Vad är det värsta du har gjort som barn?

[coolia]

Med anledning av den försvunna flickan (tack och lov återfunnen) så undrar jag om du har gjort något riktigt hemskt som barn/tonåring?
Min bror och jag bråkade jämt och min mamma försvarade honom i alla situationer. Efter en dag med enbart skit från honom så gick jag ut i skogen. På kvällen. Jag ville bara dö. Ingen brydde sig om mig. Jag hoppades att jag skulle frysa ihjäl. Nu var det sommartid så det blev ju inte tillräckligt kallt.
Jag hörde att folk ropade och polisen var inblandad i sökandet. Men ingen hittade mig trots att de var nära.
På morgonen gick jag tillbaka. Väldigt liten reaktion från mamma eller min bror vilket fick mig att vilja dö.

 

[Raderad medlem 68338]

Min pappa var oftast hemma med mig när jag var liten. Han var ngt av en bohem och hade väl inte stenkoll alla gånger En gång rymde jag hemifrån, satt och surade ett par timmar innan jag började frysa och gick hem igen. Pappa stod då och lagade mat, lyssnade på musik och tog ett glas vin. Jag tror inte att han uppmärksammat att jag "rymt" eller så tog han det bara chill Bra att du kommer tyckte han och jag blev bjuden på god mat och sen kollade vi på film, jag hade nog glömt varför jag rymt vid det laget

Jag fick sällan speciellt stora reaktioner om jag som liten hittade på dumheter, hade nog en ganska fri uppfostran. Fick alltid vara med, men det var liksom ingen som daltade med en.

Som tonåring hände det väl att man råkade dricka lite för mkt på ngn fest eller likn. Men då kom pappa alltid och hämtade en. Han tjatade aldrig och skällde aldrig på en, det var ju därför man vågade ringa honom. Säkert hade han tänkt ut detta Mina klasskompisar ville alltid också bli hämtade av honom

 

[Lipperta]

Jag mådde piss i skolan ca 10 år, mamma och styvfar försökte tvinga mig in i bilen. Alltså lyfta upp och trycka ner i bilen.
Jag tog mig lös och sprang, och sprang och sprang.
Mamma hittade mig på eftermiddagen någongång i centrum.
Jag hade dock lätt kunnat gått och bott i min lilla hydda i skogen men blev sugen på choklad.
Blev så sur när hon kom.

 

[escodobe]

Jag tappade bort min lillebror. Jag får fortfarande lite ångest när jag blir påmind om det. Mina två bröder var hyperaktiva och mycket busiga. Jag och min syster passade dom i en affär, den minsta lekte på ett sådant för riddjur och när vi jagade efter den andre så hittade den minsta en varuhiss en någon skymd vrå. Väl inne i hissen kom han inte ut eftersom han inte nådde upp till knapparna... En väktaren hittade honom efter ett tag, men oj vad rädd jag hann bli. Jag tror dock att deras mamma var rätt härdad, de var helt omöjliga att tämja på den tiden...

Jo någon gång i mycket tidiga tonåren grälade jag med min mamma och gjorde en arg "walkabout" i Prag ett bra tag innan jag återvände till hotellet.

Men barn kan gå vilse utan att vilja rymma eller busa om bara terrängen är svår nog. Min syster var nog tio år när hon gick bara lite, lite före oss på en stig i cappadocia i Turkiet, det räckte för att hon skulle komma ifrån oss och vara borta rätt länge. Hon hittades som tur var av en bonde. Nu har de styrt upp och stängslat in olika områden, men då var det svårnavigerat med mycket klippor, buskar och fårstigar.
Hon menade absolut inte att gå vilse, och ingen hade trott att det skulle vara möjligt att det var så lätt att tappa bort varandra som det var.

 

[escodobe]

Jag tappade bort min lillebror. Jag får fortfarande lite ångest när jag blir påmind om det. Mina två bröder var hyperaktiva och mycket busiga. Jag och min syster passade dom i en affär, den minsta lekte på ett sådant för riddjur och när vi jagade efter den andre så hittade den minsta en varuhiss en någon skymd vrå. Väl inne i hissen kom han inte ut eftersom han inte nådde upp till knapparna... En väktaren hittade honom efter ett tag, men oj vad rädd jag hann bli. Jag tror dock att deras mamma var rätt härdad, de var helt omöjliga att tämja på den tiden...

Jo någon gång i mycket tidiga tonåren grälade jag med min mamma och gjorde en arg "walkabout" i Prag ett bra tag innan jag återvände till hotellet.

Men barn kan gå vilse utan att vilja rymma eller busa om bara terrängen är svår nog. Min syster var nog tio år när hon gick bara lite, lite före oss på en stig i cappadocia i Turkiet, det räckte för att hon skulle komma ifrån oss och vara borta rätt länge. Hon hittades som tur var av en bonde. Nu har de styrt upp och stängslat in olika områden, men då var det svårnavigerat med mycket klippor, buskar och fårstigar.
Hon menade absolut inte att gå vilse, och ingen hade trott att det skulle vara möjligt att det var så lätt att tappa bort varandra som det var.

Jag var ett mycket "snällt" barn (innan jag blev tonåring) med två undantag, jag skulle klappa alla djur och bada i allt vatten. det är nog mitt fel att vi bara fick åka till skara sommarland en gång. Jag rymde och åkte deras (då) värsta vattenruschbana. Ensam. Innan jag kunde simma. Jag bottnade inte. Jag har även hoppat i en sjö i mars.

 

[Snurrfian]

Precis som @escodobe skriver så behöver det inte vara med vilka som det blir farligt. Jag har en berättelser sprungit ifrån min barnvakt rakt ut på en brygga och så rakt ut i vattnet i en mörk sjö. De fick tag i mig relativt snabbt men paniken var nog närvarande. Själv var jag för liten för att komma ihåg.

Sonen har jag tappat bort på en färja, det var fullständig panik innan vi hittade honom efter 20 min. Tack och lov var alla dörrar ut "låsta" så vi visste att han måste vara kvar inne på båten. Ett ögonblicks verk och han kom iväg långt.

 

[FrDrake]

Jag var ett ganska lugnt barn, men ett par riktigt dumma saker har jag gjort - förgiftat våra hundar och rymt hemifrån. Det första var egentligen inte meningen, bara lite ogenomtänkt. Jag gillade att blanda ihop grejer till "soppa" och en gång tog jag bland annat liljekonvaljebär (som jag visste var giftiga och förbjudna att röra) . Och hundmat. När jag geggat klart hällde jag ut det, hundarna åt upp det och gick sedan runt och kräktes. Jag vågade inte säga vad jag gjort... Hundarna blev inte sjukare än så i alla fall, som tur var.

Sen har jag rymt hemifrån också, ihop med min bror. Vi var 4 och 6 år och bodde långt ut på landet. Vi gick 3 km till bussen, som inte plockade upp oss för att vi inte stod vid hållplatsen utan sprang runt och lekte. Liftade in till samhället istället. Sen gick vi till ICA och köpte leksaker och godis för våra sparpengar. När vi skulle hem igen gick det ingen buss på länge, så vi åkte åt fel håll istället för att slippa stå och vänta. När vi väl kommit åt rätt håll, gått av och börjat promenera hem mötte vi pappa med bilen som var ute och letade. Han skulle precis åka hem och ringa polisen och anmäla oss försvunna, då har vi varit borta 3-4 timmar. Vi fick ganska mycket skäll och rymde aldrig igen...

 

[Petruska]

Precis som @escodobe skriver så behöver det inte vara med vilka som det blir farligt. Jag har en berättelser sprungit ifrån min barnvakt rakt ut på en brygga och så rakt ut i vattnet i en mörk sjö. De fick tag i mig relativt snabbt men paniken var nog närvarande. Själv var jag för liten för att komma ihåg.

Sonen har jag tappat bort på en färja, det var fullständig panik innan vi hittade honom efter 20 min. Tack och lov var alla dörrar ut "låsta" så vi visste att han måste vara kvar inne på båten. Ett ögonblicks verk och han kom iväg långt.

Jag kom bort på en färja som liten. Först nu slår det mig att mina föräldrar måste ha blivit lite skärrade! Det har jag aldrig tänkt på.

Själv blev jag både rädd och stolt, då jag själv redde upp situationen med hjälp av min tvåspråkighet.

 

[tigerflicka]

Jag var ganska vild som barn. Värst måste ändå varit när jag rymde med min trehjuling för att åka till Apoteket och leka. Jag kom ungefär 1,5 km med trehjulingen, varav nästan 500 m nedförsbacke som avslutas med en järnvägsövergång och sedan ett trafikljus.
Efter trafikljuset var det väl någon som fick stopp på mig och visste hem jag var. Mamma kom och hämtade och jag minns hur stark hon var, som lyfte min trehjuling med en hand in i bagaget.

I efterhand har jag tänkt både en och två gånger vilken ohygglig tur jag hade både vid järnvägen och trafikljuset. En trehjuling stannar man ju liksom inte bara sådär...

 

[millen]

Jag var så väldigt lugn och beskedlig som barn ( ) men syrran gjorde ett och annat. Bl.a så hoppade hon ut ur köksfönstret tidigt tidigt på morgonen och gick bort till lekplatsen i kvarteret. Sen har hon flera ganger packat en liten väska och rymt, tror inte våra föräldrar vart så särskilt oroliga dock då hon sällan gick långt bort det värsta jag gjorde var väl att stå på en vickande bord på balkongen som jag ramlade ner från (bordet, inte balkongen) bara det att syrran sprang in och skrek att jag ramlade från balkongen

 

[clusia]

Jag följde med tanter med söta hundar hem. Då förstod jag inte varför det var ett problem, det gick ju bra och dessutom var det ju bara främmande män man inte fick följa med. Men idag fattar jag ju varför mina föräldrar och fritidspersonalen blev helt galna.

 

[cirkus]

Jag skolkade redan från lekis. Jag tyckte vi gick till samma tråkiga lekplats varenda gång så jag och min kompis sket i att gå till själva lekis utan gick till en roligare lekplats - vi gjorde det rätt många gånger. Jag växte upp på den tiden då barn gick ensamma till lekskola och skola - inte som nu - när alla skjutsas och hämtas och lämnas

 

[coolia]

En kompis berättade att hon hade skolkat från dagis som liten. Hennes mamma följde henne till ingången och gick sen vidare till jobbet. Då vände kompisen och gick hem igenDet tog över en vecka innan personalen hörde av sig och undrade om barnet var sjukt.

 

[Similitude]

Jag var egentligen väldigt snäll som barn och ville alltid göra allt rätt. Ändå blev det en del som kan klassas som bus, men tanken var inte att busa.

Som 2-3 åring lyckades jag kliva på spårvagnen själv när mamma vände ryggen till. Hon hann inte in innan dörren stängdes och jag for iväg. En dam på vagnen tyckte det var konstigt att jag verkade åka själv så hon klev av ett par hållplatser längre bort och åkte med mig tillbaka för att möta en hysterisk mamma.

Som 5-6 åring besökte vi slottet i Stockholm. Man hade satt upp avspärrningar så man inte skulle sätta sig på kungens tron, men det struntade jag i och slet mig loss från mamma och gjorde just det. Mamma skämdes å det grövsta över sitt busiga barn.

Som 8-9 åring smet jag (och en kompis) iväg före 6 på morgonen för att gå ner till Lärjedalen i Göteborg och hälsa på hästar. Vi var inte tillbaka förrän vid 23 på kvällen och mötte då min mamma som var rätt upprörd för att uttrycka det milt. Vi fattade ingenting? Jag hade ju sagt till (viskat...) att jag skulle gå (mamma sov...) och vi hade ju tagit mat med oss (varsin macka...)? Polisen var dock nöjd att vi var tillbaka.
Vid ungefär samma ålder och med samma kompis så red vi, utan lov (...), på en häst i en hage i samma dal. Hästens ägare var INTE glad. Så kan vi säga. Min kompis var en mycket busig unge så jag hängde tyvärr med på tråkigheter lite tack vare henne då jag ville vara lika cool som hon. Jag har nog aldrig varit så rädd som denna gång. Jag visste ju att man inte fick vilket jag sa flera gånger, men får man höra att man är feg annars så kan det gå som det går... Grupptryck är en stark makt.

Som 14-åring skolkade jag och min syster från skolan. Hon hämtade mig i klassrummet och svamlade något om att någon i familjen var sjuk och att vi måste gå hem. Vi bodde då på Tjörn och hade ett par mil hem och inga bussar gick. Jag gick med henne då jag först trodde henne, men skällde på henne hela vägen hem när jag förstod hur det låg till. Så mycket för den skolken! Haha!! Mamma brukar skoja med mig ibland och fråga om det var roligt att gå så långt när man ändå gjort sig besväret att skolka.

Sedan blev jag stor och har aaaaaaldrig busat igen. *harkel*

 

[Lena Furberg]

(Med förhoppning om att detta är preskriberat vid det här laget...)
Jag var nånstans i tonåren och stan planerade sitt nya industriområde rakt över mina älskade tassemarker därhemma där jag alltid gick med min hund; alla de stora ängarna med ladorna, stigarna och skogen, allt skulle bort och bli fabriksområde. För mig var det en fullständig katastrof, ett skövlande som inte gick att ta in.

Jag var helt förtvivlad. Jag skrev brev till kommunen men fick inget gensvar (givetvis...) och snart började man mäta ut för byggstart. Man mätte och satte upp såna där pinnar över hela området, över ängarna, och det var vinter så det var ett jättejobb eftersom snön låg djup.

En natt steg jag upp, i hemlighet, och tillsammans med min hund, Gordon Settern Bamse, slet jag upp alla pinnarna. Bamse hjälpte till och sprang iväg med dem så de låg utspridda över ett jättestort område. Vi pulsade och slet. Det tog nog ett par timmar.

Två dar senare stod det om det i tidningen. Sabotage mot Gatukontoret! Dyrbart var det och byggstarten försenades! Jag fick besök av polisen eftersom jag skrivit brev och protesterat mot industriområdet, men det fanns inga bevis så jag gick fri. Mamma var mycket upprörd.

Naturligtvis var min och Bamses protest förgäves. Ett enormt industriområde byggdes och min barndoms tassemarker är borta. Det gör fortfarande ont att tänka på det.

Men jag gjorde i alla fall en markering.....

 

[athena_arabians]

@Lena Furberg: Jag kan inte stödja ditt slösande av offentliga pengar men den lilla anarkistiska ludditen inom mig applåderar

 

[malacogott]

Jag stack in fingrarna i allah

Jag kom bort på en färja som liten. Först nu slår det mig att mina föräldrar måste ha blivit lite skärrade! Det har jag aldrig tänkt på.

Själv blev jag både rädd och stolt, då jag själv redde upp situationen med hjälp av min tvåspråkighet.[/QUOTEjag stack in fingrarna i allahanda elgrejer-tills jag fick en stöt.

 

[malacogott]

Jag stack in fi

Jag stack in fingrarn i allahahanda elgrejer tills jag fick en stöt.

 

[malacogott]

Jag stack fingrarna i allahanda elgrejer tills jag fick en stöt.

 

[Lipperta]

Jag stack in fingrarna i allah

Hädare!