Bohemian Rhapsody. Kanske den film som jag haft högst förväntningar på, någonsin. Samtidigt som den börjar på maxbetyg för att det är en film om Queen och om Freddie Mercury, så blir min förståelse desto mindre för grava kronologi- och faktafel. Den har en del sådana.
För mig kunde filmen ha varit tio eller tolv timmar lång, men nu var den bara drygt två. Och då har det komprimerats och stuvats om, så att felen skaver för någon som länge älskat the one and only Freddie. Samtidigt: en stor eloge till jobbet med att återskapa Live Aid-spelningen. Där verkar de ha lagt ner möda på detaljer, och det glädjer mig lite extra.
Queens Live Aid-spelning är för mig på den nivån att den borde vara självskriven på den där skivan som NASA skickar ut i yttre rymden för att beskriva att hej, vi är människor och vi hänger på planeten Tellus, kolla här vad vi kan. Den spelningen borde komma före att skicka utdrag från Beethovens och Bachs verk.
Sedan är det på ett sätt lite skönt att filmen slutar vid Live Aid-galan och inte fortsätter fram till den sista inspelningen. Jag har till dags dato inte lyckats se videon till These are the days of our lives en enda gång utan att tårarna rinner - och då har jag sett den många gånger - och skulle filmen ha vridit om kniven hårdare kring de sista inspelningarna, så hade jag stortjutit rätt ut.
Svårbedömt i betygsväg när som sagt utgångspunkten är att allt på detta tema måste bli bra. Filmtekniskt med de störande historieomskrivningarna är det inte mer än en trea, men eftersom Freddie alltid är en femma så får slutbetyget bli 4/5.
(En markering i marginalen är också den där känslan när en skådespelare som man bara förknippar med EN enda roll dyker upp i en helt annan, och man känner igenom honom så väl men det blir helt fel i huvudet. Det tog mig mer än en timme av filmen innan polletten ramlade ner att vad fan, det är ju Petyr Littlefinger Baelish - som ju dessutom typ slutat sina dagar såsom Littlefinger - som är managern John Reid.
)
