Utredning av bipolär sjukdom typ 2

[Voeux]

Hej bästa Buke, jag skulle behöva hjälp att reda ut lite tankar om utredning eller inte. När jag gick igenom en svårare depression för några år sedan så erbjöds jag en utredning för bipolär sjukdom på Sabbatsberg, för att göra en lång historia kort så tackade jag nej. Jag känner dock igen mig i symptomen och visst ställer det till det för mig ibland. Jag är dock högfungerande på alla sätt och vis, och det är enbart närstående som skulle kunna ana och förstå sig på dessa tendenser.

Jag är lite kluven emellan att göra en utredning eller inte. En del av mig skulle tycka att det vore skönt, om jag kunde få ett svar på varför vissa saker är svåra för mig som kanske är enkla för andra. En annan del av mig tycker att det känns väldigt onödigt eftersom jag inte vet vad som skulle förändras av en diagnos. Är vi inte alla bara väldigt olika som personer, med våra styrkor och svagheter? Måste det stämplas? Vården är ju dessutom hemskt bökig, långsam och svår. Framför allt för oss som kanske inte behöver brådskande hjälp, och särskilt nu i tider då många mår dåligt.

Hur hade ni tänkt?

 

[athena_arabians]

Tror du något skulle bli lättare för dig och skulle någon medicinering bli aktuell? Om ja så skulle jag göra det.

Jag har en vän som valde att inte göra en NPF-utredning som vuxen eftersom hen var rätt säker på vad diagnosen skulle bli (många kriterier stämde) och det skulle inte förändra så mycket för hen eftersom hen också är högfungerande.

Jag är rätt säker på att min särbo har ADHD... mycket stämmer inkl saker från hans uppväxt. Min förståelse för sådan problematik (tack alla här på Buke som delat med sig ) har gjort att vår relation funkar bättre än vad den hade gjort om jag inte hade den kunskap jag har. Han håller med om att han förmodligen har det men inget skulle ju bli bättre med en diagnos eftersom han också är högfungerande.

Det landar väl som sagt i om du känner att något skulle bli bättre med en diagnos.

 

[sthu]

Jag hade gjort det. Rätt diagnos innebär rätt behandling.

Jag har biploär sjukdom och är normalfungerande. Medicin hjälper att hålla undan depressioner och manier.

 

[Nepenthe]

Jag tänker att du ska göra det för din egen skull om du vill och tror det kan förklara saker för dig

 

[EmmaBovary]

Hej bästa Buke, jag skulle behöva hjälp att reda ut lite tankar om utredning eller inte. När jag gick igenom en svårare depression för några år sedan så erbjöds jag en utredning för bipolär sjukdom på Sabbatsberg, för att göra en lång historia kort så tackade jag nej. Jag känner dock igen mig i symptomen och visst ställer det till det för mig ibland. Jag är dock högfungerande på alla sätt och vis, och det är enbart närstående som skulle kunna ana och förstå sig på dessa tendenser.

Jag är lite kluven emellan att göra en utredning eller inte. En del av mig skulle tycka att det vore skönt, om jag kunde få ett svar på varför vissa saker är svåra för mig som kanske är enkla för andra. En annan del av mig tycker att det känns väldigt onödigt eftersom jag inte vet vad som skulle förändras av en diagnos. Är vi inte alla bara väldigt olika som personer, med våra styrkor och svagheter? Måste det stämplas? Vården är ju dessutom hemskt bökig, långsam och svår. Framför allt för oss som kanske inte behöver brådskande hjälp, och särskilt nu i tider då många mår dåligt.

Hur hade ni tänkt?

Alltså, vi är inte bara väldigt olika personer med styrkor och svagheter när det kommer till de punkterna i livet då vi kan behöva vård för våra problem. Rätt diagnos ger förhoppningsvis rätt vård, men jag förstår också att det kanske känns överflödigt om du exempelvis ändå inte känner ett behov av att medicinera. Men om du nu skulle vara bipolär så ökar risken för att du ska må dåligt igen, och då kan det förhoppningsvis underlätta om behandlingen sker därefter.

 

[Voeux]

Jag tror inte att jag skulle vilja medicinera, det är väl det som gör att jag tvekar. Jag känner av lindrigare former av depression till och från, ibland lite svårare men det är sällan, och perioder av hypomani. Att jag får ångest till och från och jobbigt men jag tycker att jag hanterar det ganska bra. Förr i tiden hade jag Atarax och tyckte det räckte bra med något sådär lagom lindrigt. Idag har jag inget recept på det utskrivet men vet inte heller om jag tycker att ångesten är tillräckligt svår för att jag ska orka ta tag i det

Det som är lite svårare att hantera är att jag har oerhört svårt att fokusera på annat när jag gått igång på något nytt projekt. Jag hamnar i en bubbla som kan bli ganska påfrestande. Om nåt så skulle jag nog behöva verktyg för att balansera det här bättre, men jag vill helst inte äta mediciner i onödan och jag klassar mig nog inte som tillräckligt sjuk för att det ska vara nödvändigt.

Kanske att det är bättre att låta det vara för nu, och plocka upp bollen om det skulle bli sämre framöver? När jag var inne i vårdsnurran sist så var det omständigheter som hade triggat igång en svår depression, och min kontakt på psykiatrin tyckte att vi kunde utreda bipolär sjukdom parallellt med att få bukt på depressionen (och psykoserna) just där och då. Jag tänker att sannolikt kommer det komma nya svackor i livet som kommer att kräva vårdkontakt. Kanske bäst att avvakta tills dess?

Det hjälper mig dock att tänka att jag sannolikt har någon form av bipolaritet. När jag tycker att något är hemskt svårt som inte borde vara det så brukar jag påminna mig själv om att det sannolikt finns en anledning till varför det är svårare för mig, än för andra, och det brukar vara en tröst.

 

[Voeux]

Jag är rätt säker på att min särbo har ADHD... mycket stämmer inkl saker från hans uppväxt. Min förståelse för sådan problematik (tack alla här på Buke som delat med sig ) har gjort att vår relation funkar bättre än vad den hade gjort om jag inte hade den kunskap jag har. Han håller med om att han förmodligen har det men inget skulle ju bli bättre med en diagnos eftersom han också är högfungerande.

Jag tycker att min sambo har drag åt autismspektrat, om än mycket lindrigt. Han glömmer tid och rum när han sitter med någonting som tar hans fokus, och han kan hålla på i timtal. Samtidigt som han är hemskt dålig på att förstå sig på människor ibland. Han snappar inte upp minspel, stämningar och undertoner. Det var en kväll som jag var ledsen, och han frågade vad han skulle göra, och jag blev arg för att jag är ledsen och jag kan inte utöver det också ansvara för att han ska veta hur man hanterar ledsna människor. Då sa han att ibland när han möter mig i det sinnestillståndet så känns det ungefär, som det hade känts för mig, att komma in i en föreläsningssal full av avancerade mattetal på alla tavlor. Och någon som säger "Lös det". Det är bara en vägg av.. omöjliga gåtor.

Jävla radarpar vi två Men ja, det hjälper mig också, och vår relation att tänka att han nog är lite lagd åt det hållet. Vet att detta var på tal när han var barn också. Jag måste berätta med ord, förklara vad jag behöver och inte. Sjukt frustrerande men han väljer ju inte sina brister mer än vad jag gör.

 

[Bapelsin]

En annan del av mig tycker att det känns väldigt onödigt eftersom jag inte vet vad som skulle förändras av en diagnos. Är vi inte alla bara väldigt olika som personer, med våra styrkor och svagheter? Måste det stämplas? Vården är ju dessutom hemskt bökig, långsam och svår. Framför allt för oss som kanske inte behöver brådskande hjälp, och särskilt nu i tider då många mår dåligt.

Hur hade ni tänkt?

Det här tycker jag är extremt problematiskt. Bipolär sjukdom är en sjukdom, inte ett personlighetsdrag eller en svaghet. De flesta med bipolär sjukdom behöver medicinering i någon grad för att kunna leva och många behöver medicinering för att överleva. Bipolär sjukdom har hög dödlighet och anses av WHO vara den sjätte mest handikappande sjukdomen som finns. Det blir, tycker jag som har bipolär sjukdom, kränkande att mena att det handlar om personlighet och svaghet.
Jag förstår att du inte menade något illa med att formulera dig så, men jag ber dig att fundera över skillnaden så kanske du uttrycker dig annorlunda i framtiden

Gällande om du ska söka hjälp eller inte så skulle jag göra en utredning om jag var i din sits. Inte för att du kanske behöver medicinering i nuläget, men det luriga med bipolär sjukdom är att den kan smälla till när som helst. Över en natt kan du bli jättesjuk, även om du aldrig blivit det hittills. Skulle det ske skulle du få mycket snabbare vård om du redan har en diagnos. Vården är som sagt bökig och långsam, bättre att göra utredningen när du är välfungerande än att behöva göra det akut om du blir sjuk.

Har du frågor om sjukdomen får du gärna fråga

 

[Voeux]

Det här tycker jag är extremt problematiskt. Bipolär sjukdom är en sjukdom, inte ett personlighetsdrag eller en svaghet. De flesta med bipolär sjukdom behöver medicinering i någon grad för att kunna leva och många behöver medicinering för att överleva. Bipolär sjukdom har hög dödlighet och anses av WHO vara den sjätte mest handikappande sjukdomen som finns. Det blir, tycker jag som har bipolär sjukdom, kränkande att mena att det handlar om personlighet och svaghet.
Jag förstår att du inte menade något illa med att formulera dig så, men jag ber dig att fundera över skillnaden så kanske du uttrycker dig annorlunda i framtiden

Gällande om du ska söka hjälp eller inte så skulle jag göra en utredning om jag var i din sits. Inte för att du kanske behöver medicinering i nuläget, men det luriga med bipolär sjukdom är att den kan smälla till när som helst. Över en natt kan du bli jättesjuk, även om du aldrig blivit det hittills. Skulle det ske skulle du få mycket snabbare vård om du redan har en diagnos. Vården är som sagt bökig och långsam, bättre att göra utredningen när du är välfungerande än att behöva göra det akut om du blir sjuk.

Har du frågor om sjukdomen får du gärna fråga

Ja, jag håller med dig och det är givetvis inte mening att förminska allvaret med bipolär sjukdom. Det jag menar är att det finns grader av sjukdomen och jag tycker att brytgränsen mellan lindrig sjukdom och inte sjuk inte alltid är helt tydlig. Jag ska absolut formulera mig annorlunda i framtiden. Jag gissar även att du pratar om bipolär sjukdom typ 1 när du pratar om hög dödlighet och mycket stort handikapp, i relation till bipolär sjukdom typ 2 vilken är svårare att upptäcka eftersom den i mindre grad utmärker sig. Så det tror jag också är en viktig skillnad att göra. Personer sjuka i bipolär sjukdom typ 1 är ofta mycket sjuka och även om jag förstår att det är två varianter av samma sjukdom, så tycker jag även att skillnaden mellan dem är mycket stor och bör uppmärksammas.

 

[Voeux]

Gällande om du ska söka hjälp eller inte så skulle jag göra en utredning om jag var i din sits. Inte för att du kanske behöver medicinering i nuläget, men det luriga med bipolär sjukdom är att den kan smälla till när som helst. Över en natt kan du bli jättesjuk, även om du aldrig blivit det hittills. Skulle det ske skulle du få mycket snabbare vård om du redan har en diagnos. Vården är som sagt bökig och långsam, bättre att göra utredningen när du är välfungerande än att behöva göra det akut om du blir sjuk.

Ja, du kanske har rätt. Det var lite så det var senast, att det gick över en natt till att få både psykoser, minnesluckor och bli suicidal. Sedan tog det 5 månader att få en tid på Sabbatsberg så, visst var det en kritisk tid dessa månader. Jag har inte tänkt på att en diagnos skulle kunna snabba på vården om samma sak skulle hända igen.

 

[Gimlan]

Ja, jag håller med dig och det är givetvis inte mening att förminska allvaret med bipolär sjukdom. Det jag menar är att det finns grader av sjukdomen och jag tycker att brytgränsen mellan lindrig sjukdom och inte sjuk inte alltid är helt tydlig. Jag ska absolut formulera mig annorlunda i framtiden. Jag gissar även att du pratar om bipolär sjukdom typ 1 när du pratar om hög dödlighet och mycket stort handikapp, i relation till bipolär sjukdom typ 2 vilken är svårare att upptäcka eftersom den i mindre grad utmärker sig. Så det tror jag också är en viktig skillnad att göra. Personer sjuka i bipolär sjukdom typ 1 är ofta mycket sjuka och även om jag förstår att det är två varianter av samma sjukdom, så tycker jag även att skillnaden mellan dem är mycket stor och bör uppmärksammas.

Fast typ två är fortfarande mycket allvarligt och hjärnan påverkas negativt av skov, inte minst uppåtskov, och vanligt är ju att det blir värre med åren om man inte medicinerar.

 

[Bapelsin]

Ja, jag håller med dig och det är givetvis inte mening att förminska allvaret med bipolär sjukdom. Det jag menar är att det finns grader av sjukdomen och jag tycker att brytgränsen mellan lindrig sjukdom och inte sjuk inte alltid är helt tydlig. Jag ska absolut formulera mig annorlunda i framtiden. Jag gissar även att du pratar om bipolär sjukdom typ 1 när du pratar om hög dödlighet och mycket stort handikapp, i relation till bipolär sjukdom typ 2 vilken är svårare att upptäcka eftersom den i mindre grad utmärker sig. Så det tror jag också är en viktig skillnad att göra. Personer sjuka i bipolär sjukdom typ 1 är ofta mycket sjuka och även om jag förstår att det är två varianter av samma sjukdom, så tycker jag även att skillnaden mellan dem är mycket stor och bör uppmärksammas.

Du har fel i mycket av det du skriver här.

Faktum är att typ 2 är den mer handikappande typen eftersom den ofta är närvarande i form av depressioner av olika grad under lång tid. För vissa ständigt hela livet. Typ 2 är också svårare att medicinera.
Typ 1 är ”allvarligare” i de maniska skoven, men det är ofta mer eller mindre lång tid emellan de skoven.

Den mest dödliga typen är typ 2 med blandepisoder.

Detta är generaliseringar.

 

[Voeux]

Fast typ två är fortfarande mycket allvarligt och hjärnan påverkas negativt av skov, inte minst uppåtskov, och vanligt är ju att det blir värre med åren om man inte medicinerar.

Blir det? Jag hade hoppats på tvärtom, utan egentlig grund.

Åter igen, jag säger inte att det inte är en allvarlig sjukdom.

 

[Voeux]

Du har fel i mycket av det du skriver här.

Faktum är att typ 2 är den mer handikappande typen eftersom den ofta är närvarande i form av depressioner av olika grad under lång tid. För vissa ständigt hela livet. Typ 2 är också svårare att medicinera.
Typ 1 är ”allvarligare” i de maniska skoven, men det är ofta mer eller mindre lång tid emellan de skoven.

Den mest dödliga typen är typ 2 med blandepisoder.

Detta är generaliseringar.

Intressant. Jag går enbart på vad jag läst mig till på diverse ändå trovärdiga källor, så det är synd om den informationen inte återger en korrekt uppfattning av sjukdomen. Det menar jag alltså, jag tror dig i det du skriver, varför det är synd att jag fått en annan uppfattning av det jag läst eftersom jag kan gissa att det är fler som fått det då.

 

[Bapelsin]

Intressant. Jag går enbart på vad jag läst mig till på diverse ändå trovärdiga källor, så det är synd om den informationen inte återger en korrekt uppfattning av sjukdomen. Det menar jag alltså, jag tror dig i det du skriver, varför det är synd att jag fått en annan uppfattning av det jag läst eftersom jag kan gissa att det är fler som fått det då.

Precis som med de flesta psykiska sjukdomar så präglas bilden av bipolär sjukdom av stereotyper och fördomar. Det finns mycket med sjukdomen som jag tror att folk generellt inte känner till. Som tex att du kan bli psykotisk även i depressionerna, att bipolära depressioner inte kan behandlas med vanliga antidepressiva, att det finns blandepisoder och att de är relativt vanliga, att vissa med typ 1 inte ens har depressioner, mm.

Jag rekommenderar dig att titta på den här filmen.

Om du gillar att lyssna på poddar kan jag rekommendera dig ett antal sådana också.

 

[Bapelsin]

Jag hade en frågestund om bipolär sjukdom på min IG för ett tag sedan. Då listade jag var man kan hitta mer kunskap. Bifogar listan till dig här, det kanske är något du kan få nytta av

 

[Voeux]

Precis som med de flesta psykiska sjukdomar så präglas bilden av bipolär sjukdom av stereotyper och fördomar. Det finns mycket med sjukdomen som jag tror att folk generellt inte känner till. Som tex att du kan bli psykotisk även i depressionerna, att bipolära depressioner inte kan behandlas med vanliga antidepressiva, att det finns blandepisoder och att de är relativt vanliga, att vissa med typ 1 inte ens har depressioner, mm.

Jag rekommenderar dig att titta på den här filmen.

Om du gillar att lyssna på poddar kan jag rekommendera dig ett antal sådana också.

Tar gärna emot förslag på poddar! Ska titta på filmen.

Jag tror inte att jag har någon stereotyp bild av sjukdomen utan har som sagt läst mig till det mesta. Känner ingen, mig veterligen, som har sjukdomen heller. Så som sagt, antingen är det jag som varit dålig på att tolka informationen som ges eller så återberättar den dåligt.

Jag tror också att anledningen till att jag lätt pratar om det som en svaghet är för att det alltid är så som jag sett på mig själv. Att jag har haft brister och svagheter som gjort att jag inte klarat av vissa saker. Att återkommande depressioner och ångest är naturligt, för mig, osv. Det är fortfarande tankar som jag, uppenbarligen, tampas med. Kanske har jag helt fel om det här och det känns läskigt.

 

[Bapelsin]

Tar gärna emot förslag på poddar! Ska titta på filmen.

Jag tror inte att jag har någon stereotyp bild av sjukdomen utan har som sagt läst mig till det mesta. Känner ingen, mig veterligen, som har sjukdomen heller. Så som sagt, antingen är det jag som varit dålig på att tolka informationen som ges eller så återberättar den dåligt.

Jag tror också att anledningen till att jag lätt pratar om det som en svaghet är för att det alltid är så som jag sett på mig själv. Att jag har haft brister och svagheter som gjort att jag inte klarat av vissa saker. Att återkommande depressioner och ångest är naturligt, för mig, osv. Det är fortfarande tankar som jag, uppenbarligen, tampas med. Kanske har jag helt fel om det här och det känns läskigt.

Jag tror att du har helt rätt, jag tror att informationen återberättas dåligt. Jag tror att du kan få en aha-upplevelse av Infotekets film.
När jag skriver att bilden av bipolär sjukdom är stereotyp menar jag att bilden folk har är samma som den alltid har varit, sedan Gökboet producerades typ. Bara det att det har ju gjorts massor av forskning sedan dess och medicineringen ser inte alls likadan ut nu. Förr fanns det Litium och inte så mycket mer, nu finns det en hel uppsjö av mediciner.

I ursprungsinlägget skriver du att du inte tycker att du har tillräckligt med symptom för att göra en utredning. Men förut skrev du att du haft psykoser, minnesluckor och varit suicidal och nu skriver du att du har haft återkommande depressioner och ångest. Jag tycker inte det låter som att du inte har tillräckligt med symptom, jag tycker det låter som att du har flera symptom.

Har du försökt medicinera dina depressioner utan resultat? Det är en tydlig indikation på bipolär sjukdom, om man även har andra symptom.

 

[Grazing]

Fast typ två är fortfarande mycket allvarligt och hjärnan påverkas negativt av skov, inte minst uppåtskov, och vanligt är ju att det blir värre med åren om man inte medicinerar.

Sant, har många läkare sagt till mig när jag varit avig mot medicinen mot depression osv, det skadar hjärnan i längden.

 

[Grazing]

Jag tror inte att jag skulle vilja medicinera, det är väl det som gör att jag tvekar. Jag känner av lindrigare former av depression till och från, ibland lite svårare men det är sällan, och perioder av hypomani. Att jag får ångest till och från och jobbigt men jag tycker att jag hanterar det ganska bra. Förr i tiden hade jag Atarax och tyckte det räckte bra med något sådär lagom lindrigt. Idag har jag inget recept på det utskrivet men vet inte heller om jag tycker att ångesten är tillräckligt svår för att jag ska orka ta tag i det

Det som är lite svårare att hantera är att jag har oerhört svårt att fokusera på annat när jag gått igång på något nytt projekt. Jag hamnar i en bubbla som kan bli ganska påfrestande. Om nåt så skulle jag nog behöva verktyg för att balansera det här bättre, men jag vill helst inte äta mediciner i onödan och jag klassar mig nog inte som tillräckligt sjuk för att det ska vara nödvändigt.

Kanske att det är bättre att låta det vara för nu, och plocka upp bollen om det skulle bli sämre framöver? När jag var inne i vårdsnurran sist så var det omständigheter som hade triggat igång en svår depression, och min kontakt på psykiatrin tyckte att vi kunde utreda bipolär sjukdom parallellt med att få bukt på depressionen (och psykoserna) just där och då. Jag tänker att sannolikt kommer det komma nya svackor i livet som kommer att kräva vårdkontakt. Kanske bäst att avvakta tills dess?

Det hjälper mig dock att tänka att jag sannolikt har någon form av bipolaritet. När jag tycker att något är hemskt svårt som inte borde vara det så brukar jag påminna mig själv om att det sannolikt finns en anledning till varför det är svårare för mig, än för andra, och det brukar vara en tröst.

Det är nog bättre att göra en utredning nu när du är i bättre tillstånd, det är jobbigt när man mår dåligt att gå igenom en utredning.