Vad förlåter du och vad förlåter du inte?

[Lilla]

Jag vet inte riktigt. Det händer inte så mycket runt mig att förlåta. Blir sällan sviken eller dåligt behandlad egentligen.
Eller så är jag bara kass på att upptäcka det i kombination med att vara lite naiv.
Har aldrig behövt tänka i banorna att förlåta människor.

Oj! Det är helt otroligt tycker jag! Skönt.

 

[Sel]

Jag vet inte riktigt. Det händer inte så mycket runt mig att förlåta. Blir sällan sviken eller dåligt behandlad egentligen.
Eller så är jag bara kass på att upptäcka det i kombination med att vara lite naiv.
Har aldrig behövt tänka i banorna att förlåta människor.

Lite så känner jag också, jag vet inte riktigt vad folk skulle göra mot mig som jag skulle behöva förlåta. Är folk otrevliga umgås vi ju inte.

 

[Acer]

Jag förlåter inget.

Däremot glömmer jag bort det mesta

 

[Cattis_E]

För mig handlar det inte så mycket om just vad en person har gjort utan hur h*n har hanterat det efteråt och vilket motiv h*n hade att göra det h*n gjorde. Handlingar som genomförs medvetet och utan ånger och ursäkter efteråt förlåter jag inte, oavsett hur litet det må vara. Däremot kan jag förlåta ganska mycket om det inte gjordes med uppsåt, att personen var väldigt ångerfull efteråt, bad om förlåtelse och gjorde uppriktiga förändringar hos sig själv för att det inte ska upprepas. Vi gör alla misstag, mer eller mindre allvarliga, det viktiga är vad som händer efteråt.

Skriver under på den. Kan nog förlåta mindre
saker ändå i och för sig.

Som tillägg jag svårt att förlåta falskhet och att i efterhand få skit slängt i ansiktet kring en situation som hade kunnat sluta så mycket bättre om man istället varit ärligare under vägen.

 

[Voeux]

Jag vet faktiskt inte, frågeställningen har inte varit aktuell på väldigt många år. Personer jag vill ha i min omgivning har en tendens att inte göra eller säga saker som skapar ett sådant dilemma.

Det är nog mer så att folk som säger och gör saker som jag inte gillar blir personer som jag inte umgås med från början, och personer som säger och gör saker jag gillar blir personer jag vill ha med att göra och de tenderar att fortsätta så. Sårad har jag nog mest blivit av pojkvänner och romanser och den formen av relationer har ju en tendens att ändå inte fortsätta sedan av andra skäl, förlåten eller inte.

 

[co-SMAD4]

Intressant fråga. Om någon uppenbarligen sviker mitt förtroende eller utnyttjar mig, det accepterar jag inte. Jag går vidare, men jag kan nog inte säga att jag förlåter beteendet. Brottsliga handlingar förlåter jag inte, men det kan bero på allvarlighetsgrad och om människan hade uppsåt.

För att förlåta någon som måste man ju känna sig sårad och det ska nog mycket till för att jag ska känna mig direkt sårad.

 

[Angel]

Jag förlåter det mesta, älta oförrätter eller tjafsa om saker är ingenting jag har ork över för. Däremot så är jag rätt kvick att avbryta kontakt med folk som jag upplever som opålitliga. Har tillräckligt med människor omkring mig som är fantastiskt odramatiska och fullkomligt pålitliga för att jag känner behov av att lägga energi på folk som inte går att lita på eller jävlas.

 

[starcraft]

Jag tänker att det här med att bestämma sig för att förlåta eller inte förlåta existerar typ inte i mitt liv. Personer som inte står mig nära kan sällan såra mig på ett sätt att det skulle krävas någon typ av förlåtelse. Personer som står mig nära blir det mer ett ”vill jag fortsätta ha personen i mitt liv eller ej och på vilken nivå i så fall?” Det som är gjort är ju gjort och det kommer i någon mån påverka framtida relation. Jag tänker nog att jag i så fall inte förlåter någonting, men jag behöver inte älta det för det. Jag kan bara gå vidare med livet och anpassa efter de nya förutsättningarna som givits.

 

[Morces]

Jag förlåter alldeles för mycket.
Vilket gjort att jag fått utså en hel del senaste åren.

Man lär sig av sina misstag helt enkelt

 

[_Elly_]

Jag kan förlåta folk och mig själv för saker när de egentligen menade väl men allt blev fel. Mest hård mot mig själv, försöker dock att inte älta sånt som jag gjorde det bästa av vad jag faktiskt kunde i situationen trots svårt ibland. Är en rätt välvillig person...

De som gjort saker av ren elakhet förlåts inte. Vuxna alltså, inte barn.

 

[_Elly_]

Lite så känner jag också, jag vet inte riktigt vad folk skulle göra mot mig som jag skulle behöva förlåta. Är folk otrevliga umgås vi ju inte.

Kan vara svårt att undvika vissa släktingar/arbetskollegor/samma hobby typ. Men för att de ska göra oförlåtliga saker är ofta ren mobbning eller utfrysning så då måste man ta sig bort från miljön ändå, trots att den annars funkar bra. Antar jag. Oj, vilket svammel :P

 

[hastflicka]

Min basta kompis i Sverige ar en "data idiot" och klarar bara av att ringa hit med Whatsap sa jag har nu haft "whatsap" i flera ar. I somras dog tydligen min what'sap sa det inte gick att ringa till mig, Jag ringde henne i September via namnda app och allt var frid och frojd, men hon kunde fortfarande inte ringa hit.

I dag ringde jag igen och upptackte da att jag var tvungen att ominstallera appen ... nar vi avslutade samtalet (efter en och en halv timma) sa hon skrattande att hon forst tankte att jag blivit sur for att hon aldrig ringde och darfor inte svarade (det lat som om samtalet gick fram) men sedan tankte hon att det skulle jag aldrig gora ... Om jag blivit sur skulle jag ringt upp och ifragasatt det jag blivit sur over.

Det ar jag i ett notskal, ar det nagot vardagligt sa reder jag ut det, ar det nagot mycket allvarligt sa bearbetar jag det och litar aldrig mer pa personen, men lagger det bakom mig sa jag kan upptrada som en sansad person mot den som gjort nagot oforlatligt mot mig.

 

[Sel]

Kan vara svårt att undvika vissa släktingar/arbetskollegor/samma hobby typ. Men för att de ska göra oförlåtliga saker är ofta ren mobbning eller utfrysning så då måste man ta sig bort från miljön ändå, trots att den annars funkar bra. Antar jag. Oj, vilket svammel :P

Jag tänker att kollegor och sånt behöver man inte vara nära med så dem kan jag skita i, detsamma med vissa familjemedlemmar. Jag behöver inte förlåta dem för något, bara vara artig och låta vara. Men jag har verkligen en gåsrygg.

 

[_Elly_]

Jag tänker att kollegor och sånt behöver man inte vara nära med så dem kan jag skita i, detsamma med vissa fasmiljemedlemmar. Jag behöver inte förlåta dem för något, bara vara artig och låta vara. Men jag har verkligen en gåsrygg.

Ja det beror på ändå. Jag kan i vissa fall fortsätta jobba med dom utan problem men beror mycket på vad som hänt. Stämpla någon som idiot och undvika så gott jag kan. Men att ständigt vistas med någon som gjort vidriga saker mot en skulle göra mig ständigt förbannad eller ledsen Den kategorin skulle jag ioförsej ändå aldrig förlåta så just den biten hade jag inte brytt mig om hehe

 

[Sel]

Ja det beror på ändå. Jag kan i vissa fall fortsätta jobba med dom utan problem men beror mycket på vad som hänt. Stämpla någon som idiot och undvika så gått jag kan. Men att ständigt vistas med någon som gjort vidriga saker mot en skulle göra mig ständigt förbannad eller ledsen Den kategorin skulle jag ioförsej ändå aldrig förlåta så just den biten hade jag inte brytt mig om hehe

Jag förstår. Det är bara mycket lite folk jag inte bryr mig om kan göra som gör att jag verkligen tar illa vid mig. Vore det någonting direkt olagligt i stil med övergrepp blir det ju polisanmält, men det är en annan sak.

 

[Ramona]

Ju äldre jag har blivit ju bättre har jag blivit på att inte döma lika hårt.

Jag är nog tvärtom. Ju äldre jag blivit ju hårdare är jag. Jag orkar inte med någon skit i livet. Klarar man inte av att bete sig så finns det inget utrymme för den personen i mitt liv. Hade aldrig tolererat att ta någon skit.

När jag var ung var jag mycket snällare och hade mer "förståelse", men nu tycker jag att människor borde veta bättre och behandla människor bättre.

 

[Mineur]

Jag är nog en lite märklig kombination av "för snäll" och "en gnutta långsint". Jag ger oftast folk "the benefit of the doubt" och låter nog ganska mycket passera som andra kanske skulle bli irriterade/arga/ledsna över - på så sätt är jag "för snäll". När någon å andra sidan gör något som irriterar eller gör mig ledsen på riktigt har jag ibland svårt att släppa det, så på det sättet är jag nog lite långsint.

Som många andra är inne på handlar det dock mest om hur personen i fråga hanterar situationen, får jag en ordentlig ursäkt och förklarande till beteendet har jag mycket lättare att förlåta och gå vidare!

 

[cambodia]

Jag är ganska långsint. Speciellt mot de som gjort eller sagt något dumt mot de som står mig nära. Finns de som jag inte förlåtit, även om det är små saker och jag ändå kan umgås med dem. Men det kommer alltid ligga kvar där.

Några större oförätter har jag nog inte råkat ut för, inte som jag kan minnas just nu.

 

[MML]

Intressanta funderingar, tycker jag, och svåra att ge något konkret svar kring. Jag tror att jag generellt har relativt lätt att förlåta, men i vissa situationer är det betydligt svårare.

Mindre oförrätter lägger jag sällan någon vikt vid, så det får jag väl säga att jag förlåter mer eller mindre direkt. Jag utgår i regel från att andra vill väl, och att människor i regel inte har för avsikt att såra andra (även om det kan råka bli så). Jag säger absolut ifrån om jag känner ett behov av det, men sen är saken ur världen för mig. Ett enkelt misstag eller missförstånd är heller inget som färgar min bild av en annan person.

Gäller det något större sällar jag mig till skaran som anser att det påverkas av hur personen i fråga hanterar situationen efteråt. Ger denne en genuin ursäkt och visar att den försöker att bättra sig, så förlåter jag gärna. Jag kanske inte ser på personen med riktigt samma ögon, men är det en betydelsefull relation så anser jag den värd att jobba för.

Sedan finns det förstås saker som jag aldrig kan förlåta. Som flera andra varit inne på, känner jag inte att jag varken vill eller kan förlåta någon som gjort illa mot mina närmaste. Likaså om jag skulle få veta att en person i min omgivning skadat någon försvarslös - i synnerhet barn eller djur - så skulle det ge en omedelbar enkelbiljett ut ur mitt liv.

 

[Masqueradee]

Jag tror jag blivit hårdare och hårdare med åren, eller det är i alla fall något jag strävar efter att bli. Är så trött på att vända ut och in på mig själv för att vara accepterande, förlåtande, låta folk trampa på mig och bara tillfredsställa alla andras behov. Det betyder inte att jag egentligen ändrat så mycket i hur jag bemöter folk och är med vänner, däremot behöver jag bättra på att sätta ned foten när folk är elaka och gå därifrån i både vänskaper och situationer. Har precis gjort det med en av mina bästa vänner. Visst, det gjorde ont, men det var 100% hennes fel, en aktiv handling från hennes sida, som satte stopp för vår vänskap. Kommer fortfarande hälsa på henne när vi hamnar på sociala sammanhang, men kommer aldrig umgås och prata med henne som förr.