(Med förhoppning om att detta är preskriberat vid det här laget...)
Jag var nånstans i tonåren och stan planerade sitt nya industriområde rakt över mina älskade tassemarker därhemma där jag alltid gick med min hund; alla de stora ängarna med ladorna, stigarna och skogen, allt skulle bort och bli fabriksområde. För mig var det en fullständig katastrof, ett skövlande som inte gick att ta in.
Jag var helt förtvivlad. Jag skrev brev till kommunen men fick inget gensvar (givetvis...) och snart började man mäta ut för byggstart. Man mätte och satte upp såna där pinnar över hela området, över ängarna, och det var vinter så det var ett jättejobb eftersom snön låg djup.
En natt steg jag upp, i hemlighet, och tillsammans med min hund, Gordon Settern Bamse, slet jag upp alla pinnarna. Bamse hjälpte till och sprang iväg med dem så de låg utspridda över ett jättestort område. Vi pulsade och slet. Det tog nog ett par timmar.
Två dar senare stod det om det i tidningen. Sabotage mot Gatukontoret! Dyrbart var det och byggstarten försenades! Jag fick besök av polisen eftersom jag skrivit brev och protesterat mot industriområdet, men det fanns inga bevis så jag gick fri. Mamma var mycket upprörd.
Naturligtvis var min och Bamses protest förgäves. Ett enormt industriområde byggdes och min barndoms tassemarker är borta. Det gör fortfarande ont att tänka på det.
Men jag gjorde i alla fall en markering.....
Jisses - jag gjorde exakt samma sak när jag var liten. Men vi var tre till. Gjorde en gymkhanatävling av det. Startade i var sitt hörn, galopperade runt och den av oss som samlat ihop flest pinna vann. Vi var hemskt upprörda över att våra ridängar skulle bebyggas av fula radhus. Och vi hade rätt - det blev fult.