Det fungerar inte på min mamma... När jag får utbrott så har jag förstått fel, missuppfattat eller kommer ihåg fel för hon har då inget minne av att hon har gjort så. Och för att vara ärlig så kan hon vara för djävlig mot syrran också, men när syrran får utbrott så tar det åtminstone. Många gånger när det gäller saker som både jag och syrran reagerar på så får syrran ta utbrottet och jag backar upp henne, det är liksom effektivast så. Så jag har no hard feelings mot syrran, hon har backat upp mig många gånger. Ett slående exempel var när jag en
jul frågade mamma om hon kunde vara barnvakt ett specifikt datum i
juni. Mammas svar var att hon behövde planera sånt i god tid och hon kunde inte lovat att hon inte hade något trevligare för sig. Jag försökte frågan när hon kunde tänka sig att ha bestämt sig eftersom vi var tvungna att tacka ja eller nej och att vi i det läget inte hade så mycket mer alternativ än mamma som bor en timme bort, men i samma stad som evenemanget vi skulle bo, eller syrran som bor fyra timmar bort... Syrran stod bredvid och lyssnade på samtalet och när jag hade försökt länge nog att få ur ett mindre svajande svar, så fräste hon ifrån till mamma att kunde inte hon ställa upp så skulle syrran komma upp, och då kunde mamma helt plötsligt vara barnvakt för att syrran inte skulle behöva åka...
Min mamma trampar gärna på den som har gjort fel eller misslyckats, och har ständigt slagit ner på detaljer, som en sån sak som betyg, jag hade många femmor och fyror i mitt betyg från åk 9, några treor och två tvåor, musik och idrott, min största hatobjekt, min musiklärare sa alltså åt mig att inte sjunga på klassens luciatåg för det lät bättre då...
Så när jag slutar nian, är det mina bra betyg, bäst i klassen som hyllas? Nej istället handlar alla frågor om varför jag inte ha lyckats få åtminstone få treor istället för tvåor...
