Vad gör man när saknaden blir så stor?

[doglover]

Jag är ensamstående med en son på 20 månader. Ett par dagar i veckan är han hos sin pappa, oftast i början av veckan.

Vinkade av honom tidigare idag och ska hämta hem honom igen på torsdag eftermiddag. Tänkte spendera ett par timmar med honom på onsdag, då jag är ledig på onsdagar. Så har planer på att korta ner hans dagistid på onsdagar så att jag kan ha honom ett par timmar då iallafall. Hans pappa vet om det och har inte sagt något om att han inte accepterar det.

Förra veckan så började jag gråta för att jag saknade mitt barn så mycket. Tittar jag på bilder känns det lite som att det blir ännu värre, så vad gör man?

Går inte att beskriva känslan, nu kommer jag inte riktigt på hur det känns. Men allt jag vill just då är att få krama honom, hålla honom och pussa honom.

Visst, ibland kan jag faktiskt se fram emot att få lite egentid osv, men inte i 3dagar på raken. Därav planen med onsdagar, då jag hitills ändå är ledig onsdagar.


Är det någon mer här i samma situation?

 

[Naggur]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

jag är inte i samma situation. tack och lov! för jag skulle inte överleva=)

Dottern har varit borta en hel helg en gång. å jag höll på att dö av saknad!

Har en kompis som har sin son varannan vecka. 7 hela dagar utan sitt barn! hur kan man leva? Jag förstår absolut att du tycker det är jobbigt.

Hur länge har ni varit separerede? man kanske vänjer sig?

 

[havreflinga]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Jag är inte i samma situation, men ibland saknar jag mina barn ändå. T ex när jag jobbar mycket.

Jag brukar tänka att jag ska tanka närhet när jag kan, så det finns ett överskott under perioder då det blir brist. Det innebär att jag ibland går och lägger mig tillsammans med barnen vid 19-tiden på kvällen. Eftersom jag är en kvällsmänniska känns det lite "fel" att gå och lägga sig så tidigt, och avstå från att gå och plocka i lugn och ro när barnen sover. Men jag anstränger mig för att fokusera på hur mysigt det är att ligga nära mina små älsklingar medan de somnar, och själv sova en hel natt nära dem. Jag tänker att jag ska passa på att njuta.

Eller så tar jag mig tid att leka med dem, trots att jag har en massa jag-ska-bara som pockar på. Jag ser det som att jag investerar inför dagar då jag har "måsten" som är svårare att skjuta upp.

Det funkar, tycker jag. Jag slipper den där gnagande känslan av att jag inte tar vara på småbarnstiden. Visst kan jag längta efter dem ändå ibland, men det blir inte den där vemodiga känslan, med ett sting av dåligt samvete.

Det låter som en bra idé, tycker jag, att ägna en del av onsdagarna till din son. Hoppas att du kan få känslan av att du tankar/investerar (så att det finns ett överskott att ta av), istället för att ta igen förlorad tid (då det finns en sting av sorg och dåligt samvete).

 

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Åh vad många timmar jag har tillbringat gråtandes efter mina barn
Men det blir bättre, efter ett tag kan man faktiskt bli "bara jag" och inte "bara mamma" den tiden barnet/barnen inte är hemma och faktiskt uppskatta att bara få gå och handla själv.
För mej tog det tid, jag satte mitt schema så att jag jobbade varannan helg när barnen skulle börja vara hos sin pappa. Då var det inte så många timmar som var ensamtid.
Men varje fredag efter att jag kommit hem från jobbet så låg jag på sängen och grät efter dem på lördagen (jobbade 9-19.30) när jag kom hem slängde jag mej i duschen, åt något och åkte iväg till någon kompis, för ensam klarade jag inte av att vara utan att gråta.

Men på något vis vande jag mej, istället för att gråta kunde jag gå en sväng i deras rum, lukta på deras kuddar och le.
Men somrarna vande jag mej aldrig vid, då var de hos sin pappa i två veckor och första veckan gick åt bara att längta efter dem.

En gång hade jag semester när de skulle åka, jag hade krånglat till det och satt fel datum, efter två dagar ringde jag min chef och bad och bönade att få jobba...

Jag har alltid varit ensamensam med mina barn, dvs. jag har aldrig kunnat lita på att deras pappa verkligen tog hand om dem och givetvis har det påverkat mej.
Många gånger har barnen ringt i tårar och bett att jag ska hämta dem, flera gånger har sonen ringt och haft astma anfall och pappa bryr sig inte i de lägena kan man inte slappna av utan man blir på helspänn hela tiden.

Att man saknar sina barn är helt naturligt, det är ju onaturligt att vara ifrån dem när de inte klarar sig själva.
För visst saknar jag min son (19 år) sedan han nästan flyttat hem till flickvännen, och visst saknar jag min dotter (17 år) när hon reser iväg utomlands, men inte alls på samma sätt som när de var små.
Nu är det mer att jag saknar dem och deras sällskap, men det är frivilligt från deras sida och en naturlig del i deras utveckling att frigöra sig från mej.
Då var det en ofrivillig separation för både dem och mej och absolut inte naturligt alls och det var så mycket ångest inblandat eftersom jag inte kunde lita på deras pappa.

Så jag skickar en stor mängd med kramar till dej, du är inte ensam om att sakna och längta, men det blir lättare, för varje ord din son lär sig och kan berätta när han kommer hem, för varje år som går så vänjer man sig lite till.

 

[Tajger]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Din är ju så liten, förstår att det känns jobbigt!

Med min äldsta dotter hade jag och exet delat boende, hon bodde en månad hos vardera, hemma på helgen i mitten. Hon var drygt fyra år när vi delade på oss, och det fungerade över förväntan - för henne.

Att vi valde så lång tid var för att det är ett evigt packande, nästan inte lönt att packa upp när det blir för kort tid. Vi bodde också väldigt nära varandra, så det var inte omöjligt att träffas.

Men första dagarna hon hade åkt var otroligt tomt! Som tur var hade jag precis börjat en utbildning då, så jag hade fullt upp med nya bekantskaper, mycket att ta in, men visst var det jobbigt.

Jobbigast tyckte jag var att inte jag hade koll. JAG ville uppfostra min dotter. JAG ville se vad hon hade för kläder till dagis. JAG ville veta vad som hänt under dagen. Så det handlade faktiskt mest om mig. Dottern mådde bra.

Nu är hon 30 år () och vi har naturligtvis pratat mycket om detta, men hon är glad att hon har en så bra relation till sin pappa, det är lätt att tappa i en separation.

Du får försöka odla intressen som är svåra att göra när sonen är med, så kan du skingra tankarna, passa på att göra egensaker, och njuta ohejdat av sonen när han är hemma.

 

[doglover]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Flyttade den 2-a januari i år, så det är ju inte så jättelängesen.
Mitt ex vill ha honom varannan vecka, han vill det verkligen, men så har jag sagt att det finns inte en chans att jag går med på det. Skulle inte fixa att vara utan honom en hel vecka i sträck. Plus att han är ju så liten. Vänjer sig gör man kanske, men inte med saknaden. Den försvinner ju inte.

 

[Tajger]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Men pappan då? Klarar han att vara utan sonen? Han kanske också gråter sig till sömns av saknad?

 

[doglover]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Dåligt samvete kan man få rätt lätt när man "missar" tid med sitt barn. Nu missar jag ju inte tid med flit, men det känns lite så ändå när jag ibland vill göra något kul.

Men nu har jag honom ett par 5 timmar eller så på onsdagarna med, känns skönt!

 

[doglover]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Han har aldrig någonsin sagt att han har saknat sonen, han brukar inte heller säg att han vill ha honom extra. Ofta när jag har sagt att han kan ha honom extra, att vi kan byta dagar osv så har han sagt nej. Dessutom en del andra saker som jag inte vill skriva här.

Brukar inte heller vara helt omöjlig när det gäller sånt, det är bara till att fråga. Jag har honom en dag mer än vad han har.

 

[doglover]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Tack!....

 

[Hyacinth]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Jag tror det viktigaste är att du hittar på sysselsättning åt dig själv när du är ensam, så du har saker att göra. Gå på kurs, träffa folk, och så vidare.
En hobby, helt enkelt

 

[doglover]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

*kl*

Vill bara poängtera att jag sitter inte alltid hemma ensam hela dagarna. Ibland, men inte alltid.
På dagarna är jag på praktik förutom onsdagar då.
Träffa kompisar gör jag ibland.
Träffar en dejt ibland, oftast varje vecka.

När jag är hemma så antingen: sitter jag vid datorn, tittar på film/tv, städar, tvättar, lagar lite mat och sånt där.

Min ekonomi är inte väldens bästa direkt, faktiskt ganska dålig. Så spenderar de mesta av mina pengar på hyra, räkningar, mat m.m och så självklart saker/kläder etc till sonen. Köper lite busskort så att vi kan åka och göra nåt kul osv.
Avlider av att sitta hemma och ha det tråkigt. Loke blir uttråkad väldigt fort..

Försöker göra nåt roligt själv när jag kan och har tillfälle.

Jag har inte direkt 13,000 kompisar på kö som står och väntar, men när jag kan så träffar jag de få som jag har.

 

[doglover]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Har lite svårt för att träffa folk sådär bara. Lite blyg kan jag nog vara.

Ibland har man värsta skuldkänslan bara för att man har roligt utan sitt barn eller för att man vill vara ledig en fredag exempelvis. Är det normalt?

Eller ska man tänka på sig själv? Det är inte själviskt då? Alltså, bara undrar. Ibland kan det kännas så.

 

[Hyacinth]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Inte fasen är det själviskt, det är nyttigt!

Alla behöver olika mycket egentid, och har man roligt på den är det ju ett plus

Alla mår bättre av att du har roligt även utan sonen, både han och du.
Det gör ju inte att du har mindre roiligt med honom, bara mer roligt.

 

[lobell]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Har lite svårt för att träffa folk sådär bara. Lite blyg kan jag nog vara.

Ibland har man värsta skuldkänslan bara för att man har roligt utan sitt barn eller för att man vill vara ledig en fredag exempelvis. Är det normalt?

Eller ska man tänka på sig själv? Det är inte själviskt då? Alltså, bara undrar. Ibland kan det kännas så.

Klart du ska tänka på dig själv. Du levde ju ett liv innan du fick sonen oxå.
Jag hade svårt när jag lämnade mina till pappan i början oxå. Men de var ändå 4 och 6 och var bara 5 min bort, men sen lärde jag mej att slappna av och passa på att göra sånt som kan vara svårt just för att man har barnen. och de hade kul hos pappan och saknade honom.

Man får försöka ta det bästa från båda världar. Vara mamma när man har barnet och passa på att leva singelliv när pappan har. Sen får man ju tänka på att pappan såklart oxå saknar barnet när det är hos en själv.

 

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Har lite svårt för att träffa folk sådär bara. Lite blyg kan jag nog vara.

Ibland har man värsta skuldkänslan bara för att man har roligt utan sitt barn eller för att man vill vara ledig en fredag exempelvis. Är det normalt?

Är du jag, jag hade jättedåligt samvete om jag gjorde något roligt när barnen inte var med, särskilt om det var saker som jag visste att de hade uppskattat eller om det kostade något, jag tänkte i efterhand att det hade varit bättre att lägga de pengarna på barnen...eller, varför väntade jag inte till barnen kom hem...
Men även det blev jag "bättre" på med tiden, när jag insåg att det blev lite löjligt till slut att inte kunna unna sig något alls när jag var ensam

Eller ska man tänka på sig själv? Det är inte själviskt då? Alltså, bara undrar. Ibland kan det kännas så.

Jag började tänka så här, allt jag gör när barnen inte är med som gör att jag mår bra, det spiller över på barnen eftersom de då får en gladare mamma.
Sedan, efter ett tag så insåg jag att även jag hade ett värde och att det jag ville och behövde också var viktigt.

 

[doglover]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Jo, jag kan tycka det är skönt att få göra nåt kul. Gå ut och roa sig, gå på bio etc. Just då har jag inte skuldkänslor. Men om ja t.ex köper kläder till mig själv och inte till sonen, så kan jag känna mig lite snål trots att han alltid har allt han behöver.

Jag tänker alltid på att inte slösa för mycket pengar då min ekonomi är ansträngd, men unnar mig ibland något gott eller roligt.

Antar att dt blir lite lättare med saknaden när han blir lite äldre och man kan prata med honom på telefon.

Känner väl det att jag är en roligare mamma när jag har fått vara själv lite? Slippa blöjbyten, grinande, klängande osv. Oftast är sonen snäll, men har är väldigt vild

 

[Madick]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Jag startade eget företag... fixade inte att ha hela helger alldeles ensam. NU, flera år senare, kan jag uppskatta att ha tid för mig själv, men ändå kommer det flera gånger under ensamma helger, just när det blir lugnt, att jag saknar dem oändligt mycket.

Jag jobbar mig så trött att det enda jag vill är sova ifred när det väl blir lugnt.

 

[jerseyko]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Jag har aldrig känt den där supersaknaden att de verkligen gör ont. Min son är 18 månader.
I morgon kommer hans mormor och morfar och hämtar honom och han ska bo hos dem tills på söndag vid lunch. Det var jobbigt först att vara borta från honom så länge, men nu ser jag bara fördelar.

Hans mormor och morfar träffar honom sällan och saknar verkligen ihjäl sig efter honom. Vi har 10000 saker som måste göras här hemma som inte går eller är väldigt svåra att göra när han är hemma.
Vi kommer hinna klyva och stapla all ved, klippa gräsmattan och fixa inför sommaren. Verkligen tokröja inne utan att vara rädd för han ska ramla ner för någon trapp eller klättra upp och välta ut något över sig.

Jag vågar nog påstå att det är väldigt viktigt att känna den där otroliga saknaden efter en person/sitt barn. Det får en verkligen att insé hur mkt de betyder och tiden man har tillsammans är värdefull och skall användas till viktiga saker.

 

[KisseNova]

Sv: Vad gör man när saknaden blir så stor?

Jag vågar nog påstå att det är väldigt viktigt att känna den där otroliga saknaden efter en person/sitt barn. Det får en verkligen att insé hur mkt de betyder och tiden man har tillsammans är värdefull och skall användas till viktiga saker.

Håller med

Själv är jag nog klassad som en höns-mamma för jag har bett sonens pappa ringa till min syster om något skulle hända sonen inatt. Sonen är hos sin pappa och jag behöver sova (ska bara varva ner efter 14 timmars jobb idag) men eftersom jag aldrig stängt av telefonen innan när sonen är iväg så var jag tvungen att ha syster på "barn-jour" eftersom jag vet att hon och sonens pappa kan prata med varandra och vet precis vad som skulle vara bäst för sonen om något skulle hända. Mao så kan jag sova i lugn och ro.

Doglover : Det är tufft att ha barnet iväg varann vecka, jag är ledsen varje dag som sonen är iväg. MEN han har lika mycket rätt till sin pappa som han har till mig och jag är hellre ledsen när sonen är iväg än vara ledsen för att sonen inte tillbringar tid med sin pappa. Det är alltid en våg-skål som förälder, helst skulle jag vilja ha sonen runt mig 24/7 men varken han eller jag skulle må bra av det. Nu 4 år efter seperationen så vet jag att sonen älskar att få ha tid med sin pappa och det är inget jag tänker hindra så länge det inte finns rimliga skäl.