunalvalen. Haken är att många kanske inte reflekterar över hur viktiga kommunalvalen är eftersom de bestämmer pengar till skolan och omsorgen.

Undrans om man skulle kunna anställa yngre intresserade pensionärer på ett lågt antal timmar tex.
Fast de där skattesänkningarna Tidö genomför tar väl ändå pengarna från kommunalskatten.
 
Högre pensionsålder hjälper inte i åldringsvården. Få orkar jobba inom äldreomsorgen till de 65 år som är idag. Många av mina kollegor har slutat ett par år tidigare pga utslitna kroppar.
Att rekrytera ”fräschare” 60+ att göra ett karriärsbyte till äldreomsorgen kommer knappast att bli genomförbart.

Just nu blöder äldreomsorgen personal och det kommer bli mycket värre. Det är för dåliga löner, skitscheman, hög stress och oerhört med ansvar.

Ett annat stort problem är att de få som vill jobba i äldreomsorgen är ofta invandrare och sorgligt nog blir de ofta utskickade från vårdtagare. Det klagas på språket och misstron är stor hos många äldre.

Det är verkligen ett jätteproblem det här med hur vi ska lösa framtidens äldreomsorg.
Jag som själv jobbar i den kan säga att jag hyser ingen förhoppning om att få vettig vård på ålders höst i Sverige. Det behövs ENORMA insatser och upprustningar för att rädda äldreomsorgen.
Jag vet inte om jag håller med om dåliga löner... En kompis jobbar med hemsjukvård, utbildad sjuksköterska. Hon har en lön på 47000 kr.
 
Det borde ju inte vara omöjligt att ändra arbetsvillkoren kan tyckas, det måste ju i mångt och mycket bero på dålig vilja hos kommunen och oschyssta chefer.
Pengarna finns inte till att ändra arbetsvillkoren. Vi bantade rejält och drog ändå över med miljoner så nu bantas det ännu hårdare. Turerna är sinnessjukt pressade.
Lagen om dygnsvila och veckovila ihop med heltidsresan är en annan bov. I många hemtjänster så är behovstopparna inte kompatibla med den idén. Så är det hos oss.

För att kunna få till en lösning så krävs att vi har mycket mer personal. Det skulle innebära att vi långa stunder varje dag sitter sysslolösa när behovet är lågt. Det vill inte kommunen betala för. Pengarna finns inte.
Pengarna kommer från regeringen.

Vi är 30 anställda hos oss. För att vi skulle få till ett bättre schema och mindre stress under behovstopparna så skulle ca 8-10 tjänster till behövas. Hade det inte varit för heltidsresan och undesöterskekravet så hade det kunnat lösas med deltidsanställda som vill jobba kvällar och helger som extraknäck.

Men nu ska vi inte vara övertaliga en minut och ska klara oss på ordinarie personal. Blir vi övertaliga under ett pass så skickas vi till en annan arbetsplats i kommunen under det passet. En oerhörd stress att bli runtskickad mellan helt okända arbetsplatser, vårdtagare och kollegor.
 
Jag vet inte om jag håller med om dåliga löner... En kompis jobbar med hemsjukvård, utbildad sjuksköterska. Hon har en lön på 47000 kr.
Men det är verkligen inte många i äldrevården som är sjuksköterskor. De har ju en helt annan roll i äldrevården än undersköteskor och biträden.
Vi har 4 sjuksköterskor som har hand om 5 vårdavdelningar och hela det hemtjänsområdet som sen 30 undersköterskor och biträden sen sköter.
Lönen hos mina kollegor ligger på 24000-32000 beroende på ålder, erfarenhet och utbildning.
Då jobbar vi varannan helg, många kvällar, högtider och har ett väldigt stort ansvar.
Att folk slutar och istället väljer att jobba inom industrin, på Ica eller annat är för att både löner och arbetsvillkor är bättre.
 
Senast ändrad:
Men det är verkligen inte många i äldrevården som är sjuksköterskor. De har ju en helt annan roll i äldrevården än undersköteskor och biträden.
Vi har 4 skjuksköterskor som har hand om 5 vårdavdelningar och hela det hemtjänsområdet som sen 30 undersköterskor och biträden sen sköter.
Lönen hos mina kollegor ligger på 24000-32000 beroende på ålder, erfarenhet och utbildning.
Då jobbar vi varannan helg, många kvällar, högtider och har ett väldigt stort ansvar.
Att folk slutar och istället väljer att jobba inom industrin, på Ica eller annat är för att både löner och arbetsvillkor är bättre.
Ja 24 är givetvis lågt, men 32 när man bara har en gymnasieutbildning känns inte speciellt lågt, snarare helt okej, och då hamnar ju OB och sånt ovanpå tänker jag, eller räknade du med det?

Jag tänker att med brist på personal så borde man väl kunna förhandla upp sin lön, åtminstone vid nyanställning.
Sen köper jag absolut att arbetsmiljön behöver förbättras. Inget snack om den saken. Men just lönen tror jag, i de allra flesta fall, inte är den stora boven. '
 
Jag vet inte om jag håller med om dåliga löner... En kompis jobbar med hemsjukvård, utbildad sjuksköterska. Hon har en lön på 47000 kr.
Samtidigt
Den totala genomsnittliga lönen för undersköterskor, inklusive ob-tillägg är 33 250 kronor i månaden, eller ca 200 kronor i timmen. (siffror för 2023 www.lonekollen.se). För vårdbiträden ett par tusenlappar lägre typ 26 000-27 000 (jag får väldigt olika siffror på en googling). Ingångslönerna är ca 25 000 resp 21 000 (återigen får jag olika siffror när jag googlar)

Typ en OK lön för ett arbete utan jättemycket utbildning, men samtidigt en rätt mager lön med tanke på OB och hur tungt, stressigt och smutsigt arbetet kan vara och inte minst på hur känslomässigt uttömmande

MEN den lönen förutsätter att du fått en heltidstjänst. Alltför många går på timmar och vik
 
Ja 24 är givetvis lågt, men 32 när man bara har en gymnasieutbildning känns inte speciellt lågt, snarare helt okej, och då hamnar ju OB och sånt ovanpå tänker jag, eller räknade du med det?

Jag tänker att med brist på personal så borde man väl kunna förhandla upp sin lön, åtminstone vid nyanställning.
Ob väger upp skatten. Våra ob är väldigt låga. Så vi får ut ungefär vad vår grundlön är.
32000 är en bra bit under medialönen i Sverige.

Gällande förhandlingar upp lönen så tycker jag att det är förjävligt som det är nu att nyanställa utsn erfarenhet kliver in på samma lön som de som jobbat i 15-20 år. För löneökningarna för anställda är så usel.

Som sagt. Det är på goda skäl som folk slutar pga löner kontra arbetsvillkor. Det är helt enkelt inte värt slitet.
 
Ja 24 är givetvis lågt, men 32 när man bara har en gymnasieutbildning känns inte speciellt lågt, snarare helt okej, och då hamnar ju OB och sånt ovanpå tänker jag, eller räknade du med det?

Jag tänker att med brist på personal så borde man väl kunna förhandla upp sin lön, åtminstone vid nyanställning.
Sen köper jag absolut att arbetsmiljön behöver förbättras. Inget snack om den saken. Men just lönen tror jag, i de allra flesta fall, inte är den stora boven. '
Det handlar om stora kollektiv eftersom det behövs många händer inom vården - möjligheten att förhandla upp en lön är mycket begränsade eftersom arbetsgivaren vet att det kostar mindre att vara en man kort än att alla kräver ett par tusen spänn till.
 
Jag har jobbat i äldreomsorgen i 15 år, utbildat mig till undersköterska och sedan vidareutbildat mig till specialistusk med inriktning mot demensvård. Under de 15 åren har jag jobbat på vanligt äldreboende, korttidsboende, hemtjänst och demensboende. Jag har bränt ut mig 4 gånger. Rejält - på nivån att jag inte kunnat hitta hem, glömt hur man kör bil, haft dagliga utbrott där jag bara skriker eller gråter, min man åkte under en period hem från jobbet(inom vården...)för att mata mig eftersom jag inte fixade att äta själv.
Min rygg är trasig och gör ont - jämt. Höfterna gör ont - jämt. Axlar, knän och handleder är utslitna och gör ont, nästan jämt. Alla sjukgymnaster, arbetsterapeuter, naprapater och läkare säger samma sak - förslitningsskador, de ser dem hela tiden hos min åldersgrupp och yrkeskategori. Alla mina kollegor har samma problem. Vi är så slut och har så ont att vi gråter i omklädningsrummet, på toaletten, på rasten, i "rökrutan", i duschen hemma.
Yrket som undersköterska(eller vårdbiträde)innebär enormt eget ansvar. Det är inte bara att byta blöjor och rulla hår och torka bajs. Du ska vara;
  • Administratör: sköta 2-4 olika digitala system(som gärna "uppdateras" eller byts ut med ett par års mellanrum)där du ska planera och dokumentera ALLT själv. Det är inte bara kundernas hälso- och sjukvård som måste dokumenteras utan även ALLT du själv sagt och gjort - för som personal, särskilt inom hemtjänst, är man utsatt för en enorm misstro från alla.
  • Fastighetsskötare: läckande kranar, stopp i avlopp, kärvande lås. Det löser hemtjänsten! För vi står ju där och kan inte utföra vårt jobb om inte problemet blir löst, NU. Vi kan inte vänta på att någon anhörig ska ha tid att ringa VVS:are eller låssmed. Som personal på boende har jag inte heller tid att vänta på att någon utomstående fastighetsskötarkonsult ska dyka upp - inom tre vardagar. Jag har felsökt och reparerat nöd-dörrar, tvättmaskiner, frysar, proppskåp och sprinklersystem(jag lovar, när sprinklerna+brandlarm går igång mitt i natten på ett psykdemensboende och man är 2 personal på 30 boende då blir man jäkligt motiverad att lösa det problemet omgåendeO_o)
  • Bilmekaniker: jobbar man i hemtjänsten måste man kunna lösa problemet när bilen plötsligt vägrar starta och man står ute på vischan. För att inte tala om gången när jag körde fast i snön och det inte ens fanns en jäkla minispade i bilskrället... Och ingen svarar i telefon så bara lös problemet. Varför satt jag fast i snön? Min lilla plastlåda till bil blåste av vägen när skogen tog slut och vinden från havet tog i under en extrem storm i vintras. Jag hade redan halkat och fått frakturer i foten på en kunds trappa, men vem ska komma ut och jobba istället? Kunden bjöd på ett par alvedon och så var det bara att köra på.
  • Du ska ha koll på läkemedel(allt från paracetamol och svampkräm till cytostatika, neuroleptika, SSRI och opioder. Ska veta administrationssätt, när man ska ge och när man inte ska ge, du ska upptäcka när en kund behöver skickas in akut och när det är ok att avvakta, du lägger om sår och lindar ödemben, ger injektioner och sköter sonder och infarter och katetrar. Du vårdar allt från "vanliga gamla" till demenssjuka, diabetiker, människor i slutstadiet av terminal cancer, personer som nyligen amputerats. Nu för tiden träffar jag många yngre också, 22 - 40 år gamla. En del med familjer, partners och hemmaboende(ibland små)barn. De har t ex MS, ME, fibromyalgi, ALS. Det börjar komma in yngre kunder nu också med psykiska sjukdomar, beroendesjukdomar och funktionsnedsättningar som t ex autism eller intellektuell funktionsnedsättning. Jag träffar döva, blinda och psykotiska människor. På en hemtjänstgrupp "lånades vi ut" till det lokala härbärget för hemlösa. Där skulle vi in, ensamma, bland missbrukare och ibland även kriminella. För att ge läkemedel eller hjälp med omläggning/hygien till någon av gästerna. Ibland fanns husets personal där men oftast såg jag då ingen. Jag var livrädd varenda sekund där jag gick med min väska full av läkemedel och kanyler. Jag var 22 år gammal.
  • Du måste vara duktig på psykologi eftersom den psykiska ohälsan blir alltmer påtaglig. Och vara beredd på att du kommer få stryk. Du kommer bli attackerad, sparkad, slagen, spottad på. Kunder(eller anhöriga)med psykiska problem kommer hota dig till livet, veva med tillhyggen och kasta saker på dig. En del kommer vara bärare av smittsamma sjukdomar. Hepatit och MRSA t ex. Det är mest en trevlig bonus om jag får den informationen INNAN jag träffar kunden. På en arbetsplats bodde en kund med Hepatit C och MRSA i två veckor innan infon om hens sjukdomar kom fram. Hoppsan. Hen var gammal missbrukare med demens och tyckte om att t ex urinera eller defakera på elementen när hen inte fick som hen ville. Hen hade regelbundet näsblod som vi städade upp efter förstås. Ang psykologi så kommer du behöva medla, lugna och peppa. Du måste själv vara lugn och förtroendeingivande. Oavsett hur bråttom du har.
  • Terapeut: du kommer behöva anta rollen som samtalsterapeut och problemlösare/projektledare åt kunden och/eller deras anhöriga. Man kan också få kliva in och vara kundtjänst - det blir upp till dig att lösa det som är fel. Nu.
  • Väktare: för att hålla ordningen på demensavdelningen. Någon måste punktmarkera kunden som slår och sparkar övriga kunder, kastar stolar, knuffar folk och tar stryptag på dem, slår sönder rutor och väggar. Har du tur har du bara en sådan kund på avdelningen iaf. Är dom två blir det än mer spännande. Polisen kommer de första gångerna man ringer, sedan tar det allt längre tid att få någon att komma. Tills de inte kommer alls.
Därtill har man arbetsplatskulturen. "Vi måste hjälpas åt. Ställa upp för varandra."
Det är klart att man vill! De flesta jag jobbat med vill både sina kollegor och kunder det allra bästa. Men det innebär också under de här omständigheterna att man tar slut. För det saknas alltid någon. VARJE DAG, VARJE PASS är det någon grupp/avdelning som går kort. Ofta är man bara 3 personal/avd redan från början. På helgen är man 2. Inom hemtjänsten innebär det kaos om det saknas någon, oftast blir kunder utan mer tidskrävande insatser som dusch, handel eller social tid. Vi som jobbar vet aldrig helt säkert att vi faktiskt ska få gå hem när vi slutar. För det mesta jobbar man över 20 - 30 min(gratis för det blir ett jäkla liv uppifrån om man lägger in den tiden)varje pass. Ofta får någon från dagpasset stanna och jobba kvällen med. Någon från kvällen stannar och jobbar natten. Mitt eget rekord är att jobba kväll 13 - 21, natt 21 - 07.15, dag 07.15 - 15. Alltså 22 timmar i ett sträck, utan rast och utan sömn. För ingen annan finns, det FINNS ingen personal. Det här sker när man ringt alla, beordrat in personal etc. Hände några gånger under pandemin och sker ännu...
Lilla barnet är anmäld till fritids till 16.30 varje dag. Inte för att det behövs utan för att vi vuxna, som båda jobbar inom äldreomsorgen, aldrig vet när vi kan gå hem. Slutar jag kl 15, enligt schema? Eller kommer jag vara kvar till 16? 18? 22? Hur kommer andra föräldern jobba? Det blev ju förstås ohållbart för fritids att det ibland var ett barn extra som det saknades bemanning/mellis för.
Visst kan man vägra, säga ifrån. Men hur mår vi då? Vi som går hem med gråten i halsen och ont i magen för att vi vet vilket kaos och lidande vi dömer våra kollegor och kunder till. Jag och maken varierar därför vår vägran, så att vi ibland mår dåligt för ovanstående och ibland mår dåligt för att vi missar orimligt mycket tid med familjen.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp