Vad är viktigt för dig i en tränare?

[Cherarriduracell]

Jag är "svår" med tränare, vissa funkar och vissa funkar inte alls för mig. Funderade idag på vad de som funkar/inte funkar har gemensamt för att fundera på vad jag letar efter i nästa tränare.

De som fungerar bra är ofta inkännande, accepterar brister "för x är bra idag och det är viktigare än att y är på plats alltid!" Och hittar positiva saker att säga i de flesta lägen. Bekräftar sin föregående kritik (nu var det bättre med x, bra! Tänk på y nästa gång).

De som fungerar sämre ger mig ofta känslan att allt ska ändras om samma dag. Varje grej man gör har en brist (såklart, jag är människa och långt ifrån fullärd) och det bekräftas aldrig bättre/sämre utan hela träningen blir en lång harang av saker jag ska förändra. Aldrig eller sällan bekräftelse på om man är på rätt väg eller inte. De brukar liksom nästan missa att de undervisar en människa som måste vara i en trygg, öppen sinnesstämning för att kunna ta till sig undervisning, utan ska bara prångla ut sina förbättringsideer lite oavsett hur det landar.

Har ni hittat några gemensamma nämnare för tränare ni funkar med/inte funkar lika bra med? Vad är viktigt hos en bra tränare för dig?

 

[Cavallo]

För mig är det väl en kombination av en som kommer med smarta knep och tips (häromsistens hade jag det lite jobbigt med formen i ena sidans gallopp tex och då sa hon nåt så enkelt som att "driv i vart tredje språng bara så håller du igång tempot utan att bli så trött" och den lilla språng-språng-driv-ramsan fungerade utmärkt då, och funkade när jag några dagar senare red en annan häst också), en som kommer på roliga övningar och tillrättavisar med lagom mycket beröm också för att man inte ska känna sig helt kass. Det är lite av en personlighetsgrej också, en del tränare känns det bara bättre med.

 

[Bluefish]

För mig som har väldigt dåligt självförtroende som ryttare är det viktigt att jag får beröm någon gång för sådant jag ändå gör rätt bra. Att prata om hur mycket jag tappat eller på annat sätt gått miste om i min ridutbildning sänker mig bara och leder till att det inte känns särskilt kul att träna. Min senaste tränare iakttog mig en stund och lyfte sedan mina styrkor, sedan jobbade vi utifrån dem istället för att börja i andra änden med allt som var "fel". Fungerade mycket bättre för mig. Också viktigt att hen ser någon form av potential i hästen jag rider, det kan inte vara känslan av att tränas på nåder. Det behöver inte smöras hejvilt men jag vill höra att vi kan bli bättre tillsammans, inte vad vi har mest emot oss.

 

[Ullmerkott]

Att hen lär ut hästvänlig ridning är det allra viktigaste för mig. Någon som kan möta mig och hästen där vi är just nu, istället för att forcera till där hen anser att vi borde vara. Någon som ger en nycklar istället för att sparka in dörren. Någon som fokuserar på att jag gör rätt - då gör hästen i regel också det förr eller senare.

 

[Vipp]

Jag vill ha en rak tränare som inte duttar. Gör jag fel vill jag veta det och hur jag ska förbättra mig och inte ger sig förens det blir bra (efter dagsform såklart). Jag har tendens till att bli lite omedvetet lat i ridningen och behöver någon rättfram som trycker på mig lite.
En som verkligen engagerar sig i hela ekipaget, aktivt säger hur jag ska förbättra tex en rörelse under lektionen, förespråkar mjuk ridning med kroppen istället för att förlita sig för mycket på handen och som älskar att gå igenom grunder. Vill ha en tränare som går på djupet, oavsett om jag gör något bra eller dåligt på lektionen vill jag veta varför just det var bra/dåligt. Vill ha en god kontakt med min tränare, inte bara en som jag åker till 1ggr veckan och sen hem igen. Viktigt att stödet finns där hela tiden om man har någon fundering.

Tränare som inte kommer med feedback, sitter med mobilen under lektionstid och tränare som är för ”snälla” går bort för mig. Tränare som har rykte om sig att få barn att gråta brukar passa mig bra (Inte vara elak såklart men vill ha någon som inte är rädd för att säga hur det faktiskt ser ut)

 

[Nahar]

Håller med @Ullmerkott om att det är viktigt att det är någon som delar min syn på vilken roll hästen har i sammanhanget. Samtidigt är jag känslig för de som har en alltför flummig inställning, kanske också för att jargongen tenderar att bli väldigt ospecifik då i min erfarenhet, och tydlighet är a och o. Vill ha exakta instruktioner om vad jag fysiskt måste förändra, hur, och varför. Kan tränaren inte förklara tydligt vad meningen är med en viss övning, rörelse, eller förändring så kommer jag inte lita på tränaren. Tar hellre fem minuter extra förklaringar än trettio minuter meningslös ridning.

Sen har jag svårt för tränare som är alldeles för inriktade på vad de själva vill åstadkomma eller tycker är 'bra' ridning, och inte har något utrymme att anpassa för vad mina mål och tankar är med min ridning och min häst. Inte så att jag vill ha någon som alltid håller med mig och daltar med mig (då blir ju en tränare meningslös egentligen), men någon som kan anpassa sin träning efter just mig och inte bara kör samma med alla.

 

[Ramona]

Jag vill ha en tränare som fokuserar på mig och inte bara på hästen. Många gånger har jag fått höra vilken duktig häst jag har. Är det en kommentar att jag gjort ett bra jobb, att hästen har talang eller att hästen är duktig som gör rätt trots att jag är kass? Jag har aldrig riktigt förstått innebörden. Hade jag sagt den kommentaren hade jag menat att hästen hade talang, men det är liksom inte så det sägs.

Jag hade en superbra amerikansk tränare när jag bodde på Irland. Hon var superpedagogisk, men på min nivå. Hon pillade verkligen på detaljnivå så man skärpte till sig i ridningen även när man red själv just för att det låg i bakhuvudet. Och så utvecklade hon min ridning från hur jag red, vilket var guld värt. Som någon annan skrev så försökte hon inte stöpa in mig i någon form som jag inte passar i, eller ens vill vara i. Och hon hade stor förståelse för att jag har enormt stela fotleder, något jag fått skit för hela livet av alla tränare, ridlärare, slalominstruktörer etc. Men vad ska jag göra då? Jag kan ju inte öka rörligheten mer än vad det finns förutsättningar för.

 

[Mabuse]

Det viktigaste för mig är att jag kan lita på tränarens kunskap. Dvs, det ska bli bättre när jag följer instruktionerna, inte pannkaka. Särskilt om det är instruktioner som går emot vad jag själv skulle ha trott.

 

[Elo]

Tränaren ska funka med mig och vad jag vill, hur jag vill rida och hur jag förstår. Den ska också kunna anpassa sig efter hästen (jag kan ha blivit fostrad av ett väldigt speciellt sto).

Ibland har man tur. Ibland får man testa många tränare innan det blir rätt.

 

[MiniLi]

Jag är nog ganska flexibel egentligen. Det allra viktigaste är att tränaren lär ut ”modern” ridning, inte något gammalt med tung ridning som kräver mkt kraft och bara får hästarna att bli ännu tyngre. Sen måste tränaren fatta att jag har ett känsligt sto med humör och att jag inte är intresserad av att gå i konflikt med henne.
Annars kan jag nog uppskatta tränare även om de är olika!

Gillar verkligen min nya tränare. Utöver ovan är hon väldigt noga, jag gillar framförallt att hon är sjukt petig med min ridning och lägger fokuset på mig. Hon säger vad jag ska göra snarare än vad som ska hända med hästen, vilket ju såklart hänger ihop men det är en mkt mer pedagogisk ingång. Hon är väldigt rak också, inte så mkt lullull och det funkar också bra för mig. Extremt engagerad, hon ger instruktioner i varenda steg så det blir väldigt intensivt

Hon har hittills haft väldigt bra övningar varje gång. Ofta övningar som jag initialt tänker ”eh ja vi kan ju prova men det där tror jag inte vi reder ut”, men det visar sig sen att tränaren har bättre känsla för vad vi kan än vad jag har själv. Hon har en bra röd linje mellan övningar vilket gör att det blir enkelt för hästen, igenkänning trots att vi gå framåt och gör det svårare.
Tränaren har lyckats få igång min ridning på bara tre pass och hästens utvecklingskurva har varit helt ofattbar så det är ju det allra bästa betyget!

 

[Cherarriduracell]

Tråden föddes efter en träning där hästen sprang på bra och fint men jag kände mig så totalt förstörd mentalt av tränaren. Grät till och från resten av kvällen och ledsenheten har kommit tillbaka ett par gånger under dagen idag också.

Jag försöker förstå vad i mig som gör att jag blir så otroligt påverkad av vissa tränares vissa träningar. Det är inte första gången det händer och jag har just nu en ganska stark negativ känsla kopplad till anläggningen i sin helhet, lite påfrestande eftersom jag är uppstallad där. Det känns inte sunt att börja spontangråta ett dygn senare för att jag ska åka till stallet (tränaren är extern, kommer inte springa på hen där). Men jag kan inte hjälpa det?

Jag har hela livet kämpat med prestationsångest och att bli snällare mot mig själv men efter en träning där tränaren bara lyfter "grova brister" och uppmanar mig att bli hårdare mot mig själv är jag helt förstörd. Hur ska jag ens läka den här knuten om jag inte vet riktigt varför jag blir triggad?

Omgivningen tror att jag gråter för att jag är ledsen över att det gick dåligt. Jag tycker inte att det gick dåligt. De fattar inte att jag är ledsen för att ha blivit nedbruten ens om jag förklarar. De BEHÖVER väl inte förstå men det är jobbigt att känna som om de tycker att jag överdriver eller är känslig. Kan inte riktigt hjälpa den här reaktionen jag har, känner jag... Och det är svårt när andra tycker att tränaren är "så bra och pedagogisk", hade hen varit det hade jag väl inte funderat på att gå ut efter 30 min och gråtit efter 40.

 

[Ray]

En bra tränare kan sin sak.
Och kan ta att jag är lite ifrågasättande utan att bli försvarsbenägen.
Jag är lite nördig och vill förstå allt och gärna kunna diskutera att 'idag gjorde vi såhär och det kändes bra men om A varit B hade du löst det på samma sätt.
Intressant är att de flesta hoppträning jag haft gärna tagit diskussion med mig men dressyrtränare är svårare av någon anledning. De jag gillar där är både rutinerade och lite öppna i sinnet på något vis...

 

[Cavallo]

Jag är nog ganska flexibel egentligen. Det allra viktigaste är att tränaren lär ut ”modern” ridning, inte något gammalt med tung ridning som kräver mkt kraft och bara får hästarna att bli ännu tyngre. Sen måste tränaren fatta att jag har ett känsligt sto med humör och att jag inte är intresserad av att gå i konflikt med henne.
Annars kan jag nog uppskatta tränare även om de är olika!

Gillar verkligen min nya tränare. Utöver ovan är hon väldigt noga, jag gillar framförallt att hon är sjukt petig med min ridning och lägger fokuset på mig. Hon säger vad jag ska göra snarare än vad som ska hända med hästen, vilket ju såklart hänger ihop men det är en mkt mer pedagogisk ingång. Hon är väldigt rak också, inte så mkt lullull och det funkar också bra för mig. Extremt engagerad, hon ger instruktioner i varenda steg så det blir väldigt intensivt

Hon har hittills haft väldigt bra övningar varje gång. Ofta övningar som jag initialt tänker ”eh ja vi kan ju prova men det där tror jag inte vi reder ut”, men det visar sig sen att tränaren har bättre känsla för vad vi kan än vad jag har själv. Hon har en bra röd linje mellan övningar vilket gör att det blir enkelt för hästen, igenkänning trots att vi gå framåt och gör det svårare.
Tränaren har lyckats få igång min ridning på bara tre pass och hästens utvecklingskurva har varit helt ofattbar så det är ju det allra bästa betyget!

Kan du beskriva vad som är modern ridning kontra gammal tung ridning? Jag är intresserad eftersom jag antar den ridning jag lärt mig måste vara gammal stil eftersom det var så länge sedan och jag sen hade ett långt uppehåll innan jag nyligen började igen. Jag vill ju inte rida tungt men jag har aldrig hört det här förut om modern ridning och vad det innebär.

 

[Ray]

Tråden föddes efter en träning där hästen sprang på bra och fint men jag kände mig så totalt förstörd mentalt av tränaren. Grät till och från resten av kvällen och ledsenheten har kommit tillbaka ett par gånger under dagen idag också.

Jag försöker förstå vad i mig som gör att jag blir så otroligt påverkad av vissa tränares vissa träningar. Det är inte första gången det händer och jag har just nu en ganska stark negativ känsla kopplad till anläggningen i sin helhet, lite påfrestande eftersom jag är uppstallad där. Det känns inte sunt att börja spontangråta ett dygn senare för att jag ska åka till stallet (tränaren är extern, kommer inte springa på hen där). Men jag kan inte hjälpa det?

Jag har hela livet kämpat med prestationsångest och att bli snällare mot mig själv men efter en träning där tränaren bara lyfter "grova brister" och uppmanar mig att bli hårdare mot mig själv är jag helt förstörd. Hur ska jag ens läka den här knuten om jag inte vet riktigt varför jag blir triggad?

Omgivningen tror att jag gråter för att jag är ledsen över att det gick dåligt. Jag tycker inte att det gick dåligt. De fattar inte att jag är ledsen för att ha blivit nedbruten ens om jag förklarar. De BEHÖVER väl inte förstå men det är jobbigt att känna som om de tycker att jag överdriver eller är känslig. Kan inte riktigt hjälpa den här reaktionen jag har, känner jag... Och det är svårt när andra tycker att tränaren är "så bra och pedagogisk", hade hen varit det hade jag väl inte funderat på att gå ut efter 30 min och gråtit efter 40.

Dressyrtränare gissar jag.
Har ridit för många under åren som alltid vill bryta ner för att bygga upp på sitt vis.

 

[tuaphua]

Sen är vi ju olika i hur vi ser på saker och ting. Både i att man vill att andra

Jag är "svår" med tränare, vissa funkar och vissa funkar inte alls för mig. Funderade idag på vad de som funkar/inte funkar har gemensamt för att fundera på vad jag letar efter i nästa tränare.

De som fungerar bra är ofta inkännande, accepterar brister "för x är bra idag och det är viktigare än att y är på plats alltid!" Och hittar positiva saker att säga i de flesta lägen. Bekräftar sin föregående kritik (nu var det bättre med x, bra! Tänk på y nästa gång).

De som fungerar sämre ger mig ofta känslan att allt ska ändras om samma dag. Varje grej man gör har en brist (såklart, jag är människa och långt ifrån fullärd) och det bekräftas aldrig bättre/sämre utan hela träningen blir en lång harang av saker jag ska förändra. Aldrig eller sällan bekräftelse på om man är på rätt väg eller inte. De brukar liksom nästan missa att de undervisar en människa som måste vara i en trygg, öppen sinnesstämning för att kunna ta till sig undervisning, utan ska bara prångla ut sina förbättringsideer lite oavsett hur det landar.

Har ni hittat några gemensamma nämnare för tränare ni funkar med/inte funkar lika bra med? Vad är viktigt hos en bra tränare för dig?

Man är ju en rätt dålig tränare om man tycker en människa ska förmå ändra flera stora saker per lektion. 3 st brukar ju vara rätt lagom. Och rätt lagom som läxa mellan gångerna.
Visst kan man vara tuff. Men det måste vara genomförbara saker. Det är ju rätt sällan folk har FÖR bra självkänsla. Då får man ju se till att ge lagom svåra uppgifter. Så både ryttare och häst har en trevlig ridtur och utvecklas

Och med duktiga ryttare(i form av tränare) kan ibland ha lite svårt att fokusera på att andra(elever) kanske inte fixar saker lika lätt som de själva.

Sen är vi ju olika i vad vi vill ha för ridupplevelse öht och med tränare. Vissa vill ha lite roliga timmen och åka runt och få beröm utan att egentligen lära sig. Andra vill lära sig och skiter i hur det levereras. Viss VILL ju t.o.m. bli halvt halshuggna vid missar.
Och de flesta av oss är mer någonstans i mitten.

Jag har en kompis som ridit för samma tränare som mig i 20 år. Hon är jätteduktig! Men när vi efter sommaruppehåll skulle börja träna igen sa hon att allt kändes toppen till tränaren efter uppvärmning. Tränaren frågade då kan du göra ditten inom 3 steg? Nääe, det gick nog inte. Trots att det är ngt de normalt har noll problem med. Och då blev frågan om hon kunde göra datten. Näe, det gick nog inte heller. Och inte heller en tredje grej. Och tränaren frågar vad är det då som är så bra? Kompisen asgarvar och säger att nä, men det är nog ingenting egentligen. Sen kör hon ju på och löser det och allt blev fint, som vanligt.

Jag har egentligen motsatt läggning. När tränaren sen frågade mig hur det gick så var allt skit. Och jag fick samma frågor om ditt och datt funkade. Och ja, det gjorde det ju. Och tränaren undrar om inte det ändå är rätt bra.
Jag har ett askul foto på min tränare som ligger på knä i ridhuset och glor på ett enda sandkorn och menar att om jag har en psykologisk yta av ett ridhus, 20x60, med kanon-saker så fastnade jag på det dåliga gruskornet.


Tränafen brukade skoja om att man skulle avla på oss för att få en riktigt bra skalle.

Så vi har båda fått jobba på att ändra mindset. Och för mig var det guld att umgås med någon som min vän. Så jag fick se hur man annars kan funka. Kräver mkt jobb! Och gärna en bra tränare under tiden.
Numer är jag betydligt mindre kinkig med tränare IOM att jag har en annan inställning.

 

[tuaphua]

Det jag vill ha av en tränare är ett logiskt ridsystem i lätthet och balans. Jag är noll intresserad av ridning som inte är sund för hästen. Och jag vill att min tränare själv utfört det jag vill uppnå. Jag vill att de har rutin nog helt enkelt.
Och jag vill att de är teoretiskt kunniga också. Jag är nörd och vill lära mig.
Jag tål väldigt tuffa krav om de är möjliga och de inte ställs för att förnedra någon.

 

[Bluefish]

Tråden föddes efter en träning där hästen sprang på bra och fint men jag kände mig så totalt förstörd mentalt av tränaren. Grät till och från resten av kvällen och ledsenheten har kommit tillbaka ett par gånger under dagen idag också.

Jag försöker förstå vad i mig som gör att jag blir så otroligt påverkad av vissa tränares vissa träningar. Det är inte första gången det händer och jag har just nu en ganska stark negativ känsla kopplad till anläggningen i sin helhet, lite påfrestande eftersom jag är uppstallad där. Det känns inte sunt att börja spontangråta ett dygn senare för att jag ska åka till stallet (tränaren är extern, kommer inte springa på hen där). Men jag kan inte hjälpa det?

Jag har hela livet kämpat med prestationsångest och att bli snällare mot mig själv men efter en träning där tränaren bara lyfter "grova brister" och uppmanar mig att bli hårdare mot mig själv är jag helt förstörd. Hur ska jag ens läka den här knuten om jag inte vet riktigt varför jag blir triggad?

Omgivningen tror att jag gråter för att jag är ledsen över att det gick dåligt. Jag tycker inte att det gick dåligt. De fattar inte att jag är ledsen för att ha blivit nedbruten ens om jag förklarar. De BEHÖVER väl inte förstå men det är jobbigt att känna som om de tycker att jag överdriver eller är känslig. Kan inte riktigt hjälpa den här reaktionen jag har, känner jag... Och det är svårt när andra tycker att tränaren är "så bra och pedagogisk", hade hen varit det hade jag väl inte funderat på att gå ut efter 30 min och gråtit efter 40.

När man redan är hård mot sig själv och har svårt att vara nöjd med sina prestationer är det förödande att också få bekräftat från någon man blottar sina brister för att man anses ganska fel. Så fungerar åtminstone jag och det räcker med skarp kritik från ett håll så spelar inte beröm från 20 andra roll, det är det onda jag tar till mig för det ligger väl närmast min självbild. Att ja, jag är ju hopplös, det här kommer ta en livstid att rätta till typ.

Det är så tråkigt att det ska vara så, att det bara finns en rätt väg för alla som rider och inget utrymme för något annat. Tycker det sänker en att bara läsa hur hårt vi dömer både oss själva men ffa andra som ryttare på nätet. Om häst och ryttare mår bra är det väl gott nog. Och du gör ju inte det om du ska rida för den där tränaren så gör inte om det, man kan utvecklas med morot istället för piska precis som vi förespråkar för hästarna.

 

[lytesout95]

Jag gillar nog något hos de flesta jag tränat för.

Men jag har vid två tillfällen lämnat träningen och gått ut. Och jag har varit svårt sugen att gå vid ytterligare ett tillfälle men nöjde mig med att aldrig träna för den tränaren igen. (Då var jag äldre och kanske lite klokare, även om jag i efterhand tänker att jag faktiskt borde gått.)

Men det gemensamma hos dessa har varit stora brister i pedagogiken. En sade under de första 45 minutrarna att man skulle lätta i handen med 3 språng kvar till hindret vilket gav att min unga häst ofelbart kom in i botten på hindret VARJE gång. Under den 46e minuten höjde han rösten åt mig och frågade varför jag inte höll kvar. Då brann det för mig och jag klev av och gick. De får alltså inte vara inkonsekventa heller.

Sen har jag några tränare jag kompat extra bra med och en av dom fick alltid att mig att känna mig som en världsmästare. Men jag kan inte riktigt komma ihåg vad det var hon gjorde som var så bra.

 

[Cherarriduracell]

Dressyrtränare gissar jag.
Har ridit för många under åren som alltid vill bryta ner för att bygga upp på sitt vis.

Nej, hopptränare. Mantrat är att hen och min vanliga "har samma linje" men jag lämnar aldrig min vanliga ridlärares lektioner gråtande. Jag har en svår/känslig/reaktiv häst som jag gör mitt allra bästa med så det är klart det är nedslående att få till sig att man inte kan rida.

 

[Cherarriduracell]

När man redan är hård mot sig själv och har svårt att vara nöjd med sina prestationer är det förödande att också få bekräftat från någon man blottar sina brister för att man anses ganska fel. Så fungerar åtminstone jag och det räcker med skarp kritik från ett håll så spelar inte beröm från 20 andra roll, det är det onda jag tar till mig för det ligger väl närmast min självbild. Att ja, jag är ju hopplös, det här kommer ta en livstid att rätta till typ.

Det är så tråkigt att det ska vara så, att det bara finns en rätt väg för alla som rider och inget utrymme för något annat. Tycker det sänker en att bara läsa hur hårt vi dömer både oss själva men ffa andra som ryttare på nätet. Om häst och ryttare mår bra är det väl gott nog. Och du gör ju inte det om du ska rida för den där tränaren så gör inte om det, man kan utvecklas med morot istället för piska precis som vi förespråkar för hästarna.

Jo det är väl så. Har ridit för denna för att min vanliga tänker att det skulle vara bra för mig trots att det skar sig mellan oss för några år sedan när min häst var skadad... Gick ok första och andra gången men nu tredje gången känner jag väl att det inte är kul och är det inte kul är det inte värt för mig. Samtidigt som sagt, som alla andra tycker hen är så bra och absolut inte förstår vad jag möjlighen kan bli ledsen av..