Jag skulle vilja få lite råd och tips från andra föräldrar, samt ta del av era funderingar. Jag har letat efter information om olika diagnoser på nätet, men tycker inte riktigt att alla symptom som räknas upp stämmer in på min dotter. Däremot börjar jag allvarligt undra om något inte är fel, utan att kunna sätta fingret på vad det är.
Min dotter är fem år gammal och har från första början varit oerhört temperamentsfull och viljestark. Men då jag också var det i hennes ålder (och fortfarande är, även om jag lärt mig tygla mitt humör i vuxen ålder) såg jag det först som ett personlighetsdrag som gått i arv mer än något annat.
Men min dotter har allt sedan treårsåldern fått fruktansvärda raseritutbrott. De inträffar oftast när hon inte får som hon vill. Ett vänligt men bestämt "nej" kan räcka för att hon ska skrika och gråta i en halvtimme eller mer innan hon kollapsar av ren utmattning. Vid sådana tillfällen lyssnar hon överhuvudtaget inte på vad jag säger. Oavsett om jag försöker resonera med henne eller ignorerar henne händer samma sak: hon bara skriker och gråter, och verkar helt onåbar i sin ilska.
Hon har alltid sovit dåligt. Även om det märks att hon är trött känns det som om hon kämpar för att hålla sig vaken till varje pris. Vi får läsa för henne i timmar varje kväll, och oftast är hon uppe i sängen och hoppar vid midnatt för att från en sekund till en annan kraschlanda i sängen och sova som en stock inom några sekunder. Vissa nätter är lugna (och då är hon en riktig sjusovare), men oftast vaknar hon en eller t o m flera gånger på natten och är helt otröstlig. Hon har ett eget rum och egen säng men vill alltid somna hos oss. Vi bär sedan in henne i hennes rum och lägger henne i sin egen säng, men så gott som varje natt vaknar hon och blir helt hysterisk när hon märker att hon är ensam. Vi får då ta in henne till oss om vi inte vill få resten av natten förstörd.
Jag vet att vi alltför ofta ger efter för hennes nycker och humör, men ibland orkar vi helt enkelt inte tjata. Det är då lättare att ge efter, även om jag inser att det inte är den bästa långsiktiga lösningen. Men när vi är ute bland folk vill vi undvika ett raseriutbrott som får andra att vända sig om. Hemma är det lättare att låta henne skrika tills hon tröttnar.
Hon är väldigt svartsjuk på alla som försöker få kontakt med mig eller hennes pappa, tränger sig emellan oss och andra vi talar med och markerar sin "äganderätt" genom att krypa upp i knäet på oss eller kräva att vi lyfter upp henne.
En annan sak som jag funderat över på sistone är om det är normalt att femåringar är fixerade vid könsorgan och bröst? Hon pratar jämt och ständigt om "snoppar" och "snippor" och vill ta på mina bröst. Jag vet att barn förväntas gå igenom en sådan period, men brukar den inte inträffa tidigare?
Jag har som sagt läst om olika diagnoser men inte hittat någon som stämmer riktigt. Min dotter är oerhört intelligent och försigkommen, och otroligt praktisk och händig när hon sätter den sidan till, men tröttnar lätt på det hon håller på med och fladdrar vidare till nästa aktivitet. Hon har ett fåtal jämnåriga kompisar som hon kör med och inte är särskilt snäll mot. Jag oroar mig därför för att hon ska bli utan vänner när hon växer upp.
Det som oroar mig mest är hennes besinningslösa raseriutbrott som kan inträffa för en bagatell både hemma och ute. När hon väl blir hysterisk är hon okontaktbar och ingenting vi säger eller gör verkar nå fram till henne. Vi har insett att det sådana gånger är bäst att låta henne gråta sig utmattad, åtminstone när vi är hemma. Ute får vi ibland krypa till korset och ge efter för hennes krav om vi vill undvika en folksamling.
Dessa utbrott har kommit allt tätare, och inträffar numera i princip varje dag.
Efter ett sådant utbrott är hon oftast glad och go igen, och visar inga tecken på att komma ihåg vad som hänt. Hon pratar inte om det i alla fall, och ingenting tyder på att hon tänker på det när hon väl lugnat ned sig.
Jag undrar vad som är att betrakta som normalt i hennes ålder? Kan man förvänta sig att en femåring ska kunna lägga band på sin ilska, eller är det i den åldern fortfarande att räkna som en normal variant av ett temperamentsfullt barn?
Min dotter är fem år gammal och har från första början varit oerhört temperamentsfull och viljestark. Men då jag också var det i hennes ålder (och fortfarande är, även om jag lärt mig tygla mitt humör i vuxen ålder) såg jag det först som ett personlighetsdrag som gått i arv mer än något annat.
Men min dotter har allt sedan treårsåldern fått fruktansvärda raseritutbrott. De inträffar oftast när hon inte får som hon vill. Ett vänligt men bestämt "nej" kan räcka för att hon ska skrika och gråta i en halvtimme eller mer innan hon kollapsar av ren utmattning. Vid sådana tillfällen lyssnar hon överhuvudtaget inte på vad jag säger. Oavsett om jag försöker resonera med henne eller ignorerar henne händer samma sak: hon bara skriker och gråter, och verkar helt onåbar i sin ilska.
Hon har alltid sovit dåligt. Även om det märks att hon är trött känns det som om hon kämpar för att hålla sig vaken till varje pris. Vi får läsa för henne i timmar varje kväll, och oftast är hon uppe i sängen och hoppar vid midnatt för att från en sekund till en annan kraschlanda i sängen och sova som en stock inom några sekunder. Vissa nätter är lugna (och då är hon en riktig sjusovare), men oftast vaknar hon en eller t o m flera gånger på natten och är helt otröstlig. Hon har ett eget rum och egen säng men vill alltid somna hos oss. Vi bär sedan in henne i hennes rum och lägger henne i sin egen säng, men så gott som varje natt vaknar hon och blir helt hysterisk när hon märker att hon är ensam. Vi får då ta in henne till oss om vi inte vill få resten av natten förstörd.
Jag vet att vi alltför ofta ger efter för hennes nycker och humör, men ibland orkar vi helt enkelt inte tjata. Det är då lättare att ge efter, även om jag inser att det inte är den bästa långsiktiga lösningen. Men när vi är ute bland folk vill vi undvika ett raseriutbrott som får andra att vända sig om. Hemma är det lättare att låta henne skrika tills hon tröttnar.
Hon är väldigt svartsjuk på alla som försöker få kontakt med mig eller hennes pappa, tränger sig emellan oss och andra vi talar med och markerar sin "äganderätt" genom att krypa upp i knäet på oss eller kräva att vi lyfter upp henne.
En annan sak som jag funderat över på sistone är om det är normalt att femåringar är fixerade vid könsorgan och bröst? Hon pratar jämt och ständigt om "snoppar" och "snippor" och vill ta på mina bröst. Jag vet att barn förväntas gå igenom en sådan period, men brukar den inte inträffa tidigare?
Jag har som sagt läst om olika diagnoser men inte hittat någon som stämmer riktigt. Min dotter är oerhört intelligent och försigkommen, och otroligt praktisk och händig när hon sätter den sidan till, men tröttnar lätt på det hon håller på med och fladdrar vidare till nästa aktivitet. Hon har ett fåtal jämnåriga kompisar som hon kör med och inte är särskilt snäll mot. Jag oroar mig därför för att hon ska bli utan vänner när hon växer upp.
Det som oroar mig mest är hennes besinningslösa raseriutbrott som kan inträffa för en bagatell både hemma och ute. När hon väl blir hysterisk är hon okontaktbar och ingenting vi säger eller gör verkar nå fram till henne. Vi har insett att det sådana gånger är bäst att låta henne gråta sig utmattad, åtminstone när vi är hemma. Ute får vi ibland krypa till korset och ge efter för hennes krav om vi vill undvika en folksamling.
Dessa utbrott har kommit allt tätare, och inträffar numera i princip varje dag.
Efter ett sådant utbrott är hon oftast glad och go igen, och visar inga tecken på att komma ihåg vad som hänt. Hon pratar inte om det i alla fall, och ingenting tyder på att hon tänker på det när hon väl lugnat ned sig.
Jag undrar vad som är att betrakta som normalt i hennes ålder? Kan man förvänta sig att en femåring ska kunna lägga band på sin ilska, eller är det i den åldern fortfarande att räkna som en normal variant av ett temperamentsfullt barn?
