Här är en till som aldrig har upplevt att föräldrar är ena giriga jävlar som roffar åt sig allt på andras bekostnad. Och jag undrar hur vanligt det är egentligen? Det blir lite som råttan i pizzan av det.
Sen tänker jag att som vettig förälder så går barnet alltid först. Målet måste liksom vara högre än att de ska överleva och göra karriär. För mitt barn så innebär det att att sommarförskola aldrig har varit aktuellt, inte heller att stanna 10 timmar eller mer varje dag. (Samma barn får massor av positiv energi av att resa, och veckorna efter en intensiv semester mår han alltid bättre i skola/förskola på tal om det är viktigt eller ej att åka på semester). MINA möjligheter att vara flexibel på arbetsplatsen är jättestora, ungen har en bra pappa som tar mer än 50 % av ansvaret, jag har båda mina föräldrar boendes nära mig och de är dessutom pensionärer OCH villiga att hjälpa till. Min unge vägrar förvisso att sova med någon annan än mamma eller pappa och visst kan jag låta honom vara orolig och gråta sig till sömns och tänka "det överlever han nog", men igen: ribban måste vara högre. Finns det risk för nattjobb så får pappan rycka in även på mina veckor (och det gör han, för han är en sån där bra person). Jag har möjlighet att jobba hemifrån så jag tar i princip aldrig ut vab utan jag jobbar minst halvdagar (8 h i sträck framför mobilen är lite väl mycket för en 7-åring tycker jag). Jag är väldigt, väldigt priviligierad.
Min vän har samma ribba som jag, men helt andra förutsättningar. Hon har två barn, och pappan sa tack men nej tack till dem när hon ville skiljas. Sedan dog hennes mamma och bara ett halvår efter dog även hennes pappa. Nu står hon ensam i världen med två skolbarn. De är stora nog att anse att julafton är viktig, lite extra så eftersom morfar dog dagen innan julafton. Att prioritera kollegors ledighet framför egna barn i ett sådant läge gör att hon kommer ganska långt från önskad lägstanivå på föräldraskapet. Hon har dock tur i oturen att ha en bror och en granne som ställer upp, och de får sova hos mig när hon ska iväg över natten.
Mitt ex hade bara ett barn, med en mamma som inte ens kunde ta hand om sig själv och hans föräldrar tyckte det var jobbigt att passa barn så det var ytterst sällan de sa ja, och helt opålitligt eftersom de kunde ångra sig i sista sekund. Han hade inga vänner, ingen snäll granne och inga syskon som ställde upp. Han är helt extremt lojal mot sin arbetsplats vilket gör att barnet spenderat långa stunder sovandes i bilen på jobbet och skickats till barnomsorg i tveksamt skick, men trots det måste han ju ta ut ledighet ibland. Vem ska liksom passa hans unge på julafton? Det finns inget fritids som är öppet då.
Normen kan inte vara så strikt att bara barn som har mamma, pappa och far- och morföräldrar tillgängliga har rätt till en barndom som är snäppet bättre än okej. Lobba för att höja nivån på storhelgs-OB för att göra det mer attraktivt att jobba då? Inför lönepåslag för den som jobbar under industrisemestern? Tänk kompensera istället för begränsa helt enkelt.