Utbränd? Vad händer?

[Jahaja]

Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt omkring mig och jag bara gick hemifrån.
På kvällen satte sig sambon med mig och sa att han är orolig på riktigt . Att jag inte kan fortsätta såhär. Vi pratade hela natten och jag bröt ihop sisådär hundra gånger och bara grät. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag grät. Söndagen hände massa konstiga saker i min kropp. Jag har tydligen ont i axlar och nacke helt plötsligt. En punkt mellan skulderbladen gör så ont att det är plågsamt att andas. Feber. Sen frossa fast utan feber. Det känns som små elstötar far upp och ner längs ryggen och benen. Ibland får jag kramp på olika ställen. Huvudvärken från helvetet. Dagsljus gör ont. I hjärnan. Som dessutom känns som den är gjord av det tunnaste glas och går i tusen små bitar om någon stänger en dörr eller skåplucka lite för hårt.
Jag har sjukanmält mig och fått en tid hos vårdcentral - nästa tisdag. Vad kommer hända? Jag orkar inte ens tänka på att jobba. Dels för att jag har så ont överallt och dels för att jag knappt orkar hålla mig vaken. Har sovit större delen av helgen. Kan man få en sjukskrivning så direkt? Vad tusan gör jag om läkaren bedömer att jag bör jobba?
Är det här vad som händer när man är utbränd?
Jag känner inte igen mig själv. Sambon räknade upp allt jag slutat med här hemma senaste veckorna. Jag lagar inte riktig mat längre, det blir halv eller helfabrikat dagligen. Akvarierna har fått förfalla. Det är inte samma ordning. Fönstren är fortfarande inte putsade. Jag har sått lite tomat och gurka men de små plantorna har tynat bort nu för de har inte blivit vattnade. Jag läser inte längre. Avstyr alla sociala aktiviteter, t o m min närmaste(numera enda)väns möhippa. Det är inte likt mig. Jag älskar att laga mat, pysslar om mina sådder som bebisar, älskar att göra utflykter och projekt med barnen, tycker om besök, kastar mig glatt in i veckans städning och myser riktigt när jag går och plockar ordning på allt på kvällen när barnen lagt sig. Jag var inte ens medveten om att jag valt bort allt det här. Insåg inte att det enda jag gör när jag är hemma är att sova. Eller vara arg och rya över att alla tjatar och stökar till.
Sambon sköter allt hemma när han inte jobbar kväll. När han gör det håller jag skeppet flytande, matrester eller foodora, inga besökare, barnen får närapå obegränsad skärmtid. Öronproppar.
Jag vill bara ha tyst och mörkt och få sova. Jag orkar inte hålla ihop längre. Orkar inte tänka en hel tanke, de fladdrar iväg för mig. Vad säger jag till min arbetsgivare?
Det här har nog varit på gång länge, men jag är envis, har hög smärttröskel och har svårt att be om hjälp. Nu föll korthuset ihop helt plötsligt när någon annan än jag drog fram allt i ljuset. Allt det där som jag trodde att jag dolde så bra. För det var ju bara jag som var lat. Om jag bara kämpade mer och försökte mer så skulle det ju gå över, jag skulle komma ut i andra änden och allt skulle ordna sig!
Vad kommer hända nu?

 

[animalasia]

Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt omkring mig och jag bara gick hemifrån.
På kvällen satte sig sambon med mig och sa att han är orolig på riktigt . Att jag inte kan fortsätta såhär. Vi pratade hela natten och jag bröt ihop sisådär hundra gånger och bara grät. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag grät. Söndagen hände massa konstiga saker i min kropp. Jag har tydligen ont i axlar och nacke helt plötsligt. En punkt mellan skulderbladen gör så ont att det är plågsamt att andas. Feber. Sen frossa fast utan feber. Det känns som små elstötar far upp och ner längs ryggen och benen. Ibland får jag kramp på olika ställen. Huvudvärken från helvetet. Dagsljus gör ont. I hjärnan. Som dessutom känns som den är gjord av det tunnaste glas och går i tusen små bitar om någon stänger en dörr eller skåplucka lite för hårt.
Jag har sjukanmält mig och fått en tid hos vårdcentral - nästa tisdag. Vad kommer hända? Jag orkar inte ens tänka på att jobba. Dels för att jag har så ont överallt och dels för att jag knappt orkar hålla mig vaken. Har sovit större delen av helgen. Kan man få en sjukskrivning så direkt? Vad tusan gör jag om läkaren bedömer att jag bör jobba?
Är det här vad som händer när man är utbränd?
Jag känner inte igen mig själv. Sambon räknade upp allt jag slutat med här hemma senaste veckorna. Jag lagar inte riktig mat längre, det blir halv eller helfabrikat dagligen. Akvarierna har fått förfalla. Det är inte samma ordning. Fönstren är fortfarande inte putsade. Jag har sått lite tomat och gurka men de små plantorna har tynat bort nu för de har inte blivit vattnade. Jag läser inte längre. Avstyr alla sociala aktiviteter, t o m min närmaste(numera enda)väns möhippa. Det är inte likt mig. Jag älskar att laga mat, pysslar om mina sådder som bebisar, älskar att göra utflykter och projekt med barnen, tycker om besök, kastar mig glatt in i veckans städning och myser riktigt när jag går och plockar ordning på allt på kvällen när barnen lagt sig. Jag var inte ens medveten om att jag valt bort allt det här. Insåg inte att det enda jag gör när jag är hemma är att sova. Eller vara arg och rya över att alla tjatar och stökar till.
Sambon sköter allt hemma när han inte jobbar kväll. När han gör det håller jag skeppet flytande, matrester eller foodora, inga besökare, barnen får närapå obegränsad skärmtid. Öronproppar.
Jag vill bara ha tyst och mörkt och få sova. Jag orkar inte hålla ihop längre. Orkar inte tänka en hel tanke, de fladdrar iväg för mig. Vad säger jag till min arbetsgivare?
Det här har nog varit på gång länge, men jag är envis, har hög smärttröskel och har svårt att be om hjälp. Nu föll korthuset ihop helt plötsligt när någon annan än jag drog fram allt i ljuset. Allt det där som jag trodde att jag dolde så bra. För det var ju bara jag som var lat. Om jag bara kämpade mer och försökte mer så skulle det ju gå över, jag skulle komma ut i andra änden och allt skulle ordna sig!
Vad kommer hända nu?

Nu beskriver jag bara utifrån min erfarenhet, men ja så kan det vara att gå in i ”väggen”. Det sker successivt men till slut orkar inte kroppen mer och säger ifrån, det upplevs då som en vägg. Ta kontakt med vården och beskriv allt du skrivit här. Tryck på allvaret i din situation. Jag blev helt sjukskriven tre månader, sov typ dygnet runt med de symptom som du beskriver. Sen började jag arbeta 25% i två månader och 50% i två månader. Min läkare som har varit fantastiskt sa till mig i början-du kommer bli frisk men det kommer ta tid, vi är proffs på det här. Det är den vanligaste diagnosen vi behandlar här. Det hon sa gjorde att jag kunde slappna av och vila i det.

 

[Cattis_E]

Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt omkring mig och jag bara gick hemifrån.
På kvällen satte sig sambon med mig och sa att han är orolig på riktigt . Att jag inte kan fortsätta såhär. Vi pratade hela natten och jag bröt ihop sisådär hundra gånger och bara grät. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag grät. Söndagen hände massa konstiga saker i min kropp. Jag har tydligen ont i axlar och nacke helt plötsligt. En punkt mellan skulderbladen gör så ont att det är plågsamt att andas. Feber. Sen frossa fast utan feber. Det känns som små elstötar far upp och ner längs ryggen och benen. Ibland får jag kramp på olika ställen. Huvudvärken från helvetet. Dagsljus gör ont. I hjärnan. Som dessutom känns som den är gjord av det tunnaste glas och går i tusen små bitar om någon stänger en dörr eller skåplucka lite för hårt.
Jag har sjukanmält mig och fått en tid hos vårdcentral - nästa tisdag. Vad kommer hända? Jag orkar inte ens tänka på att jobba. Dels för att jag har så ont överallt och dels för att jag knappt orkar hålla mig vaken. Har sovit större delen av helgen. Kan man få en sjukskrivning så direkt? Vad tusan gör jag om läkaren bedömer att jag bör jobba?
Är det här vad som händer när man är utbränd?
Jag känner inte igen mig själv. Sambon räknade upp allt jag slutat med här hemma senaste veckorna. Jag lagar inte riktig mat längre, det blir halv eller helfabrikat dagligen. Akvarierna har fått förfalla. Det är inte samma ordning. Fönstren är fortfarande inte putsade. Jag har sått lite tomat och gurka men de små plantorna har tynat bort nu för de har inte blivit vattnade. Jag läser inte längre. Avstyr alla sociala aktiviteter, t o m min närmaste(numera enda)väns möhippa. Det är inte likt mig. Jag älskar att laga mat, pysslar om mina sådder som bebisar, älskar att göra utflykter och projekt med barnen, tycker om besök, kastar mig glatt in i veckans städning och myser riktigt när jag går och plockar ordning på allt på kvällen när barnen lagt sig. Jag var inte ens medveten om att jag valt bort allt det här. Insåg inte att det enda jag gör när jag är hemma är att sova. Eller vara arg och rya över att alla tjatar och stökar till.
Sambon sköter allt hemma när han inte jobbar kväll. När han gör det håller jag skeppet flytande, matrester eller foodora, inga besökare, barnen får närapå obegränsad skärmtid. Öronproppar.
Jag vill bara ha tyst och mörkt och få sova. Jag orkar inte hålla ihop längre. Orkar inte tänka en hel tanke, de fladdrar iväg för mig. Vad säger jag till min arbetsgivare?
Det här har nog varit på gång länge, men jag är envis, har hög smärttröskel och har svårt att be om hjälp. Nu föll korthuset ihop helt plötsligt när någon annan än jag drog fram allt i ljuset. Allt det där som jag trodde att jag dolde så bra. För det var ju bara jag som var lat. Om jag bara kämpade mer och försökte mer så skulle det ju gå över, jag skulle komma ut i andra änden och allt skulle ordna sig!
Vad kommer hända nu?

Läkartid nästa tisdag?
Jag måtte ha väldig tur med min vc.

Det tycker jag var orimligt länge. Finns det en annan vårdcentral att vända dig till?
Kan din man ringa och trycka på annars, att det är akutm
Hur öppen var du i samtalet med hur illa det är? Att du brutit ihop osv?

De kan sjukskriva direkt på plats hos läkaren ja.

 

[Fjordfrälst]

Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt omkring mig och jag bara gick hemifrån.
På kvällen satte sig sambon med mig och sa att han är orolig på riktigt . Att jag inte kan fortsätta såhär. Vi pratade hela natten och jag bröt ihop sisådär hundra gånger och bara grät. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag grät. Söndagen hände massa konstiga saker i min kropp. Jag har tydligen ont i axlar och nacke helt plötsligt. En punkt mellan skulderbladen gör så ont att det är plågsamt att andas. Feber. Sen frossa fast utan feber. Det känns som små elstötar far upp och ner längs ryggen och benen. Ibland får jag kramp på olika ställen. Huvudvärken från helvetet. Dagsljus gör ont. I hjärnan. Som dessutom känns som den är gjord av det tunnaste glas och går i tusen små bitar om någon stänger en dörr eller skåplucka lite för hårt.
Jag har sjukanmält mig och fått en tid hos vårdcentral - nästa tisdag. Vad kommer hända? Jag orkar inte ens tänka på att jobba. Dels för att jag har så ont överallt och dels för att jag knappt orkar hålla mig vaken. Har sovit större delen av helgen. Kan man få en sjukskrivning så direkt? Vad tusan gör jag om läkaren bedömer att jag bör jobba?
Är det här vad som händer när man är utbränd?
Jag känner inte igen mig själv. Sambon räknade upp allt jag slutat med här hemma senaste veckorna. Jag lagar inte riktig mat längre, det blir halv eller helfabrikat dagligen. Akvarierna har fått förfalla. Det är inte samma ordning. Fönstren är fortfarande inte putsade. Jag har sått lite tomat och gurka men de små plantorna har tynat bort nu för de har inte blivit vattnade. Jag läser inte längre. Avstyr alla sociala aktiviteter, t o m min närmaste(numera enda)väns möhippa. Det är inte likt mig. Jag älskar att laga mat, pysslar om mina sådder som bebisar, älskar att göra utflykter och projekt med barnen, tycker om besök, kastar mig glatt in i veckans städning och myser riktigt när jag går och plockar ordning på allt på kvällen när barnen lagt sig. Jag var inte ens medveten om att jag valt bort allt det här. Insåg inte att det enda jag gör när jag är hemma är att sova. Eller vara arg och rya över att alla tjatar och stökar till.
Sambon sköter allt hemma när han inte jobbar kväll. När han gör det håller jag skeppet flytande, matrester eller foodora, inga besökare, barnen får närapå obegränsad skärmtid. Öronproppar.
Jag vill bara ha tyst och mörkt och få sova. Jag orkar inte hålla ihop längre. Orkar inte tänka en hel tanke, de fladdrar iväg för mig. Vad säger jag till min arbetsgivare?
Det här har nog varit på gång länge, men jag är envis, har hög smärttröskel och har svårt att be om hjälp. Nu föll korthuset ihop helt plötsligt när någon annan än jag drog fram allt i ljuset. Allt det där som jag trodde att jag dolde så bra. För det var ju bara jag som var lat. Om jag bara kämpade mer och försökte mer så skulle det ju gå över, jag skulle komma ut i andra änden och allt skulle ordna sig!
Vad kommer hända nu?

Det är mycket möjligt ja. Sök läkare och som ovan skrivit; tryck på hjälpen så denne förstår att du behöver sjukskrivning. Har också varit där, eller preciiiiis före och var först helt sjukskriven i några månader och började på 25% igen och gick uppåt. För min del innebar det sedan att jag sa upp mig; hade kämpat och jobbat för mer än en till inte ens rimlig lön så det var punkten. Som min kloka vän och ssk sa "det är svårt att bli frisk på ett ställe där man blivit sjuk".
Men en sak i taget och allra först: se till att bli sjukskriven så du får vila! Ta hand om dig

Edit. Såg nu att du har VC-tid. Så jäkla träligt att du ska behöva vänta men vården har blivit allt sämre...

 

[Inte_Ung]

Vad kommer hända nu?

Det finns hjälp att få.
Ta emot den.
Vårdcentralen kan det här.

Jag fick vila, medicin och terapi.

Men det kan ta ett tag att komma tillbaka.
Ett år för mig.

 

[Inte_Ung]

Läkartid nästa tisdag?
Jag måtte ha väldig tur med min vc.

Det tycker jag var orimligt länge. Finns det en annan vårdcentral att vända dig till?
Kan din man ringa och trycka på annars, att det är akutm
Hur öppen var du i samtalet med hur illa det är? Att du brutit ihop osv?

De kan sjukskriva direkt på plats hos läkaren ja.

Och @Fjordfrälst

Det kan vara bra att vänta en vecka före läkarkontakt.
Så att värsta huvudvärken och febern har fått lägga sig.
När man inte längre är i akutfasen så är det lättare att göra en bra handlingsplan för att lösa situationen.

Sova i åtminstone 3 dygn är en bra början och det kan man ordinera sig själv.
Smärtstillande och febernedsättande lindrar det värsta.

Jag har tyvärr mer erfarenhet av det här hos både mig själv och andra än vad som är nyttigt.

 

[Fjordfrälst]

Och @Fjordfrälst

Det kan vara bra att vänta en vecka före läkarkontakt.
Så att värsta huvudvärken och febern har fått lägga sig.
När man inte längre är i akutfasen så är det lättare att göra en bra handlingsplan för att lösa situationen.

Sova i åtminstone 3 dygn är en bra början och det kan man ordinera sig själv.
Smärtstillande och febernedsättande lindrar det värsta.

Jag har tyvärr mer erfarenhet av det här hos både mig själv och andra än vad som är nyttigt.

Jo det har du ju förstås rätt i...!

 

[Hermelin]

Bra att du fått en läkartid snart. Och om du känner att du inte håller ihop till dess är det bara att sjukskriva sig nu. Du behöver inte läkarintyg för den första tidens sjukskrivning. Och som @Inte_Ung skriver - ta emot den hjälp du får av vården. Ta råden på allvar.

För min egen del var det mycket vila i starten. Men sen behövde jag andra saker för att komma upp på banan igen.

 

[Pilot]

Och @Fjordfrälst

Det kan vara bra att vänta en vecka före läkarkontakt.
Så att värsta huvudvärken och febern har fått lägga sig.
När man inte längre är i akutfasen så är det lättare att göra en bra handlingsplan för att lösa situationen.

Sova i åtminstone 3 dygn är en bra början och det kan man ordinera sig själv.
Smärtstillande och febernedsättande lindrar det värsta.

Jag har tyvärr mer erfarenhet av det här hos både mig själv och andra än vad som är nyttigt.

Fast en läkare behöver se den akuta fasen. Har man sovit en vecka och verkar "normal och utvilad" så är det inte säkert att de tar det på lika stort allvar.
Så får man jobba och trilla dit igen.

Till ts, det brukar gå att få akuttid om man ringer på morgonen.

 

[Sassy]

Det låter som när jag gick in i väggen. En dag, på jobbresa, kunde jag inte resa mig ur sängen där jag var på hotellet. Jag fick messa konferensen jag skulle tala på för jag kunde inte stå upp och ännu mindre öppna datorn för att skriva ett mail. De första veckorna hade jag svårt att klä på mig för att jag liksom inte kunde lista ut hur man tar sig in i en tröja, osv...

Vila nu, det är det absolut enda du kan göra i det akuta skedet. Det är inte förrän man helt ger upp att "lösa saker och tänka framåt" ett tag som man har en chans att få fötterna under kroppen igen.

 

[Squie]

Mitt tips inför läkarbesöket är att skriva ned symtom. Hur mår du o när mår du såhär. Samt. Ta med partner till läkarbesöken som minne o som stöd.

 

[Inte_Ung]

Fast en läkare behöver se den akuta fasen. Har man sovit en vecka och verkar "normal och utvilad" så är det inte säkert att de tar det på lika stort allvar.
Så får man jobba och trilla dit igen.

Till ts, det brukar gå att få akuttid om man ringer på morgonen.

Den kan man beskriva efteråt.
Det finns ingen möjlighet att bedöma akut.
Dessutom så kan det vara en infektion inblandad precis i början.
Man behöver kunna beskriva sitt liv före kraschen för att komma framåt efter den akuta fasen.

 

[Inte_Ung]

Fast en läkare behöver se den akuta fasen. Har man sovit en vecka och verkar "normal och utvilad" så är det inte säkert att de tar det på lika stort allvar.
Så får man jobba och trilla dit igen.

Till ts, det brukar gå att få akuttid om man ringer på morgonen.

Tillägg.

Man verkar faktiskt inte det minsta normal efter en vecka om det är riktigt illa.
Det är då som det syns att det inte bara är en tillfällig överansträngning eller en infektion.
Man blir inte utvilad på en vecka.
Men man kanske kan kommunicera sin situation så att det går att reda ut de underliggande orsakerna.

 

[Inte_Ung]

För min egen del var det mycket vila i starten. Men sen behövde jag andra saker för att komma upp på banan igen.

Jag blev helt återställd efter ett år av vila, läkemedel och karriärbyte.

 

[Pilot]

Tillägg.

Man verkar faktiskt inte det minsta normal efter en vecka om det är riktigt illa.
Det är då som det syns att det inte bara är en tillfällig överansträngning eller en infektion.
Man blir inte utvilad på en vecka.
Men man kanske kan kommunicera sin situation så att det går att reda ut de underliggande orsakerna.

Nej, men min erfarenhet av att läkare ska ta måendet på allvar är att det hjälper om man gråter och det syns att man mår riktigt dåligt. Efter en vecka så mår man inte bättre men det absolut akuta kan vara över och då tar inte läkaren en på lika stort allvar. Tyvärr.

 

[Inte_Ung]

Nej, men min erfarenhet av att läkare ska ta måendet på allvar är att det hjälper om man gråter och det syns att man mår riktigt dåligt. Efter en vecka så mår man inte bättre men det absolut akuta kan vara över och då tar inte läkaren en på lika stort allvar. Tyvärr.

Jag har alltid blivit tagen på allvar.
Även om jag vid det aktuella besöket varit någorlunda fungerande.

När jag var som sämst så hittade jag inte runt i min närmiljö och min sambo behövde hålla reda på mig vid sjukhusbesök, annars så kom jag bort.

Det finns grader i helvetet också, och är man riktigt sjuk så märks det på hur förvirrad man är.

 

[monster1]

Jag har alltid blivit tagen på allvar.
Även om jag vid det aktuella besöket varit någorlunda fungerande.

När jag var som sämst så hittade jag inte runt i min närmiljö och min sambo behövde hålla reda på mig vid sjukhusbesök, annars så kom jag bort.

Det finns grader i helvetet också, och är man riktigt sjuk så märks det på hur förvirrad man är.

Försäkringskassan har ändrat sina bedömningskriterier så det är inte alls säkert att man bedöms likadant idag som när du var sjuk vilket ju var ett tag sedan?

 

[Inte_Ung]

Försäkringskassan har ändrat sina bedömningskriterier så det är inte alls säkert att man bedöms likadant idag som när du var sjuk vilket ju var ett tag sedan?

Jag behövde inte använda Försäkringskassan då jag levde på avgångsvederlag under min tid som sjuk.

Men läkarna tog mig på allvar och gjorde allt i sin makt för att få mig på fötter igen. Det kan ha spelat roll att de inte behövde fundera över om jag bara var ute efter betald ledighet, för det hade jag ju redan.

 

[monster1]

Jag behövde inte använda Försäkringskassan då jag levde på avgångsvederlag under min tid som sjuk.

Men läkarna tog mig på allvar och gjorde allt i sin makt för att få mig på fötter igen. Det kan ha spelat roll att de inte behövde fundera över om jag bara var ute efter betald ledighet, för det hade jag ju redan.

Just nu spelar det inte så stor roll vad läkarna tycker för det är försäkringskassans bedömning som gäller för dom som inte har ett avgångsvederlag att leva på.

 

[Jahaja]

Svarar alla i ett här, det är för mycket att sortera annars även om jag uppskattar alla svar förstås.

Tid på VC inom en vecka är rekordsnabbt här på min ort. Ofta handlar det om uppåt en månad. Fick prata med en terapeut av nåt slag när jag bokade, en kort telefontid bara. Hon ställde lite frågor om trötthet, trauman, arbetssituation, om jag blivit ljudkänslig, om jag kunde se på Tv och läsa. Jag fick fram en del sammanhängande men mycket lösryckta meningar bara. För att jag inte kan sammanfatta, kan inte avgöra vad som hör ihop med vad, vad som hände när, vad som är relevant. Tror att jag tjöt nåt om att jag tagit bort allt som var jag och ändå inte fick det att funka. Eller nåt sånt. Det kändes ok till hon(kändes det som)ifrågasatte varför jag inte nämnt för min arbetsgivare att jag inte mådde bra. "För om de inte vet kan de ju inte göra nåt heller". Jag försökte få fram att jag inte själv fattat hur jag mådde och att jag både är ganska ny på arbetsplatsen och inte riktigt känner nåt förtroende för varken chefen eller hr ansvarig. Jag KAN INTE prata direkt med dom om det här. Det var svårt nog att prata med terapueten. Jag behöver få på papper. Jag behöver att nån annan bestämmer vad jag behöver just nu för jag får inte ihop det.

Även idag har jag mest sovit. Körde barnen till skolan imorse, det sög all energi jag hade. Skulle egentligen tvätta men så blev det inte. Har legat på soffan, under täcket, med gardinerna fördragna. Katten har legat vid mina fötter och spunnit. Snälla fina kisse. Sambon har varit hemma på rasten och ställt fram mat och lagt glass i frysen. Och ställt en nyinköpt pelargon på bordet. Han vill vara snäll, alla mina glömde jag utomhus i höstas. Han vet att jag var ledsen över det. Men den står där och flåsar på mig nu, pelargonen. Den kommer vilja bli omplanterad. Den behöver ljus och vatten. Jag måste få bort de döda plantorna i fönstren. Jag orkar inte. En hel hög fiskar bor tillfälligt i två plasthinkar med syreslangar i. Jag måste hitta nya hem till dem. Har en bekant som kanske vill ha ett par av dom iaf. Men några kräver stort utrymme och är inte bara att hysta iväg. Sambon ska kolla om någon djuraffär kan tänka sig att ta dem gratis, bara vi blir av med dem.

Jag sjukskrev mig i måndags. Läkartiden är på tisdag nästa vecka. Det blir 8 dagar, en mer än jag får sjukskriva mig själv. Eller räknas bara arbetsdagar? Det ligger en ledig dag mitt i de 8 isåfall...

Jag är livrädd att låta som någon som försöker snika åt sig en extra månads semester. Som att jag bara inte har lust att jobba. Jag vill ju inte jobba, just nu, eftersom jag känner själv att jag bara försöker ta mig igenom dagen och hoppas att inget allvarligt händer. Men sen, sen vill jag ju jobba. 20 % lägre inkomst kommer kännas. Jag har inte råd att vara sjuk.
Faktiskt är jag nog lika rädd att bli sjukskriven som för att inte bli det. Vad ska jag göra hela dagarna? Tänk om tröttheten går över efter ett par veckor och jag blir mitt vanliga rastlösa jag igen. Hur ska jag kunna sitta och se allt som behlver göras, känna att jag vill och orkar men låta bli?