Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.
Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.
Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.
Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.