Livet (och döden) är verkligen oförutsägbart.
Min pappa började uppföra sig underligt, när vi till sist fick hjälp av vården visade det sig vara en hjärntumör av värsta sorten och han dog 4 månader efter diagnos, på sitt 66 år.
Han och mamma skulle resa massa tillsammans efter pensionen. En resa hann de och det var bara nån vecka efter de kommit hem som symtomen kom.
Det är mig en stor sorg att han aldrig fick uppleva sina barnbarn, jag vet han hade varit en fantastisk morfar och älskat dom.
Så ledsamt att du också fått förlora en förälder alldeles för tidigt. Jag beklagar er sorg
Jag känner igen den där sorgen om att de inte fick "leva klart" sitt liv och missat en massa erfarenheter som hör ålderdomen till (däribland såklart barnbarn). Jag tycker att det är den sorg som är tyngst att bära. Och att vår dotter inte kommer få lära känna sin farmor är den allra yttersta sorgen (och även mormor såklart, men farmor bodde bara några få km bort och var en oerhört stor del av våra liv). Den sorgen och saknaden antar jag att vi alltid kommer bära med oss, genom alla dotterns milstolpar där vi sett framför oss att farmor skulle vara en del. Det är liksom inte bara sorgen över att någon är borta, utan också en sorg över allt som kunde ha varit men nu aldrig blev. Jag har endast förlorat anhöriga som varit "tillräckligt" gamla förut, och då är sorgen en annan. Åtminstone för mig.