Åh, jag tycker att det kan ta tid att ta in att de inte finns nära längre. Det får vara okej att man ibland snubblar för att det inte fanns ett par tassar vid fötterna där man trodde, och att handen letar efter en päls som inte dyker upp som den alltid gjort. Det är så sorg fungerar, och det är ju egentligen mest ett tecken på att man haft något fantastiskt.
Efter ett tag dyker det upp stunder där det ändå känns okej emellanåt, och så småningom blir de riktigt tuffa stunderna glesare och man får utrymme att minnas allt det fina utan känslan av att drunkna i sorg längre. Det går i vågor, och det måste få ta sin tid.
Tack de va fint skrivet