Vad är det värsta du har gjort som barn?

[malacogott]

Jag red också i hagar på okända hästar ( ej ridvan på den tiden). 10år gammal var jag.

 

[Lillgrådis]

Hädare!

(svårslaget värst!)

 

[Asko]

Jag har faktiskt nog inte gått vilse eller kommit bort någon gång. Men det var en gång när jag gick med min grannkompis till en kiosk, bara det att det låg en liten bit bort och man skulle behöva gå över en väg och längs med en ganska livlig väg. Jag minns inte hur gamla vi var men inte så gamla eftersom våra föräldrar hann bli ganska oroliga, men jag minns hur stolt jag var över att jag var noga med att titta åt båda hållen vid vägen och gå över hållandes i händerna. Kändes så himla vuxet!
Hur gick det med kiosken? Eh ja, jag hade tydligen ingen koll på att man skulle BETALA för saker man ville ha så vi fick besviket gå hemåt igen

 

[lil-sis]

Tog mina kompisar och gick hem från dagis. Tre gator korsade vi.

 

[Lipperta]

Åh jag kom på!
Jag och en kompis ca 6år gick hem från skolan, mamma kommer hem en timme efter mig.
Vi började elda i kaminen, ville grilla äpplen.
Mamma kommer hem och ser att det ryker ur skorstenen och stövlar in fly förbannad, frågar vad fan vi håller på med och att jag vet att jag inte får elda i kaminen när jag är ensam hemma! Men mamma, Hanna är ju här, jag är inte ensam.
Då slutade mamma spruta eld

 

[millen]

Åh juste, kom på en till grej! Syrran skulle provrida en ny foderhäst, så utan mamma och pappas godkännande (eller vetskap) så cyklade vi, 10 och 12 år gamla, 1 mil längs tungt trafikerade vägar i en klass 2 storm ut till den hästen Men just med hästeriet har vi fått klara oss väldigt mycket själva, så det har hänt både det ena och det andra, bl.a har vi ridit vilse ensamma flera gånger

 

[MM]

Usch vad har jag inte gjort

Kan ju säga att med en bror som var 1 år äldre så hittade vi på många bus.. Många var hans upptåg (faktiskt ) men jag hängde på tills vi gick skilda vägar och jag busade för mig själv

Vi var väl 3 och 4 år gamla den dagen han tyckte vi skulle lämna lägenheten (mitt i en större stad) och gå och leka ute klockan sju på morgonen i bara underbyxor och t-shirt. Vi kom hem på eftermiddagen och fick världens utskällning samtidigt som vi blev kramade och mamma grät och undrade var vi hade varit. Vi hade varit typ 70 meter hemifrån i ett sånt där stort rör som går under en väg som gör att en bäck kan rinna vidare och lekt hela dagen, inte konstigt ingen hade sett oss

En annan gång skulle vi på kalas något år äldre för våran lillasyster var född. Strax innan det så tyckte min bror det var en bra idé att måla hela våra kroppar med en svart märkespenna a la gick inte bort på 2 veckor Mamma var lagom glad

Vi två har även klippt av mitt långa hår en gång med mammas nagelsax och väckt henne mitt i natten för att visa den fina frisyren, missat skolbussen så vi gömt oss på rummet under täcket hela dagen tills mamma bestämt sig för att städa vårat rum och bädda sängarna och sen blev livrädd när hon hittade oss där , cyklat på 70-väg fast vi inte fick för pappa (även det min brors idé), släppt lös grodor gjorde vi inne hos en granntant också när vi var där på fika en gång , och fy oss men vi har även öppnat upp och tömt en "vattenhåla" så allt vatten skulle rinna ut i en bäck och även varit i ett fågelbo med fågelungar (ja, jag fortsätter skylla på min bror för här hängde jag faktiskt bara på honom å han fick massor av skäll för bäcken av pappa å inte jag för pappa hade sett allt så jag är faktiskt oskyldig än dock medbrottsling till busig bror ).
Han rymde hemifrån en vecka när han var typ 10 år och bodde i skogen i ett tält och jag fick inte säga vart han var men jag gick dit med mat åt honom varje dag.

Våra "äventyr" tog slut när han försvann ur mitt liv när jag var 11 år.

Sen hittade jag på egna "bus" men dom är av allvarligare sort så dom väljer jag att inte dra upp här

 

[Kiwifrukt]

Jag rymde från dagmamman när jag var fem år. Med på flykten tog jag min lillebror, tre år gammal. Jag hatade verkligen henne, känner än idag inte minsta lilla ånger för mitt tilltag. Planen var noga genomtänkt, vi tänkte gå hem till mormor och morfar, en halvmil bort.

En annan gång satte jag och min bästis ovan nämnda lillebror på en flotte och lät honom flyta bort i ett dike. Då var han fyra. Vi tyckte väl i och för sig att vi var snälla som lät honom vara med alls.

 

[Raderad medlem 68338]

Haha på tal om vatten så kom jag faktiskt på att jag hoppat i under en forsränning!
Jag, pappa och brorsan var på forsränning, kom ihåg att det egentligen inte var tillåtet för barn men pappa kände snubben som hade det. Det var en rejäl fors och jag tyckte att det var ascoolt (jag var inte så räddhågsen av mig). När vi kom ner för värsta forsen så skojade guiden att "titta nu är det nästan lugnt så att man kan hoppa i"!
PLUMS så hoppade jag i och försvann som en liten kork i forsen. Pappa hoppade i och fiskade upp mig, turligt nog hade min flytväst fastnat i ngn ris som flöt omkring längre fram

En gång när jag inte fick åka och köpa godis (bodde på landet) så tog jag min ponny, red till kiosken och band fast henne i cykelstället utanför
Har även försökt hissa upp min lillebror i en flaggstång efter att sett Emil i Lönneberga.

Men alltså allt ovanstående känns liksom som ganska normalt för barn?
Hemska saker tänker jag är att typ plåga djur och liknande.. ?

 

[zassoo]

När jag var i femårsåldern snattade jag ett stort suddgummi som såg ut som trollet Hugo. Jag höll det hårt i handen hela vägen hem. Sen kom tankarna vad som skulle hända om någon upptäckte vad jag gjort, tänk om polisen skulle komma och knacka på dörren? Så jag gav bort suddgummit till en kompis och hoppades att polisen skulle knacka på där istället

 

[Raderad medlem 6459]

Så jag gav bort suddgummit till en kompis och hoppades att polisen skulle knacka på där istället

 

[MM]

Haha på tal om vatten så kom jag faktiskt på att jag hoppat i under en forsränning!
Jag, pappa och brorsan var på forsränning, kom ihåg att det egentligen inte var tillåtet för barn men pappa kände snubben som hade det. Det var en rejäl fors och jag tyckte att det var ascoolt (jag var inte så räddhågsen av mig). När vi kom ner för värsta forsen så skojade guiden att "titta nu är det nästan lugnt så att man kan hoppa i"!
PLUMS så hoppade jag i och försvann som en liten kork i forsen. Pappa hoppade i och fiskade upp mig, turligt nog hade min flytväst fastnat i ngn ris som flöt omkring längre fram

En gång när jag inte fick åka och köpa godis (bodde på landet) så tog jag min ponny, red till kiosken och band fast henne i cykelstället utanför
Har även försökt hissa upp min lillebror i en flaggstång efter att sett Emil i Lönneberga.

Men alltså allt ovanstående känns liksom som ganska normalt för barn?
Hemska saker tänker jag är att typ plåga djur och liknande.. ?

Okej. Jag kan säga en riktigt hemsk (!) sak jag gjorde som barn som förföljer mig än idag och mår supersuperdåligt över och som jag faktiskt aldrig berättat för någon för att den är så genomrutten

En gång när jag var 13 år gammal så snattade jag. Inget konstigt så (en jävla bit choklad ). Men jag var livrädd för att åka dit för då hade jag fått stryk hemma (bodde då hemma hos en som misshandlade oss, rättfärdigar inte mitt handlande men det är min förklaring) så när väktaren som tog mig frågade vad jag hette så sa jag istället min bästa väns namn, personnummer och adress... Jag kunde även hennes mammas födelsedata som jag var tvungen att säga och så fick jag ge honom mitt (hennes) hemnummer och så ringde han och mamman svarade. Han förklarade allt och jag hade "turen" att min vän inte var hemma och fick skulden på sig då vi inte pratade med varandra i telefon. Han skulle skicka hem mig direkt sa hon.

Istället så gick jag ju hem till mig. Men sanningen kom ju fram till slut då min vän aldrig kom hem direkt och sedan inte fattade vad mamman pratade om när hon kom hem och det slutade med världens bråk har jag fått veta och hon hade alibi för hon hade varit hos en vän hela tiden. Det slutade med att dom fick åka och kolla på övervakningsfilmen några veckor senare och kunde peka ut mig istället. Den dagen polisen ringde hem sjönk jag genom jorden ungefär 37 gånger

Sen var givetvis min vän arg och besviken på mig ett bra tag. (Tro mig, det var jag på mig själv också!) Hon pratade inte med mig. Men en dag kom det någon från något ställe och skulle medla mellan oss till skolan och jag fick en chans att förklara mig och be om ursäkt. Hon godtog ursäkten och idag 19 år senare så är vi fortfarande vänner
Och tro mig när jag säger att jag har lärt mig min läxa..

Och jag sa ju att mina "bus" inte är rumsrena så det här blir nog det enda jag delar med mig av enbart för att påminna alla om att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt.

Och era kommentarer om hur vidrigt gjort det var klarar jag mig verkligen utan. Det är uppfattat sen lääääänge tillbaka.

Någon annan då som har en värre synd? (Snälla )

 

[Raderad medlem 6459]

Och era kommentarer om hur vidrigt gjort det var klarar jag mig verkligen utan. Det är uppfattat sen lääääänge tillbaka.

Men herregud, alla kan göra fel. Du var bara ett barn och levde dessutom utsatt för våld.

Jag kan inte föreställa mig att någon härinne lastar dig för det här.

 

[SkorpSmulan]

Jag och en kompis rymde från dagis flera gånger. En gång hann vi ända in till stan innan vi blev hittade. Så himla långt är det inte, kanske 1.5 kilometer, men en relativt stor stad och små barn så jag brukar tänka så här i efterhand att det är konstigt att vi lyckades rymma många gånger.

 

[Petruska]

Men herregud, alla kan göra fel. Du var bara ett barn och levde dessutom utsatt för våld.

Jag kan inte föreställa mig att någon härinne lastar dig för det här.

Nej, verkligen inte. Det bekymrar mig i så fall mer om @MM fortfarande har dåligt samvete. Släng bort det, är mitt råd!

 

[Mia_R]

Det farligaste jag gjort är att sitta och smygröka grässtrån i morfars hölada, längst in i ett hörn så ingen skulle märka vad vi gjorde. Helt otroligt korkat att sitta och leka med tändstickor på ett sånt ställe, ren tur att varken lagårn eller vi brann upp.

Annars har det ju inte varit några farliga saker. Jag har haft polisen efter mig ett par gånger då jag gått på egna äventyr och inte haft tid att vänta på att någon kunde skjutsa mig i ena fallet, tror jag var 5 - 6 år? Andra gången pga att min morbror hittade en koja jag hade byggt och han sprang hem från skogen och ringde polis, en sån koja kunde inte jag ha byggt utan det måste vara någon okänd vuxen som byggt den, jag var iaf 14?

Till saken hör att inga vuxna var hemma när jag, min syrra och mina kusiner gick halvvägs upp på fjället till en tjärn där min koja var. Han visste att vi ibland gick dit så han gick för att se om vi var där, men vi hade fortsatt vidare upp på fjället och han blev rädd att vi råkat ut för något. Han hade aldrig sett min koja tidigare och tyckte den var för bra gjord med eldgrop mm. Ca två km hemifrån möter vi sen en karl i träningsoverall med en lös schäfer i spårsele och jag var irriterad för att hunden var lös och fattade inte varför han följde med oss hem, det var samma polis som letade efter mig första gången!

Första gången jag försvann var jag nog inte mer än fyra år, jag hade lagt mig att sova ute i skogen. Andra gången var på en stor badplats i Eskilstuna och jag hittade inte tillbaka till filten när jag tröttnade på att vänta som jag var tillsagd, jag hittade bilen och klättrade upp på taket till den och somnade. Som tur var uppmärksammades mamma av några andra när hon hade rafsat ihop våra saker och syskon för att skynda hämta pappa som inte följt så han skulle hjälpa till att leta.

Jag var väldigt självständig redan som mycket liten, klättrade på allt som gick att klättra på och gick mina egna vägar redan då och tyckte om att gömma mig om jag kunde och titta på när andra letade. Konstigt nog fick inte mamma några gråa hårstrån förrän hon var en bra bit över 50 år.

 

[Niyama]

Det värsta jag gjorde var egentligen något jag inte deltog i, men jag förhindrade det inte heller. Jag var runt 5-6 år tror jag och hade en hamster. En kväll var en annan familj hos oss på middag, och de hade två barn som är sex och nio år äldre än mig. Efter middagen var jag och de två tjejerna inne på mitt rum och höll på med min hamster, och de kom på att de skulle göra en "rutschkana" åt honom. Så de tog en sovsäck och rullade ut den från min säng och ned till golvet. Och sen fick den där hamstern hasas och rullas nedför den. Jag frågade flera gånger om han verkligen tyckte att det var kul, påpekade att det inte såg ut som att han gillade det. Men de svarade jätteövertygande att "han tycker det är jättekul!". Jag borde ju bara tagit hamstern och gått ut i köket, för jag var verkligen inte så säker på att han gillade det. Men jag gjorde inget mer än frågade lite mesigt om han verkligen tyckte det var kul.

Någon dag senare dog han . Lärde mig en läxa i alla fall, för några år senare var jag på ett kalas hos en kompis och några där började bolla med hennes kanin, alltså kasta den mellan sig. Då gick jag direkt ut och hämtade kompisens mamma.

 

[TinyWiny]

Okej. Jag kan säga en riktigt hemsk (!) sak jag gjorde som barn som förföljer mig än idag och mår supersuperdåligt över och som jag faktiskt aldrig berättat för någon för att den är så genomrutten

En gång när jag var 13 år gammal så snattade jag. Inget konstigt så (en jävla bit choklad ). Men jag var livrädd för att åka dit för då hade jag fått stryk hemma (bodde då hemma hos en som misshandlade oss, rättfärdigar inte mitt handlande men det är min förklaring) så när väktaren som tog mig frågade vad jag hette så sa jag istället min bästa väns namn, personnummer och adress... Jag kunde även hennes mammas födelsedata som jag var tvungen att säga och så fick jag ge honom mitt (hennes) hemnummer och så ringde han och mamman svarade. Han förklarade allt och jag hade "turen" att min vän inte var hemma och fick skulden på sig då vi inte pratade med varandra i telefon. Han skulle skicka hem mig direkt sa hon.

Istället så gick jag ju hem till mig. Men sanningen kom ju fram till slut då min vän aldrig kom hem direkt och sedan inte fattade vad mamman pratade om när hon kom hem och det slutade med världens bråk har jag fått veta och hon hade alibi för hon hade varit hos en vän hela tiden. Det slutade med att dom fick åka och kolla på övervakningsfilmen några veckor senare och kunde peka ut mig istället. Den dagen polisen ringde hem sjönk jag genom jorden ungefär 37 gånger

Sen var givetvis min vän arg och besviken på mig ett bra tag. (Tro mig, det var jag på mig själv också!) Hon pratade inte med mig. Men en dag kom det någon från något ställe och skulle medla mellan oss till skolan och jag fick en chans att förklara mig och be om ursäkt. Hon godtog ursäkten och idag 19 år senare så är vi fortfarande vänner
Och tro mig när jag säger att jag har lärt mig min läxa..

Och jag sa ju att mina "bus" inte är rumsrena så det här blir nog det enda jag delar med mig av enbart för att påminna alla om att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt.

Och era kommentarer om hur vidrigt gjort det var klarar jag mig verkligen utan. Det är uppfattat sen lääääänge tillbaka.

Någon annan då som har en värre synd? (Snälla )

Det som gör ont i mig är inte det du gjorde utan det omvärlden, vuxenvärlden, inte gjorde. Att vuxenvärlden inte kunde skydda dig från att behöva uppleva sådan rädsla. Visst är det fel att snatta, inget tal om det men att inte våga stå för det man gjort av din orsak ska inget barn behöva uppleva. Jag hoppas verkligen att du kan släppa ditt dåliga samvete och jag är glad för både din och vännens skull att du fick förklara dig. Jag hoppas så att du fick hjälp så att du och de dina slapp leva med någon som gjorde dig så illa och så rädd för att erkänna något så simpelt. Släpp det. Visst gjorde du fel men det var inte ditt fel att du gjorde som du gjorde. Du försökte bara överleva.

 

[Mia_R]

Kom faktiskt på en annan livsfarlig grej jag gjort bortsett från att ramla med huvudet före ur ett träd. Där fastnade jag med foten och blev hängandes upp och ner men det var snö under och inget högre fall. Hade varit värre om jag ramlat ur tallarna jag brukade klättra i när jag var 6 - 7 år, klättrade upp via en gran och sen över till tallen och upp tills grenarna inte bar högre. Tror det var min första lektion i en gympahall med rep så klättrade jag hela vägen upp till fästet under taket, min lärare var inte så glad på mig för jag klättrade inte ner innan jag var ända upp.

Det farligaste dock efter tändstickor i hö är när jag fortfarande i 6 - 7 års ålder cyklade med en kompis upp på Tjamstaberget i Malå och klättrade ner på klipphyllorna bakom avspärrningarna på stupet. Det var så fina lingon som växte där. Det fick mamma inte veta något om innan jag hade passerat 40.

Släpad i full galopp av en ponny när jag var 8 år har jag först i vuxen ålder förstått kan vara farligt, jag höll i tyglarna som man fick lära sig så det var rena turen att fanstyget inte sparkade mig där jag hängde fast som en blodigel. Sparkade och bet mig gjorde den vid andra tillfällen däremot.

 

[Amha]

Som 3-åring tog jag dockvagnen och gick till bussen. Väl där var det en tant som hittade mig och tog med mig hem och ringde polisen.

Min egna ungar är ganska tankspridda verkar det som. Den äldsta (4) höll på att komma bort i Kneippbyn för några dagar sedan och den yngsta (2) får man ofta springa efter när hon går på äventyr. De bär alltid infoband när vi är ute. Otroligt bra uppfinning