Utlandssvensken känner sig ensam

[Allavarlika]

Här sitter jag och gråter igen...

För 5 år sedan flyttade jeg till utomlands pga karriär, träffade min pojkvänn och flyttade ihop med honom och hans tre barn (delad vårdnad). Han är mina drömmars man och jag var bombsäker på att det var rätt redan från starten och då var jag inte ens föräldrar. Jag visste bara att vi skulle vara tillsammans.

Jag har fått ett varmt välkomnande in i hans familj bestående av föräldrar och syskon (+barn). Hans barn älskar mig och vi har ett jätte bra förhållande med barnens mamma (vi fikar och bjuder in varandra på middag osv...)

I början fick vi försvara vårat förhållande, men så snart hans familj och vänner träffade mig försvann alla fördommar och de kunde verkligen se att jag var spännande och att jag passade bra ihop med deras kompis/son/bror.

Min familj i Sverige har varit "lite" svårare. Jag har haft ett tätt förhållande med min mamma som har stöttat mig i vått och tort. Hon stöttade också min flytt, men hoppades på att jag skulle komma hem till sverige igen. Det gjorde jag inte och plötsligt försvann kontakten.

Tidigare har mina föräldrar kommit och hälsat på två-tre gånger om året, nu är det bara jag som besöker dem. Jag har försökt lägga fram massor af förslag om vad vi kan hitta på för att knyta ihop familjen lite, men utan framgång. Jag bröt ihop och var rädd att jag höll på att förlora min familj. Till sist fick jag nog och lade korten på bordet. Min pappa reagerade fantastiskt och vi har bättre kontakt idag än vad vi någonsin har gjort. Mamma börjar acceptera situationen och relationen till mina syskon är den samma som den alltid har varit (ganska liten).

Min pojkvänn och jag har besökt mina föräldrar ihop en gång under de två år som vi nu har varit tillsammans. De har aldrig besökt oss. Jag vet att pappa vill och de kommer nog över en dag, men mamma är bara långsam. Väldigt långsam.

Jag har massor av vänner men de flesta och närmaste bor i andra länder. Jag besöker dem och de besöker oss.

Men fy fan vad jag känner mig ensam ibland. Jag saknar den dagliga stöttning man kan få ifrån föräldrar och vänner. Jag längtar verkligen till när våra familjer möts. Och jag kan känna att jag slits lite mellan två världar.

Jag visste att det skulle bli en utmaning när det gällde min familj och det har blivit bättre än vad det har varit, men gud vad jobbigt det är ibland. Jag kan bli så trött och plötsligt inte känna mig hemma någonstans.

Och jag hatar att vara ledsen eftersom jag känner hur det påverkar min pojkvänn. Jag är också så trött på att vara ledsen. Men ibland måste jag bara släppa ut det.

Ibland vill jag bara dra och komma bort ifrån bägge familjer. Min eftersom jag saknar dem, hans eftersom de påminner om det jag inte har. Jag har svårt att ta emot när min familj inte bidrar med något,när jag VET att de har så mycket att ge.

Blä, det är svårt. Jag var verkligen tvungen att skriva av mig...

 

[_Peplis_]

Sv: Utlandssvensken känner sig ensam

Ja det är verkligen baksidan med att bo långt ifrån sin familj. Jag kan också känna så ibland och jag har varken sambo eller barn här så all min trygghet är långt borta. Men sen finns det så många fördelar med att bo där man bor, det var ju därför du flyttade från första början? visst?
Bra att du pratat med din mamma och pappa, de kanske tror att du klarar dig utan dem nu när du har en ny familj. Kommunikation är ju som bekant lösningen på alla världens problem!

Kan tänka mig att det känns lite bättre bara av att du fått skriva av dig. Åk hem oftare om du kan,skypa och glöm inte bort att uppskatta det du har omkring dig för stunden och varför du är där! kram

 

[Allavarlika]

Sv: Utlandssvensken känner sig ensam

Tack för ditt svar! Nu har jag gråtit ut och tänker på hur långt vi har kommit i processen.
Jag har längtat så länge att få visa hur bra jag har det och nu när en superfin möjlighet kom upp så fick såklart sambon, barnen och mina föräldrar förhinder... Men, precis som fu säger måste man påminna sig om varför man tog beslutet i början.


Tack igen