Vad oroar ni er för? Både "verkliga" problem eller hypotetiska problem

[Qelina]

Finns det saker ni bara inte kan sluta oroa er för? Vardagliga eller för framtiden?

Jag är en orolig person och oroar mig för många saker, men just nu är jag jätte, jätte nervös och orolig hur det blir med min sjukersättning. Nu ska ärendet gå vidare till sisa stationen efter att jag haft tre läkare som bedömt att jag är berättigad till det, min ordinarie handläggare på FK håller med och igår pratade jag med en annan handläggare som också kom fram till att hon skulle säga sin mening till sin kollega att hon rekommenderar sjukersättning men hon får inte ta några beslut utan det krävs ytterligare en till beslutsfattare. Suck, jag har nu blivit utredd och vänd in och ut på av hur många människor som finns i världen. Den här ansökan kom in i april men jag sökte första gången för snart 2 år sedan. Det här oroar mig sjukt mycket. Beskedet ska komma nästa vecka sa hon.

Men varför pratar och beter sig alla på FK som att man är en bidragsfuskare, att man ljuger och överdriver och hittar på och därmed pratar med en som att man grillas av den onda polisen med både röstläget, frågorna och svaren. Känner mig så liten och förödmjukad efter dom samtalen. Men som jag sa till tanten igår, att söka sjukersättning är inte mitt första val direkt, jag hade stora planer som barn, tänkte ju som 7 åring att jag skulle bli veterinär och ha ett fint hus och barn och rädda vanskötta djur. Inte att det skulle bli så här. Det hjälpte nog lite för efter det tycker jag att hon lät annorlunda på rösten men fortfarande så pass att jag kände mig illa till mods.

Så nästa vecka får jag veta resultatet och jag är så orolig för det här för det avgör hela mitt liv att det känns som jag ska kräkas.

Jo en sak till, jag oroar mig för att min hund fyller 9 år om 2 veckor och jag får panik för då närmar sig ju det oundvikliga slutet, att jag förlorar honom, tar ut i förskott det vet jag för han är en frisk hund och veterinären sa att han var i så bra form att han trots sin ålder inte räknas som gammal enligt henne.

Vad oroar ni er för?

 

[Khasa]

Finns det saker ni bara inte kan sluta oroa er för? Vardagliga eller för framtiden?

Jag är en orolig person och oroar mig för många saker, men just nu är jag jätte, jätte nervös och orolig hur det blir med min sjukersättning. Nu ska ärendet gå vidare till sisa stationen efter att jag haft tre läkare som bedömt att jag är berättigad till det, min ordinarie handläggare på FK håller med och igår pratade jag med en annan handläggare som också kom fram till att hon skulle säga sin mening till sin kollega att hon rekommenderar sjukersättning men hon får inte ta några beslut utan det krävs ytterligare en till beslutsfattare. Suck, jag har nu blivit utredd och vänd in och ut på av hur många människor som finns i världen. Den här ansökan kom in i april men jag sökte första gången för snart 2 år sedan. Det här oroar mig sjukt mycket. Beskedet ska komma nästa vecka sa hon.

Men varför pratar och beter sig alla på FK som att man är en bidragsfuskare, att man ljuger och överdriver och hittar på och därmed pratar med en som att man grillas av den onda polisen med både röstläget, frågorna och svaren. Känner mig så liten och förödmjukad efter dom samtalen. Men som jag sa till tanten igår, att söka sjukersättning är inte mitt första val direkt, jag hade stora planer som barn, tänkte ju som 7 åring att jag skulle bli veterinär och ha ett fint hus och barn och rädda vanskötta djur. Inte att det skulle bli så här. Det hjälpte nog lite för efter det tycker jag att hon lät annorlunda på rösten men fortfarande så pass att jag kände mig illa till mods.

Så nästa vecka får jag veta resultatet och jag är så orolig för det här för det avgör hela mitt liv att det känns som jag ska kräkas.

Jo en sak till, jag oroar mig för att min hund fyller 9 år om 2 veckor och jag får panik för då närmar sig ju det oundvikliga slutet, att jag förlorar honom, tar ut i förskott det vet jag för han är en frisk hund och veterinären sa att han var i så bra form att han trots sin ålder inte räknas som gammal enligt henne.

Vad oroar ni er för?

Att barnen inte ska hitta en bra partner. Inget som jag tänker på dagligen men det finns där.

Annars inte mycket.

 

[parellikusken]

Oroar mig ständigt över min kassa ekonomi och hur jag ska klara mig ekonomiskt nästa månad och i framtiden.
Det är kämpigt att vara sjukskriven, konststudent eller konstnär med egen häst. Framtiden är alltid ekonomiskt oviss.

 

[escodobe]

Jag backade nästan in i en bil för två veckor sedan på en parkering , Jag trodde först att jag faktiskt hade backat in i den, men när jag klev ut för att ta regnummret fanns det ett mellanrum mellan bilarna och inte någon repa, märke eller liknande på nån av bilarna så jag tog inte nummret. Man kan ju inte ringa nån och säga att man råkar vara väldigt nära deras bil. Efter den första paniken kände jag mig lugn när jag såg att det inte hade hänt något och körde därifrån

24 timmar senare har jag på något lyckats övertyga mig själv om att jag ändå på något vis träffat och skadat bilen utan att det syntes just då och att jag nu SMITIT från en olycka och med all rätt borde åtalas och jag ringer till polisen och försöker ange mig själv... Trots att polisen viftade bort mig får jag fortfarande kraftigt ångestpåslag i vågor. då och då. Jag inbillar mig dessutom att en viss person har sett det och tror att jag smitit och därför tycker jag är ett rikspucko och jag väntar bara på bli kallad till rättegång typ.

Förmodligen beror nog min noja på något annat som var aktuellt i mitt huvud just då. Men jag blir fortfarande kallsvettig några gånger om dagen.

 

[Tonto]

Men varför pratar och beter sig alla på FK som att man är en bidragsfuskare, att man ljuger och överdriver och hittar på och därmed pratar med en som att man grillas av den onda polisen med både röstläget, frågorna och svaren. Känner mig så liten och förödmjukad efter dom samtalen. Men som jag sa till tanten igår, att söka sjukersättning är inte mitt första val direkt, jag hade stora planer som barn, tänkte ju som 7 åring att jag skulle bli veterinär och ha ett fint hus och barn och rädda vanskötta djur. Inte att det skulle bli så här. Det hjälpte nog lite för efter det tycker jag att hon lät annorlunda på rösten men fortfarande så pass att jag kände mig illa till mods.

Typ som när jag var sjuk och så ringde FK medens jag satt i bilen för att åka och handla mat, då tyckte den personen att eftersom att jag kunde handla så var jag frisk nog att inte vara sjukskriven!

 

[Tonto]

Jag brukade oroa mig för ALLT, har haft sådan sjuk ångest att jag mått fruktansvärt dåligt över att jag varit så orolig. Kommer huset att brinna upp när jag är på jobbet? Kommer vi att drunkna om den här bron kollapsar när vi kör över? Kommer det att läcka kvävgas på jobbet så att jag dör? Vem ska då ta hand om hundarna?

Men tror att det typ slagit slint i huvudet på mig tillslut för jag orkar typ inte oroa mig så mycket längre, är för trött.

Det här är mitt livs theme song just nu.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har också haft mycket oro som lätt till ångest men har fått hjälp att hantera det med hjälp av samtalsterapi.
Då har det ändå varit väldigt lätt ångest.
Så som du beskriver @Tonto låter ju absolut inte bra och väldigt begränsande. Har du sökt hjälp för det någon gång?

 

[Tonto]

Jag har också haft mycket oro som lätt till ångest men har fått hjälp att hantera det med hjälp av samtalsterapi.
Då har det ändå varit väldigt lätt ångest.
Så som du beskriver @Tonto låter ju absolut inte bra och väldigt begränsande. Har du sökt hjälp för det någon gång?

Nej, för jag oroar mig inte så längre.

 

[fejt]

Jag oroar mig för mina barn och min man. Oron kretsar kring olyckor och har blivit större i takt med att de blivit äldre (barnen då, inte mannen) och mer självständiga. Den har också blivit värre sedan jag själv halkade på en isfläck och bröt fotleden rätt illa. Jag är inte orolig över att de ska bryta sig men det fick mig att på riktigt inse hur fort en olycka kan ske och i vilken vardaglig situation som helst.

 

[Mumfie]

Jag är också en sån där som oroar mig över allt helt hopplöst. Tillexempel om jag ska flyga med incheckat bagage, då är jag rädd för att inte känna igen min väska/ta fel. Jag har en ljust grå väska i tyg som jag aldrig har sett någon annan med, men det hjälper inte. Så då sätter jag på ett färgglatt band för att kunna vara säker på att det är min väska

Men sen tänker jag, tänk om någon annan har satt på ett likadant band på en likadan väska? Så då sätter jag dit ett till band. Men tänk om någon har tänkt likadant och gjort så den med? Så ett till band är nog bäst, för säkerhetens skull. Och sen när jag väl fått min väska av bandet är det bäst att öppna det där hänget som finns på för att kolla att det faktiskt är rätt väska. Gärna två gånger.

 

[villhöver]

Det här är mitt livs theme song just nu.

Den har varit vårens och sommarens theme song här med.

I kombination med

 

[fejt]

Jag backade nästan in i en bil för två veckor sedan på en parkering , Jag trodde först att jag faktiskt hade backat in i den, men när jag klev ut för att ta regnummret fanns det ett mellanrum mellan bilarna och inte någon repa, märke eller liknande på nån av bilarna så jag tog inte nummret. Man kan ju inte ringa nån och säga att man råkar vara väldigt nära deras bil. Efter den första paniken kände jag mig lugn när jag såg att det inte hade hänt något och körde därifrån

24 timmar senare har jag på något lyckats övertyga mig själv om att jag ändå på något vis träffat och skadat bilen utan att det syntes just då och att jag nu SMITIT från en olycka och med all rätt borde åtalas och jag ringer till polisen och försöker ange mig själv... Trots att polisen viftade bort mig får jag fortfarande kraftigt ångestpåslag i vågor. då och då. Jag inbillar mig dessutom att en viss person har sett det och tror att jag smitit och därför tycker jag är ett rikspucko och jag väntar bara på bli kallad till rättegång typ.

Förmodligen beror nog min noja på något annat som var aktuellt i mitt huvud just då. Men jag blir fortfarande kallsvettig några gånger om dagen.

Åh, det gör mig lite sorgset rörd av att läsa om din oro. Jag har ett barn och en förälder som också får sådan sorts oro och den kan vara jättesvår att handskas med. Särskilt som omgivningen ofta har svårt att förstå och banaliserar.

 

[Murphy]

Jobbet.
Är ny på jobbet och ångest varje dag. Gjorde jag rätt? Var jag för försiktig? Var jag för självständig? Hatar alla kollegor mig i hemlighet? Borde jag få sparken? Kommer jag få sparken?

Ganska ogrundad oro, men ändå inte - det är katastrof och olagligt i många fall om det blir fel.

 

[gul_zebra]

Ekonomin är en konstant oro. Det är med en klump i magen jag ens går igenom kommande månads budget och den där klumpen sitter i så jävla länge efteråt, jag ser mest framför mig hur månaden kommer vara så jävla fattig att jag inte ens har mat eller råd att betala hyran och djuren kommer få svälta och jag vill bara sitta och gråta typ. Det ÄR ingen fara så sett, jag HAR råd att betala hyran, jag storhandlar vid rabatter så frysen är full, allt djuren behöver finns hemma sånär som på den månadsförbrukning av kattmat som ska släpas hem så fort pensionen kommit precis som varje månad och det finns en buffert som jag kan ta av vid nödfall, men min inkomst är så jävla låg att oron liksom sitter där hela tiden ändå och jag är konstant medveten om att det KAN dyka upp en oväntad faktura som omkullkastar hela jävla ekonomin. Som när banken drar av för kort och internetbank, det blir kaos varje gång, ibland för att det var sista pengarna jag hade och det är långt kvar till jag får pengar, ibland bara för att det blir kaos i huvudet på mig.

Sen är det mycket oro i övrigt också. Jag har sagt nånting som kom ut fel eller som jag inte alls menat (hände senast igår, bara en liten skitgrej, men tro fan att det inte går att släppa), tänk om det är nån ohyra i den här tröjan från second hand-butiken, nu har jag säkert blivit dissad, tänk om den där "växtvärken" i benet är en blodpropp, tänk om jag springer in i nån och måste vara social, tänk om en besökare tycker att mitt hem är för stökigt eller äckligt, tänk om det ringer på dörren när det ÄR stökigt, och vem fan var den där mänskan jag inte kände igen på djuraffären för 10 år sen?!

 

[Magiana]

Jag oroar mig för att ekonomin kommer att skita sig och jag får gå till soc.

 

[Sonic76]

Jag har med största sannolikhet GAD
Jag oroar mig alltid för allt
Tänk om det blir inbrott och de skadar katten, tänk om det var dottern som var med i en olycka på västkusten osv
Ekonomin orkar jag inte längre oroa mig för så länge jag kan betala hyra, el och kattmat

 

[escodobe]

Åh, det gör mig lite sorgset rörd av att läsa om din oro. Jag har ett barn och en förälder som också får sådan sorts oro och den kan vara jättesvår att handskas med. Särskilt som omgivningen ofta har svårt att förstå och banaliserar.

Ja, fast det är ingen fara, de sista dryga 10 åren har jag haft väldigt lite katastroftankar,jag har inga större problem i vardagen, och jag vet ungefär vad som utlöste just detta.
Det är två andra större livsdilemman som spökade i huvudet just då när jag backade och det råkade bli så olyckligt.

 

[fryckan]

Oroar mig ofta för att inte vara nog bra på jobbet. Det gäller egentligen det mesta, att inget ska vara bra nog.

 

[Daff]

Jag är orolig över att jag kommer att vara en väldigt ensam människa genom livet. Jag har alltid kämpat med att ha kompisar och ser framför mig hur jag kommer att sitta helt ensam när jag blir pensionär (om 30 år) och sen kommer ingen på min begravning. Jag tänker att om jag fick barn skulle det känns bättre, det skulle iaf vara någon som hälsade på mig och brydde sig.

Jag har börjat tycka att det är en rätt orimlig oro men jag får fortfarande ordentliga ångestattacker över det när jag känner mig ensam.

Jag har OCD och har därför svårt med vissa saker som att lämna hemmet med hunden hemma, jag får lätt tankar i stil med att det kommer börja brinna och min hund kommer dö. När jag kör bil kan jag få för mig att jag har kört på någon och kan inte släppa det förrän jag kan se att det inte ligger någon bakom bilen, har behövt vända i bland för att kontrollera.

 

[fejt]

Ja, fast det är ingen fara, de sista dryga 10 åren har jag haft väldigt lite katastroftankar,jag har inga större problem i vardagen, och jag vet ungefär vad som utlöste just detta.
Det är två andra större livsdilemman som spökade i huvudet just då när jag backade och det råkade bli så olyckligt.

Jag menade verkligen inte att det präglar ditt liv. När jag läser vad jag skrivit nu ser jag att det kan tolkas så.
Det fick mig bara att tänka på mina två nära som är de mest omtänksamma och empatiska jag vet. De är så måna om att göra rätt mot andra att de ibland slår knut på sig själva.

Jag själv har en del svårigheter (mycket större än enstaka orosattacker) som jag sällan delar eftersom folk så lätt får för sig att det påverkar hela mitt liv. Jag älskar mitt liv och blir galen vid tanken på att folk tror att mina utmaningar gör mitt liv mer komplicerat eller svårt än andras. Det är faktiskt tvärtom. För att använda en klyscha så berikar det faktiskt både min och min familjs tillvaro. I det stora hela i alla fall.