Sv: Utbildningsskalan
Det är där jag menar att det är olika, att man får försöka identifiera och förbättra orsaken till att
det ekipaget pinnar iväg. Så man inte av misstag eller med flit snarare döljer det som brister eller går runt det istället för att gå till roten och ta bort symptomet.
Du ska ju ta dig dit också, och låter man bli allt annat för att man tycker att takten ska komma "först" då gäller det alltså att hästen inte
har taktfel pga något som du anser ska komma efter takten.
T ex så är ett viktigt nyckelord ofta
balans. Balans hör ihop med åtminstone en viss grad av rakriktning och liite samling (början till självbärighet, iom att hästen ska klara av detta utan en tydlig ram eller stöd, inom AR iaf). På så vis kommer man kunna inverka på hästen i högre grad utan att störa takten. Å andra sidan så på vägen dit så måste hästen förr eller senare/då och då få tappa balansen för att man sätter hästen i situationer där den får lära sig att förbättra balansen. Och då är det stor risk att tappa takt också!
Men samma sak där då, att så länge man jobbar med orsaken/grunderna så köper jag att man tappar takten då och då på vägen dit. Låter man den aldrig tappa takten så misstänker jag att man kanske inte lika ofta/gärna sätter sig i lägen där hästen faktiskt tränar sin egen balans, eller att man kompenserar för hästen snarare än har en BRA egen balans och nedanstående kriterier:
Om du har en häst som rinner iväg så gör den ju det (inte alltid, men ofta) på grund av bristande balans.
Som jag ser det har balansen också lite med rakriktningen att göra. Det blir mycket svårare att gå kvar i balans ju sämre rakriktningen är. Och även så har det lite med samling/bärighet att göra. Det krävs en liten grad av samling för att kunna gå i balans utan stöd, för att gå "självbärigt". Även så är det lite mentalt. Hästen måste ha förståelse för hjälperna = hyfsat bra kommunikation, och vara hyfsat cool/avspänd mentalt. Även så krävs det en viss grad fysiskt, som man såklart kan få räkna med tar lite tid beroende på vad man har för utgångsläge. Är den stel/har korta muskler/allmänt är omusklad/har "smärtminne" eller tidigare förutfattade meningar om man säger så, ja då kan man inte räkna med att hästen klarar av att gå i balans och taktmässigt hela tiden. Anser jag, alltså. (Sen har ryttaren såklart också stor roll i det här, men det ser jag som självklart, i det här fallet - *host* och alltid - så är ju hästen kvittot på ryttaren).
Om man tar allt jag skrivit ovanstående och smäller ihop det till en kompott. Och så tar du en häst. Då kan man alltså utgå ifrån den hästen, det ekipaget, och göra en check över alla pusselbitarna. Dom allra flesta börjar ju inte bli jämna på alla pusselbitar jämnt under utbildningens gång så att säga förrän man redan kommit en bit på väg i utbildningen. Men självklart blir det mest aktuellt att träna på det
just det ekipaget behöver träna på.
Hannapirat:
Men hur tar du dig dit? Det är ju det jag ser som intressant. Om man ska ha balans utan stöd och utan "tydlig ram" dvs ha hästen på sitsen skulle man kunna säga, då är ju inte det något som bara *poff* kommer per automatik. Som sagt - många taktfel döljs, medvetet eller omedvetet. Vill man då hellre dölja det för att som du säger kunna ha lite mer upplevd balans och kunna "jobba" utifrån dina kriterium för att "kunna börja kräva någonting"?
Sitter du bara och åker omkring tills hästen plötsligt en dag är i balans och taktmässig?
(det jag menar är att det inte är ett litet projekt, om det ska vara i "egen" balans och "egen" takt, inte kompenserad för, beroende såklart på vad man har för utgångsläge också - just det där "egen" kan vara en enorm skillnad mot minsta lilla stöd hästen är van att gå med, eller "tydlig ram". visst kan det gå snabbt också, vid bra förutsättningar, men det kan man ju inte förutsätta att alla har att jobba med!
).