Vad förlåter du och vad förlåter du inte?

[Milosari]

Jag förlåter i princip allt. Det är mänskligt att fela och i relationer med vuxna människor måste man inse att de är komplexa och att elaka ord kan ha sitt ursprung i något annat än mig. Eller så har jag faktiskt varit dum i huvudet, och då är det egentligen jag som ska säga förlåt. Jag har dessutom ett urusel minne så om jag inte förlåter omgående dröjer det inte många dagar innan jag ändå har glömt bort varför jag var sur.

Med det sagt förstår jag inte alls sambandet mellan att vara mycket förlåtande och att ta skit/vara en dörrmatta. Det är ju typ helt olika saker. Man kan ju sluta umgås med personer som man inte gillar, och man kan säga nej om man inte vill. Men jag undviker att vara nära "snälla" människor (citationstecken för att människor utan personliga gränser oftast ser sig själva som snälla) eftersom jag ofelbart kommer klampa dem på tårna av ren klumpighet.

 

[Otherside]

Jag funderar mest över vad det betyder att "förlåta"? Att man inte längre är arg/ledsen/sårad? Att man inte längre bryr sig om det som hände? Jag ser ibland människor som förlåter den som mördat deras älskade (barn, partner, förälder...) och att det på nåt vis släpper dem fria. Förlåtelse ska släppa den förlåtande fri. Jag förstår inte ens hur det är möjligt? Jag hade inte kunnat - eller ens velat.

Jag har ett ytterst grovt övergrepp i mitt livs historia som jag varken vill eller kan förlåta. Det skulle innebära ytterligare ett slags övergrepp mot mig att "förlåta". Personen i fråga har aldrig bett om förlåtelse heller - men det är kanske inte ens nödvändigt enligt de som förespråkar förlåtande?

Jag har ett annat övertramp som jag heller inte tänker "förlåta". Personen har inte visat ånger eller bett om förlåtelse, och jag ser ingen anledning till nåt symboliskt (?) förlåtande. Samtidigt är det inget jag går runt och är arg över i vardagen - det hände för kanske drygt 30 år sedan och personen och hans kompis tar upp det ibland som nåt roligt - för mig var det ett stort svek och missbruk av förtroende. Så jag tänker inte alls förlåta. Jag lever vidare och funderar inte ett dugg på saken.

Så ... ska man förlåta för sin egen skull eller för den andres skull? Jag förlåter MASSOR med saker, för att den andre inte ska känna sig ledsen eller skyldig och för att det är saker som inte betyder nåt för mig. Eller väldigt lite - och då kan det kännas bra även för mig att säga att det är ok, inget att gå runt och gräma sig över. Så jag är inte ett dugg småsint! Mitt barn t.ex. förlåter jag ALLT - i den grad nu barn ens kan ses som "skyldiga" till något.

Och jag förlåter mina föräldrars alkoholism, som förstörde oändligt mycket under min uppväxt och i mitt liv. Jag förlåter dem fullständigt. Det är mer en stor sorg.

Men ... Vad menar ni är att förlåta, när det kommer till större saker?

 

[Takire]

Jag funderar mest över vad det betyder att "förlåta"? Att man inte längre är arg/ledsen/sårad? Att man inte längre bryr sig om det som hände? Jag ser ibland människor som förlåter den som mördat deras älskade (barn, partner, förälder...) och att det på nåt vis släpper dem fria. Förlåtelse ska släppa den förlåtande fri. Jag förstår inte ens hur det är möjligt? Jag hade inte kunnat - eller ens velat.

Jag har ett ytterst grovt övergrepp i mitt livs historia som jag varken vill eller kan förlåta. Det skulle innebära ytterligare ett slags övergrepp mot mig att "förlåta". Personen i fråga har aldrig bett om förlåtelse heller - men det är kanske inte ens nödvändigt enligt de som förespråkar förlåtande?

Jag har ett annat övertramp som jag heller inte tänker "förlåta". Personen har inte visat ånger eller bett om förlåtelse, och jag ser ingen anledning till nåt symboliskt (?) förlåtande. Samtidigt är det inget jag går runt och är arg över i vardagen - det hände för kanske drygt 30 år sedan och personen och hans kompis tar upp det ibland som nåt roligt - för mig var det ett stort svek och missbruk av förtroende. Så jag tänker inte alls förlåta. Jag lever vidare och funderar inte ett dugg på saken.

Så ... ska man förlåta för sin egen skull eller för den andres skull? Jag förlåter MASSOR med saker, för att den andre inte ska känna sig ledsen eller skyldig och för att det är saker som inte betyder nåt för mig. Eller väldigt lite - och då kan det kännas bra även för mig att säga att det är ok, inget att gå runt och gräma sig över. Så jag är inte ett dugg småsint! Mitt barn t.ex. förlåter jag ALLT - i den grad nu barn ens kan ses som "skyldiga" till något.

Och jag förlåter mina föräldrars alkoholism, som förstörde oändligt mycket under min uppväxt och i mitt liv. Jag förlåter dem fullständigt. Det är mer en stor sorg.

Men ... Vad menar ni är att förlåta, när det kommer till större saker?

Också intressant att fundera över.

Liksom om ifall ett förlåtande verkligen är något statiskt.

 

[tanten]

Jag funderar mest över vad det betyder att "förlåta"? Att man inte längre är arg/ledsen/sårad? Att man inte längre bryr sig om det som hände? Jag ser ibland människor som förlåter den som mördat deras älskade (barn, partner, förälder...) och att det på nåt vis släpper dem fria. Förlåtelse ska släppa den förlåtande fri. Jag förstår inte ens hur det är möjligt? Jag hade inte kunnat - eller ens velat.

Jag har ett ytterst grovt övergrepp i mitt livs historia som jag varken vill eller kan förlåta. Det skulle innebära ytterligare ett slags övergrepp mot mig att "förlåta". Personen i fråga har aldrig bett om förlåtelse heller - men det är kanske inte ens nödvändigt enligt de som förespråkar förlåtande?

Jag har ett annat övertramp som jag heller inte tänker "förlåta". Personen har inte visat ånger eller bett om förlåtelse, och jag ser ingen anledning till nåt symboliskt (?) förlåtande. Samtidigt är det inget jag går runt och är arg över i vardagen - det hände för kanske drygt 30 år sedan och personen och hans kompis tar upp det ibland som nåt roligt - för mig var det ett stort svek och missbruk av förtroende. Så jag tänker inte alls förlåta. Jag lever vidare och funderar inte ett dugg på saken.

Så ... ska man förlåta för sin egen skull eller för den andres skull? Jag förlåter MASSOR med saker, för att den andre inte ska känna sig ledsen eller skyldig och för att det är saker som inte betyder nåt för mig. Eller väldigt lite - och då kan det kännas bra även för mig att säga att det är ok, inget att gå runt och gräma sig över. Så jag är inte ett dugg småsint! Mitt barn t.ex. förlåter jag ALLT - i den grad nu barn ens kan ses som "skyldiga" till något.

Och jag förlåter mina föräldrars alkoholism, som förstörde oändligt mycket under min uppväxt och i mitt liv. Jag förlåter dem fullständigt. Det är mer en stor sorg.

Men ... Vad menar ni är att förlåta, när det kommer till större saker?

För mig är förlåtelse något men ger till en som ångrar sig, som inser att den gjort nåt fel. Men bara om det är rimligt.

Det senaste stora var den FK-handläggare som verkligen jagade mig och min läkare i flera månader för att det få intyg så hon inte drastiskt skulle sänka min magra sjukpenning.

Efter flera månaders hånfulla kommentarer, bortviftande av vad jag sa etc så upptäckte hon plötsligt mitt under ett samtal att hon haft helt fel utgångspunkt från början. Och bad om ursäkt. Jag replikerade att den ursäkten godtogs inte.

Jag hade levt med flera månaders ångest, planerat att sälja det mesta jag äger och inte kunnat sova på nätterna.
För att hon "tittat fel".

Annars sker inga stora revolutionerande saker i mitt liv som jag anser att jag skulle behöva förlåta. Jag upplever sällan svek. Mer av elakheter och rykten jag inte vet varifrån de kommer.

 

[Fetaost]

Stor fråga så den är svår.
Lögner, svek, otrohet och manipulation förlåter jag inte. Inte heller människor som skadar djur och barn. Inte heller våld i övrigt. Mentalt som fysiskt.

Däremot så kan jag sluta bry mig och gå vidare. Med åldern har jag lättare kunna släppa skit. Bitterhet är väldigt oskönt och bittra människor är jäkligt trista typer.

 

[Lilla]

Det känns som det finns lite utrymme för misstag.
Varje dag gör jag så gott jag kan. Varje dag försöker jag att göra något snällt för andra.
Ändå måste jag ibland be om ursäkt. Jag är människa och jag gör fel. Och det kommer jag att göra så länge jag lever.
Jag ber alltid genuint om förlåtets och förstår om det inte går över på en gång. Men mer kan jag inte göra.
Jag försöker bemöta folk som jag vill bli bemött.
Jag kan verkligen känna med någon som gjort fel och vet att personen oftast mår tillräckligt dåligt utan att få pekpinnar.

 

[sjoberga]

Det känns som det finns lite utrymme för misstag.
Varje dag gör jag så gott jag kan. Varje dag försöker jag att göra något snällt för andra.
Ändå måste jag ibland be om ursäkt. Jag är människa och jag gör fel. Och det kommer jag att göra så länge jag lever.
Jag ber alltid genuint om förlåtets och förstår om det inte går över på en gång. Men mer kan jag inte göra.
Jag försöker bemöta folk som jag vill bli bemött.
Jag kan verkligen känna med någon som gjort fel och vet att personen oftast mår tillräckligt dåligt utan att få pekpinnar.

Jag tycker det finns stort utrymme för misstag. Men litet utrymme för elakhet och att skada andra medvetet.

Om man gör fel av misstag är för mig en helt annan sak än att skada medvetet eller vara elak.

 

[Lilla]

Jag tycker det finns stort utrymme för misstag. Men litet utrymme för elakhet och att skada andra medvetet.

Om man gör fel av misstag är för mig en helt annan sak än att skada medvetet eller vara elak.

Ja precis. Men ibland kanske man måste ge någon en chans att förklara sig för att ta reda på vilket av det det är.
Jag får panik när jag misstolkas och inte får chans att förklara mig.

 

[Sel]

Ja precis. Men ibland kanske man måste ge någon en chans att förklara sig för att ta reda på vilket av det det är.
Jag får panik när jag misstolkas och inte får chans att förklara mig.

Men hur illa kan det vara på en vardag? Förmodligen gick det över personens huvud ändå, jag upplever att det är få som går och ältar om någon snubblade lite på orden eller var plump.

 

[monster1]

Jag kan nog förlåta det mesta, det betyder dock inte att jag nödvändigtvis släpper in personen i mitt liv igen. Jag anser att jag kan förlåta personen utan att jag känner att jag vill att den ska finnas i min närhet utifrån risken att den sårar eller skadar igen. Att förlåta betyder ju inte att man har ett blankt papper igen eller att där finns förtroende igen. Det betyder bara att jag inte längre är arg, förbittrad etc.
Om man nu betet sig illa måste man ju på något sätt återskapa förtroendet som fanns innan för att relationen ska kunna återupprättas. I vissa fall kanske det inte är möjligt eller önskvärt.

 

[Lilla]

Men hur illa kan det vara på en vardag? Förmodligen gick det över personens huvud ändå, jag upplever att det är få som går och ältar om någon snubblade lite på orden eller var plump.

Men de gånger de gör det.

 

[Sel]

Men de gånger de gör det.

Då tycker jag att det är deras problem. Som sagt, hur farligt kan det vara i en normal situation?

 

[Lilla]

Då tycker jag att det är deras problem. Som sagt, hur farligt kan det vara i en normal situation?

Jag vill inte såra någon.

 

[Sel]

Jag vill inte såra någon.

Nej, det vill en generellt inte... men vad i allsin dar kan du säga av en slump som sårar någon så in i själen att du måste förklara vad du egentligen menade?
I allra värsta fall är det väl bara att säga nästa gång man träffas: "Du, jag vet inte hur det lät sist, men jag menade xxxx."

 

[monster1]

Jag vill inte såra någon.

Du kan inte ta ansvar för hur andra känner. Om andra människor missförstår dig och sedan går och är arga, sura eller bittra över det de tror att du menar, har du ingen makt över det. Det är ju snarast något de behöver jobba på.
Om du konsekvent sårar människor i din närhet med hur du uttrycker dig kanske du behöver prata med dessa människor om det, red ut det.

 

[Lilla]

Nej, det vill en generellt inte... men vad i allsin dar kan du säga av en slump som sårar någon så in i själen att du måste förklara vad du egentligen menade?
I allra värsta fall är det väl bara att säga nästa gång man träffas: "Du, jag vet inte hur det lät sist, men jag menade xxxx."

Alltså jag säger något som någon reagerar negativt på. Då är det ju ett värde i både för mig och den andra att jag får förklara.

 

[Lilla]

Du kan inte ta ansvar för hur andra känner. Om andra människor missförstår dig och sedan går och är arga, sura eller bittra över det de tror att du menar, har du ingen makt över det. Det är ju snarast något de behöver jobba på.
Om du konsekvent sårar människor i din närhet med hur du uttrycker dig kanske du behöver prata med dessa människor om det, red ut det.

Det händer inte ofta men jag håller inte med. Om människor missförstår varandra ser jag ett stort värde i att man förklarar för varandra.

 

[Sel]

Alltså jag säger något som någon reagerar negativt på. Då är det ju ett värde i både för mig och den andra att jag får förklara.

Men hur ofta händer det på en skala? Och hur allvarligt? Är folk omkring dig hyperkänsliga eller behöver du tänka dig för innan du pratar - eller är det bara ett hjärnspöke hos dig? Jag kan inte minnas sist jag sa något sårande till någon i en vanlig vardagssituation, och absolut inte till den grad att jag skulle behöva förklara mig elelr be om förlåtelse för det.

 

[Lilla]

Men hur ofta händer det på en skala? Och hur allvarligt? Är folk omkring dig hyperkänsliga eller behöver du tänka dig för innan du pratar - eller är det bara ett hjärnspöke hos dig? Jag kan inte minnas sist jag sa något sårande till någon i en vanlig vardagssituation, och absolut inte till den grad att jag skulle behöva förklara mig elelr be om förlåtelse för det.

Nej inte ofta och inte allvarligt. Men ibland händer det eftersom vi är människor med olika ryggsäckar osv.
Men även om det händer sällan så är det viktigt för mig att reda ut även om det inte handlar om ngt stort.

 

[Sel]

Nej inte ofta och inte allvarligt. Men ibland händer det eftersom vi är människor med olika ryggsäckar osv.
Men även om det händer sällan så är det viktigt för mig att reda ut även om det inte handlar om ngt stort.

Då tror jag att problemet egentligen är ditt och att det är något du behöver jobba på för att må bättre, snarare än att du behöver förklara dig för folk så att De mår bättre.