Jag har nog alltid tänkt att ”sånt löser sig”. Efter gymnasiet läste jag musikvetenskap i 1,5 år. Kanske det sämsta du kan läsa om du vill hitta ett vettigt jobb med en vettig ersättning. Men jag har hankat på och pusslat ihop kurser. Alltid försörjt mig själv och några år senare hade jag plötsligt en examen i statsvetenskap. Kom in på ett spår några år, bytte yrke för något år sedan via en internrekrytering och nu får jag lära mig nåt nytt som jag tycker är superkul. Har en lön på 45 så ska verkligen inte klaga eftersom jag är nybörjare på nytt.
Jag tänker att man inte behöver veta när man är 19 år vad man ska bli när man blir stor. Jag hade något års praktik på operan och jobbade med kulturfestival i den åldern, mina föräldrar tyckte att det verkade superspännande. Hade jag blivit kvar i kultursektorn hade jag förmodligen haft lägre lön men ett kul jobb och ja.. vad hade det gjort? Jag och maken har en del diskussioner om just detta eftersom han valde en annan typ av utbildning och är höginkomsttagare. Han tänker också att man måste tänka på framtiden när man väljer studier och jag tänker att det är väl just det man gör, men man kanske tänker på vad man brinner för eller vilka yrken som verkar roliga. Man ska ju trots allt jobba hela livet sen och jag tror inte vi hade varit mindre lyckliga med mindre pengar. Sen måste man såklart vara realistisk, som du säger, men så länge man förstår att man måste försörja sig själv och att saker kostar pengar är man ju fri att välja både yrke och utgifter därefter.
För mig har det alltid varit viktigt att kunna ha häst, det är livet med häst snarare än något enskilt yrke som jag brinner för. Och hästar kostar pengar, alltså har jag alltid "behövt" ett jobb som ger hyfsat betalt. Jag har inte jobbat på att i alla lägen maximera min inkomst, men ändå tydligt gjort val som tagit mig mot de högre lönerna. Till saken hör ju också att jag alltid varit naturvetenskapligt intresserad och fullständigt ointresserad av att jobba med kultur eller omvårdnad (där jag uppfattar att de lägsta lönerna finns). Så jag blev civilingenjör, både pga intresse och pga framtidsutsikter, jag hade aldrig kunnat tänka mig att jobba med något jag tyckte var tråkigt men skulle heller aldrig vara intresserad av ett underbetalt jobb.