Vad är det med mig?

[Minna86]

Jag måste få lite åsikter om vad det är med mig egentligen! Ni känner väl igen mig som den som alltid tycker/tror tvärt emot, är en taskig kompis och massa annat men jag behöver hjälp för det måste vara nåt fel på mig...

Jag är 23 år och har varit tillsammans med min kille i nästan 5½ år.
Jag vill inte ha barn och har aldrig velat ha det av många olika anledningar, både globala och personliga.
Men av någon anledning är jag helt besatt av hela grejen och har varit det i flera år nu. Har nog tänkt på detta dagligen i 3-4 år. Och med detta menar jag allt som har med barn, graviditet, familj m.m. att göra. Läser forum som en galning!

Varför är det så? Eftersom jag inte vill ha barn kommer jag ju aldrig hamna i den situationen så varför bryr jag mig t ex om hur någons amning fungerar?
Enda anledningen jag kan komma på är att jag är orolig över mitt förhållande eftersom min kille vill ha barn (inom 5 år dessutom)...men jag vet inte...

Jag börjar bli väldigt trött på att mitt liv "kretsar" om något som inte ens finns eller kommer finnas. Jag är en sådan som pratar av mig men jag kan inte prata om detta med någon och det äter upp mig. Önskar att det fanns en knapp som jag kunde trycka på så alla dessa tankar bara försvann för det tar så mycket energi.

Snälla, berätta vad det är för fel på mig!

 

[MayDay]

Sv: Vad är det med mig?

När jag var 23 var jag också övertygad om att jag aldrig skulle skaffa barn. Skulle någon ha påstått motsatsen så hade den personen fått sig en lång föreläsning om hur fel den hade.
Nu väntar jag mitt första barn i maj.

Jag tycker att det låter som om du någonstans i ditt medvetna/undermedvetna inte är riktigt så övertygad som du låter i ditt beslut att aldrig skaffa barn. Menar inte att du kommer ändra dig för det men ditt informationsbehov kommer kanske ur att du helt enkelt vill ha en bredare grund för ditt beslut.

Mitt råd är att sluta säga aldrig. Säg istället att: "jag är vill inte ha barn nu och kan inte se mig skaffa det i en nära framtid i heller. Vem vet, kanske jag ändra mig eller så är det så det kommer att bli". Mindre definitivt och förhoppningsvis kan du släppa alla tankar kring ämnet.

 

[Gnarpis]

Sv: Vad är det med mig?

Jag säger som MayDay.

Sluta säg aldrig. Jag var exakt likadan när jag var 23 år. Nu 7 år senare har jag precis fått mitt första barn. Gissa om man känner sig fånig som i alla år blivit förbannad på svärmor (bl a) som tjatat om när vi ska skaffa barn. "Jag ska minsann ALDRIG ha barn, sådeså!"
Mitt aldrig blev till "tja, kanske om fem-tio år". Jag skulle heller aldrig gifta mig, men när jag träffade maken så hände nåt med mig. Jag kan tillägga att han alltid velat ha barn, vilket gjorde att jag fick lite ångest i början.
Vi har nu varit tillsammans i 7 1/2 år, varit gifta i drygt 2 år och har som sagt nyligen fått barn. Nu känner jag att jag absolut inte vill ha fler barn, men jag tänkte inte säga nåt högt, för vem vet,kanske man ändrar sig

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Nu låter ni som alla andra och det är av exakt denna anledningen som jag inte kan prata med någon om detta. Det enda de kommer säga är att jag är så ung så jag behöver inte bry mig om det nu. Hade det varit ett val hade det ju inte varit något problem. Jag har inte valt att vara helt besatt av detta...

Gnarpis: Om du nu var exakt likadan, försvann besattheten någon gång eller hade du detta helvete fram tills du ångrade dig och skaffade barn?
Fånig är bara förnamnet på hur jag skulle känna mig om jag skaffade barn, jag hade nog fått flytta och bryta kontakten med alla jag känner... Enveten som få

MayDay: Du har helt rätt, jag är inte helt övertygad eftersom jag riskerar att förlora min pojkvän eller göra honom olycklig. Dessutom är jag ju livrädd för att ångra mig...

Fan, varför kunde man inte fått vara kille istället!!!!!!

 

[jerseyko]

Sv: Vad är det med mig?

Jag tror det är någon form av myrornas krig i din kropp, hjärnan säger en sak, hjärtat säger en annan sak, magkänslan säger en tredje och så har vi äggstockarna som säger en fjärde sak!
Tänk dig ett gäng 45 åriga tanter på vinprovning på ett sexparty, ungefär som de fnissar, skrattar och låter det kauset utspelar sig i din kropp just nu.


Tror det är dina äggstockar som gör dig "besatt" av föräldraforum men fortfarande är din hjärna den starkare, magkänslan finns inte riktigt och hjärtat har inte bestämt sig alls för det är inte redo.


Släpp allt du vill och inte vill. Tillåt dig att läsa hur himla mkt du vill utan att tänka "nu gör jag fel".

 

[Kosmostanten]

Sv: Vad är det med mig?

Det låter som om du lagt en massa prestige i att ha de åsikter som du har. Det verkar oerhört jobbigt. Varför är det så viktigt för dig att ha så väldigt starka åsikter i frågan? Kan du inte bara lämna dem öppna och konstatera "just NU känns det så här, hur det kommer kännas om tio år vet jag inte alls"?
Jag tror man gör det väldigt krångligt för sig i livet om man har så bestämda åsikter att det blir en prestigeförlust att ändra dem.
Prova att sluta analysera och värdera dina tankar kring barn. Låt dem bara vara precis som de är.
Och tänk på att för varje tvärsäkert "aldrig" du uttalar inför andra, desto hårdare stänger du dörrar som du kanske kommer vilja öppna längre fram.


Jag lovar, jag var vid 23 också fullständigt tvärsäker på att aldrig vilja ha barn. No fucking way, liksom Är väldigt glad NU att jag kunde ändra mig! Det behöver absolut inte bli samma för dig, du kanske aldrig skaffar barn...men du kan väl ändå bjuda dig själv på att hålla möjligheten öppen...?

 

[Badger]

Sv: Vad är det med mig?

Förbjuden frukt är alltid spännande tillåt dig istället, läs allt du kommer åt, skippa det dåliga samvetet. Säg dig att du läser det för att se om de är idioter eller ej och jämför med när du var liten eller något. Till slut kanske du tröttnar på att läsa om barn, det står dig upp över öronen, eller så slutar det i alla fall bli ett problem.

Själv sa jag också jämt att jag aldrig skulle ha barn och som sagt i backspegeln ångrar jag mig. Det låter så inrutat och bestämt/korttänkt på något sätt, folk får en intensiv lust att protestera. Enklare att bara avmätt säga att nej, inte just nu, antagligen inte, kanske någon gång om väldigt lång tid eller så. Det blir enklare och folk protesterar inte och tjatar inte.

(Själv började jag hävda att jag aldrig skulle ha barn när jag var sju år gammal och fick höra att jag måste kunna diska eller aldrig bli gift, förvärrade det när jag var 11 och tvingades byta blöjor på släktens alla ungar för att "öva" för när jag skulle bli mamma. Pojkarna blev såklart inte utsatta för detsamma. Då blir det så, säkert en försvarmekanism. Nu funderar jag vagt på att skaffa barn, snart om några månader kanske jag har ett... (gravid) Men utan störrre prestigeförlust eg, för jag ändrade långsamt mitt aldrig till troligen inte och ska vi prata om ngt annat nu samtidigt som jag fick nya släktingar som inte var så laddade i frågan utan bara undrade rätt och slätt utan åsikter.)

Förresten så verkar det superdrygt att tänka på jämt. Kan du inte bara säga till pojkvännen att han kan fråga igen om 5-7 år så du slipper tänka på det tills dess. Press är pest.

 

[susanne]

Sv: Vad är det med mig?

Jag tycker att du låter mycket tjurskallig. Det är tillåtet att inte veta säkert hur man vill, man får vara ambivalent. Människor är komplexa, även du. Känslor är inte logiska och rationella.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Men jag känner mig som freak så jag vill inte hålla på såhär... Ingen annan gör ju såhär så då är det svårt att inte känna som att man gör något fel...
När jag vill kolla på Unga Mödrar, Förlossningskliniken m.m. frågar min sambo varför jag ska kolla på det. Och det känns jättekonstigt att säga "jag vet inte"...

Det är helt rätt att jag har prestige i de åsiker jag har men det gäller alla ämnen, jag ser det som ett nederlag om jag ändrar mig... En väldigt dålig egenskap men så är det.

Jag är nog rädd för att lämna frågan öppen för att det sätter krav på mig, då förväntar sig min sambo och hans mamma att det kommer bli barn. Som det är nu är läget glasklart vilket gör att min sambo (i teorin) har något att ta ställning till.

Fasen vad det är jobbigt att ha något som tynger en som man inte kan prata "bort". Jag pratar alltid massor om mina problem och då känns det genast bättre men detta går ju inte att prata om...

Jag har funderat på att prata med min pappa om saken men jag pratar aldrig om personliga saker med mina föräldrar så det känns skitjobbigt (pappa nämde p-medel och mamma gav mig bindor, det är det enda privata som avhandlats).

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

(Själv började jag hävda att jag aldrig skulle ha barn när jag var sju år gammal och fick höra att jag måste kunna diska eller aldrig bli gift, förvärrade det när jag var 11 och tvingades byta blöjor på släktens alla ungar för att "öva" för när jag skulle bli mamma. Pojkarna blev såklart inte utsatta för detsamma. Då blir det så, säkert en försvarmekanism. Nu funderar jag vagt på att skaffa barn, snart om några månader kanske jag har ett... (gravid) Men utan störrre prestigeförlust eg, för jag ändrade långsamt mitt aldrig till troligen inte och ska vi prata om ngt annat nu samtidigt som jag fick nya släktingar som inte var så laddade i frågan utan bara undrade rätt och slätt utan åsikter.)

Förresten så verkar det superdrygt att tänka på jämt. Kan du inte bara säga till pojkvännen att han kan fråga igen om 5-7 år så du slipper tänka på det tills dess. Press är pest.

Min mamma och svägerska tror att jag inte vill ha barn för att mina bröder och hennes barn var/är så jobbiga. De var/är som alla andra barn enligt min åsikt och jag blir nästan sur när de tror det. Det handlar ju om större saker än så...jag avstår ju inte barn för att det är äckligt med bajs lixom...

Min pojkvän har inte frågat alls, snarare tvärt om han är helt omöjlig att prata om ämnet med. Han har bara sagt att han vill ha barn innan han är 30 och han fyller 25 i december. Så han pressar egentligen ingenting...

Sen är det ju jättekul när kompisarna försöker tjata med en till Sälen för att "detta kan bli sista resan innan folk börjar skaffa barn".

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Jag tycker att du låter mycket tjurskallig. Det är tillåtet att inte veta säkert hur man vill, man får vara ambivalent. Människor är komplexa, även du. Känslor är inte logiska och rationella.

Du har nog rätt, det är det som är fel på mig, jag är tjurskallig och ett kontrollfreak... Finns det något piller man kan ta mot sådant

 

[Kosmostanten]

Sv: Vad är det med mig?

Det är helt rätt att jag har prestige i de åsiker jag har men det gäller alla ämnen, jag ser det som ett nederlag om jag ändrar mig... En väldigt dålig egenskap men så är det.

Du måste sluta med prestigetänket, för din egen skull! Annars hindrar du dig själv från att utvecklas!
Förändring är något BRA, det tyder ju på att man utvecklas och mognar.
Jag ryser vid tanken på att jag skulle stå kvar vid alla de åsikter och tankar jag hade för tex 15 år sedan...tänk vad mycket man skulle missat i livet, av ren tjurskallighet

Jag är nog rädd för att lämna frågan öppen för att det sätter krav på mig, då förväntar sig min sambo och hans mamma att det kommer bli barn. Som det är nu är läget glasklart vilket gör att min sambo (i teorin) har något att ta ställning till.

Skilj på dina åsikter och deras åsikter. Om de tar saker för givet för att du lämnar frågan öppen är det deras problem, inte ditt.

 

[cewe]

Sv: Vad är det med mig?

Vad olika det kan vara.
Jag blev oplanerat gravid när jag var 23 år och vi hade varit tillsammans i 5 1/2 år (precis som ni).
För mig var inte abort något alternativ men sambon fick lite halvt panik och var inte alls säker på att han ville bli pappa just då.
Å andra sidan hade han inte sagt nej till barn bara att det måste planeras, men nu blev det inte så.
Jag kan inte minnas att jag hade några tankar på barn eller inte barn, även om jag inte var speciellt intresserad av andras barn (och är det fortfarande inte) sen hux flux hade jag tre stycken.
Nu 18 år senare börjar äggstockarna tjata och jag funderar på om jag är dum i huvet? Inte faan ska jag ha fler nu när ungarna är stora och klarar sig själv?

 

[Badger]

Sv: Vad är det med mig?

Min mamma och svägerska tror att jag inte vill ha barn för att mina bröder och hennes barn var/är så jobbiga. De var/är som alla andra barn enligt min åsikt och jag blir nästan sur när de tror det. Det handlar ju om större saker än så...jag avstår ju inte barn för att det är äckligt med bajs lixom...

Ajdå dumt av dem. Mina släktingar fattade faktiskt och började lätta pressen efter ett tag. Mamma har inte nämnt ordet barn på 15 år i alla fall, på sätt och vis smart av henne. De borde inte spekulera i dina känslor. Men om du inte låter så bestämd kanske de håller upp? Säg att det är en stor fråga som det är alldeles för tidigt för att tänka på nu. Säg att du ska tänka på det om 7 år. Jag förstår också känslan av att man kan få press på sig av förväntningar, så tillägg, troligen inte eller så om du vill. (hatar press och förväntningar själv)

Min pojkvän har inte frågat alls, snarare tvärt om han är helt omöjlig att prata om ämnet med. Han har bara sagt att han vill ha barn innan han är 30 och han fyller 25 i december. Så han pressar egentligen ingenting...

Detsamma till honom, säg jajemen, utmärkt jag ska fundera på saken när jag blivit 30. Men det känns inte som att jag skulle vilja ha det just nu. Han verkar också betämd i frågan haha, låsta positioner. Varför innan 30 liksom.

Sen är det ju jättekul när kompisarna försöker tjata med en till Sälen för att "detta kan bli sista resan innan folk börjar skaffa barn" .

Huh? Urkonstigt. Hyperirriterande, Mina vänner är i alla fall tvärtom, jag är 34, ojoj ska du ha redan, vi låter nog bli, hehe. Kan ju också bli fel iofs.

Inte konstigt att ditt undermedvetna försöker ge dig full information (genom läsning om barn) (om ett hot )när omgivningen tjatar så in i vassen.

 

[cirkus]

Sv: Vad är det med mig?

Jag tror att du håller på att bearbeta din inställning till barn genom att läsa allt du kommer över.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Kosmostanten:
Men jag kan inte strunta i deras åsikter. Hade situationen varit omvänd hade jag blivit skitförbannad om sambon kläcker ur sig när jag är 30 att han inte vill ha barn. Det hade ju varit bra att veta från början.... men han är ju inte som jag så han kanske inte bryr sig...

Cewe:
Ja, det är verkligen olika! Det är ju min största skräck, att jag skulle bli gravid och att min sambo inte skulle tycka det är självklart med abort... Den diskussionen måste ju vara bland den värsta man kan ha...

Det är ju så det skall vara, man ska inte ha en tanke på barn eller inte! Antingen tar man det om man skulle råka bli gravid eller så tar man det när det börjar bli "bråttom".

Cattan:
Du var riktigt uppiggande att läsa!
Ska nog försöka svara ännu mer undvikande än jag redan gör. Min svärfar älskar att retas med mig och även om jag blir skitförbannad så flinar jag bara åt honom när han tjatar om barnbarn (med glimten i ögat).
Han är väl inte så låst till innan 30 (han är väl glad bara han får en stackarn) men han vill inte vara för "gammal" pappa. Jag vill ju å andra sidan inte vara en gammal mamma heller... Håller på en del med hundar och där går ju en gräns på tiken vid 4 år vid första parningen och hade hon varit människa hade hon ju varit 35....
Absolut inget ont om er över 30 som skaffar bebis


I dessa lägen blir jag avundsjuk på min tjejkompisar som är singlar!!

 

[Kosmostanten]

Sv: Vad är det med mig?

Kosmostanten:
Men jag kan inte strunta i deras åsikter. Hade situationen varit omvänd hade jag blivit skitförbannad om sambon kläcker ur sig när jag är 30 att han inte vill ha barn. Det hade ju varit bra att veta från början.... men han är ju inte som jag så han kanske inte bryr sig...

Men ingen kan räkna med att man fortfarande "står fast" vid de åsikter man hade vid 23, när man är 30. Det vore ju alldeles orimligt. Folk utvecklas och ändrar sig, ständigt...det är liksom det som är Livet

 

[lobell]

Sv: Vad är det med mig?

När jag var 20 skulle jag aldrig ha barn. Hade 2 st när jag var 24.
När jag var 29 skulle jag aldrig skaffa barn senare än 30. När jag var 37 och 38 fick jag 2 barn till.

Sluta fundera och lev i stället. imorgon kan du bli överkörd av bussen , som min sambo brukar säga.
Vill du inte göra abort, se till att du är skyddad.
Ta saker när de är aktuella istället för att försöka planera för 5 år framåt.

Jag skulle aldrig bo på landet , men har gjort det i 4 år, och då snackar vi skogen utan riktig väg och 2 mil till by-Ican.

Man förändras med tiden och utvecklas och har man samma åsikter om 5 år så tar man diskussionen om 5 år.
Att älta saker som kanske händer i framtiden gör en bara olycklig tror jag.

Lev nu, och ta det som kommer när det kommer!

 

[Gnarpis]

Sv: Vad är det med mig?

Gnarpis: Om du nu var exakt likadan, försvann besattheten någon gång eller hade du detta helvete fram tills du ångrade dig och skaffade barn?
Fånig är bara förnamnet på hur jag skulle känna mig om jag skaffade barn, jag hade nog fått flytta och bryta kontakten med alla jag känner... Enveten som få

Jag menade med exakt att jag också sa aldrig , kanske lite otydlig!
Jag och min man bestämde för två år sen att jo, vi vill nog ha barn så småningom och för ett år sen kändes det bra. Innan det hade jag aldrig varit redo. Fast nu såhär med facit i hand känns det som att jag kanske var redo, men inte ett dugg förberedd

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Men ingen kan räkna med att man fortfarande "står fast" vid de åsikter man hade vid 23, när man är 30. Det vore ju alldeles orimligt. Folk utvecklas och ändrar sig, ständigt...det är liksom det som är Livet

Nej, jag vet det och det är det min sambo iskallt räknar med, han är ju lite mer normal och tar saker som det kommer

Men ingen av de stora anledningarna till att jag inte vill ha barn kommer ju förändras till jag har blivit 30 (eller 40 eller 50 för den delen). Hormonerna kanske försöker ta över mig och jag oroar mig ordentligt för att inte kunna stå emot dom... Kanske därför jag samlar information så jag har ännu mer argument till mig själv för klockan börjar ticka (men det är ju fortfarande vansinnigt att göra det nu)