Sv: Utrustning - sidospår till Ledarskapstråden
Ur svenska akademins ordbok
BETSEL bet⁴sel (be'tsel (med) sl(utet) e WESTE; bä'ttsäl ALMQVIST), n.; best. -slet; pl. ==, best. -slen, sällan -seln (GOSSELMAN S. Amer. 1: 257 (1842), LUNDGREN Mål. ant. 1: 195 (1849, 1874)) ((†) -zelen Upp. 14: 20 (NT 1526)). (beetzl Var. rer. 36 (1538), Bidr. t. Åbo hist. I. 13: 110 (1638: beetzlastenger). betsl (betzl) Jak. 3: 2 (NT 1526), Ordspr. 26: 3 (Bib. 1541), Fosz 354 (1621), RUDEEN Vitt. 293 (1693) m. fl. betsel (betzell) Visb. 1: 60 (c. 1570), BRAHE Oec. 125 (1581) osv. bezel Upp. 14: 20 (NT 1526: bezelen, pl. best.). beesl O. PETRI Men. fall 184 (1526). besl O. PETRI Men. fall 185 (1526), Job 30: 11 (1541), Visb. 1: 130 (c. 1620). bessel Vg. fornm. tidskr. II. 2– 3: 96 (1582), Sv. ords. c 2 b (1604), Lex.Linc. 1640; under g a d d e m i j l) m. fl.)
[fsv. bezl, besl, motsv. fd. bedsel, d. bidsel, isl. beizl, beisl. Ordet är en afl. (med annat afljudsstadium) af stammen i BITA o. betyder urspr., liksom det besläktade BETEL, sbst.², den del af betslet som hvilar i hästens mun. Med afs. på växlingen mellan ts (z) o. s jfr
TAMM, äfvensom KLUGE Nom. stammbild. 50 (1899)]
[BETSEL 1]
1)
[jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.]
benämning på den af hufvudlag o. bett bestående komplex af remtyg o. metalldelar hvarmed en häst l. dyl. rid- l. dragdjur medelst tyglar l. tömmar styres l. behärskas; i fråga om ridbetsel ofta äfv. omfattande tyglarna; jfr BETEL sbst.² ². Hålla hästen i betslet. Leda hästen vid l. i betslet. Taga af betslet. Den där hästen har den ovanan att stryka af sig betslet. Civilt betsel, motsatt MILITÄR-BETSEL. Upp. 14: 20 (NT 1526). Ordspr. 26: 3 (Bib. 1541). Betzel med puklorna mång bepryd samt blänckjande stiärna. STIERNHIELM Bröl. 98 (c. 1650). Effter Hussaren sigh hade förwiklat vthi Kongl. Mtz. Betzel, hafwer Hans Kongl. Mtt .. honom .. nedskutet. N. Av. 28 aug. 1656, nr 1 s. 2. Dana Konungen Sven Tiuguskägg hölt i hans (dvs. den svenske konungen Emunds) betzel, och Noriges Konung i desz stegbögla, när han til häst stiga skulle. PERINGSKIÖLD Mon. upl. 32 (1710; jfr VgL KonB). Hufvudlaget, tygeln och bettet af betzlet. SERENIUS 1734; under b r i d l e). Betslet bör vara alfvarsamt; men dock så lindrigt, at det ej fördärfvar munnen. DALIN Vitt. II. 6: 116 (1740). Betsel af Linne, Läder eller Ylle, beslaget, .. obeslaget. Publ. handl. 11: 44 (1777). Hästen har strukit belslet af sig. MÖLLER (1790). Vid sidan (af ekipagen) sprungo stallknektar ledande kreaturen vid betseln. LUNDGREN Mål. ant. 1: 195 (1849, 1874) Finnes nosrem på betslet, fastspännes först denna och sedan käkremmen. WRANGEL Handb. f. hästv. 279 (1885). jfr BRONS-, HÄST-, JÄRN-, KÖR-, MILITÄR-, RID-, RYSS-, SNÄCK-, STÅNG-, TRÄNS-BETSEL m. fl. – särsk.
[BETSEL 1.a]
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Styr häst medh bessel, och kona (dvs. hustru) medh käpp. Sv. ords. c 2 b (1604); jfr GRUBB 770 (1665)
[jfr: Styr hæst m(ædh) belz
(dvs. bezl) ok kono m(ædh) kæp. Medeltidsordspr. 1: 184] . Betzel och Tömm håller Hästen i styre. GRUBB 44 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 7 (1865)
[jfr t. zaum und zügel halten das pferd im rechten gange]
. Gyllende Betzel bättrar intet Hästen. GRUBB 284 (1665); jfr Sv. ordpråksb. 40 (1865)
[jfr t. ein güldener zaum macht das pferd nicht besser, fr. mors doré ne rend pas le cheval meilleur o. motsv. uttr. i andra spr.]
. Ordh behöfwa Betzel. GRUBB 650 (1665); jfr: Ord tarva betsel. RIBBING Läseb. 1: 185 (1907); jfr b. , e β). Medh grima och beesl kryst theres kinboghar som ecke vilia nalkas tich. O. PETRI Men. fall 184 (1526); jfr Psalt. 32: 9 (se under c α). O at iagh kunde hålla mina tanckar medh betzl, och tuchta mitt hierta medh Gudz ord. Syr. 23: 2 (Bib. 1541). (Ett godt samvete är) ett Betzell för wår Synd, wår Hiärtas ProfweDegel. WARNMARK Epigr. D 3 a (1688). Det är illa nog .. at et fritt Folk skal behöfva betsel. DALIN Arg. 2: 43 (1734, 1754) Detta folk (dvs. atenarna), som .. var så hårdmynt för allt betsel. PALMBLAD Fornk. 2: 43 (1844). Ja, vild det är hon (dvs. Kasandra), .. hon som .. / .. ej förstår att lida betslets tvång .., / förr'n hon sin ifver låtit skumma ut i blod. RISBERG Aischylos Agam. 35 (1890). – i numera obr. uttr. Hoo ther icke syndar vthi itt oord han är en fulkomen man, och kan hålla heela lekamenen vnder betzl. Jak. 3: 2 (NT 1526; öfv. 1907: tygla, LUTHER: vnd kan auch den gantzen leyb ym zaum hallten). Sedan hans (dvs. kejsar Valens') Brodher war dödh, begynte han, lijka såsom han hade aldeles bitit sönder Betzlet medh Tänderna, öfwa emot the Christne .. itt diefwulskt Tyrannij. SCHRODERUS Osiander 1: 459 (1635). Hvad ville man företaga, så länge handelen aldeles lågo under do Lybskes betsel? CELSIUS G. I 309 (1746, 1792) Sådant borde de (dvs. de uppstudsiga soldaterna) betänka; och ej, like otamde Hästar, bryta sig i betzlet. DENS. E. XIV 187 (1774; anfördt ss. yttradt af E. XIV). jfr TRÄLDOMS-BETSEL.
[BETSEL 1.c]
c)
[jfr motsv. uttr. i fsv. o. dan.]
i uttr. lägga, äfv. sätta betsel (i munnen) på (en häst) o. d.
[BETSEL 1.c.α]
α) i eg. bem.: betsla. Läggia Betzel på. Lex.Linc. 1640; under f r æ n o). TRANÉR Anakr. 71 (1830, 1833). – (numera knappast br.) i uttr. lägga en häst betsel i munnen o. d. Sy, wij leggiom hestomen betzl j munnen, så ath the lydha oss. Jak. 3: 3 (NT 1526). Hestar och mular .. huilkom man moste leggia bett och betzl j munnen, om the icke til tigh wilia. Psalt. 32: 9 (Bib. 1541).
[BETSEL 1.c.β]
β)
[jfr fsv. lagde wppa tik sith betzl]
(numera föga br.) bildl.: lägga tygel l. band på, tygla. Han .. haffuer ödhmyukat migh, och lagdt itt besl j munnen vppå migh. Job 30: 11 (Bib. 1541). Juthen .. tillåter thet, att settia betzel i munnen på General-Staterna, att således kunne theres increment förhindra. RP 8: 85 (1640). Gustaf (I) måste vid detta tilfället lägga betsel på sit annars nog eldrika sinne. CELSIUS G. I 658 (1753, 1792) Puritanerna .. åstundade lägga sin disciplins hårda betsel i konungamaktens mun. GEIJER I. 1: 129 (1818). Lägg betsel på flickan, och håll tyglarna korta. TOPELIUS Fält. 4: 593 (1864). Nu skulle civilisationens betsel läggas på en sådan vild, tjufaktig skara. IDA BÄCKMAN i Idun 1908, s. 19 (i fråga om zigenarbarn som skulle intagas i uppfostringsanstalt). – (numera knappast br.) i uttr. lägga l. sätta ngn ett betsel i munnen. Hes. 38: 4 (Bib. 1541). Gudh lägger vndertijdhen igenom the Perser Turken itt Betzl i Munnen. SCHRODERUS Osiander III. 2: 237 (1635). BÆLTER Strid. o. segr. christen 29 (1743, 1748)
[BETSEL 1.d]
d)
[jfr d. tage bidslet mellem tænderne, äfvensom holl. het bit op de tanden nemen, eng. to take the bit between the teeth, fr. prendre le frein l. le mors aux dents]
i uttr. taga, förr äfv. få betslet med, förr äfv. vid tänderna.
[BETSEL 1.d.α]
α) i eg. bem. om häst l. dyl. djur: fatta (det eljest på lanerna hvilande) bettet med tänderna o. på så sätt göra sig okänslig för o. oberoende af ryttarens l. körsvennens tygelföring; (på detta sätt ohindrad) rusa åstad, skena. Man en drunknan må lijkna widh en foreman, huilkom hestanar haffua taghit beslet medh tenderna. P. ERICI Musæus 5: 255 a (1582). Yyre hästar .. (äro) offta .. mundstyffue (och) .. taga betzlet medh tänderna. PHRYGIUS Him. lif. 121 (1615). MÖLLER (1745; under f r e i n). LINDBLOM 1790; under f r e n u m). HOLMBERG 1795; under m o r s). LARSEN (1884).
[BETSEL 1.d.β]
β) (numera föga br.) bildl. (utan att bry sig om öfverordnades önskningar l. befallningar l. straff) följa sin egen vilja; taga ledningen l. makten l. styret; blifva motspänstig l. uppstudsig l. upprorisk; "morska upp sig". (Det) är till att befruchta, att the fremmande (värfvade soldaterna) tagha beslett medh tenderna, och något obeståndh sigh före. Oxenst. brefv. 5: 53 (1613). The Vproriske, som een gång hade tagit Betzlet widh Tänderne, stodo intet längre at behållas widh Twär. WIDEKINDI Krigsh. 118 (1671). (Den själfrådige komministern) will wara såsom en Pastor öfwer Annexerna, som han i min Sal. Antecessoris (dvs. företrädares) tijdh fick betzlet med Tänderna. Växiö domk. akt. 1709, nr 183. Til min grämelse har jag altid trodt honom (dvs. "skvalleranden") vara en Mes, emedan han altid .. slitit sina skor endast i små-städerne och på landet; men nu har han så hurtigt begynt taga betslet med tänderne och i sielfva Stockholm upföra sig .. förnämt bland hederligit folk. DALIN Arg. 2: 51 (1734, 1754) (Undersåtarna) skulle kunna taga betslet med tändren och göra någon uppresning. Skandinavien 1812, s. 99.
[BETSEL 1.e]
e)
[jfr holl. op zijn breidel bijten, t. in den zaum beissen, eng. to bite upon the bridle, fr. ronger l. mordre l. manger son frein, lat. frena mordere]
i uttr. tugga på betslet l. tugga betslet.
[BETSEL 1.e.α]
α) i eg. bem. om häst l. dyl. djur: (vid påtvunget stillastående l. långsam gång af otålighet) tugga på bettet. SERENIUS (1741). EKBLAD Lib. mem. 1764; under f r e n d o). BJÖRKEGREN (1784; under m o r s). Fålen med dånande hof spotsk tuggar det fraggiga betslet. ADLERBETH Æn. 84 (1804, 1811). SCHULTHESS Tigerhielm Sv.-fr. ordb. 36 (1880).
[BETSEL 1.e.β]
β) (†) bildl. α') ej förmå bryta pålagdt tvång. Parti, tvedrägt och afund .. nödgas (under en vis regering), i tysta och bofälliga kojor, tugga på det betslet, med hvilket on klarsynt Öfverhet dem fängslat. TESSIN Bref 2: 252 (1754). β') β') i uttr. stå och tugga betslet, komma af sig (under ett tal), stå och hacka, vara i nöd o. trångmål. Stå och tugga betslet, in der Rede stecken, in Noth oder Ängsten stecken. LIND (1749).
[BETSEL 2]
2)
[jfr motsv. anv. af eng. bridle, fr. bride]
(i fackspr.) i utvidgad anv., om af kätting l. dyl. gjord snara hvarmed en (tung) sak lyftes; jfr BETSLA 2 samt BETSEL-KÄTTING. Betslet var illa lagdt, så att stenen gled ur.