Något jag och en kompis diskuterade;
Om hunden är lös och sticker efter vilt som dyker upp plötsligt framför näsan - hur korrigerar ni? Springer efter och säger till? Står kvar och belönar när hunden kommer tillbaka? Säger till även när hunden kommer tillbaka? Tankar tack!
I allmänhet tränar jag som några sagt redan, på "halvskarpa" lägen. Alltså överraskande kamptrasor och liknande, som får simulera vilt. Men jag kan ju ta irl-exempel också, då Monster stuckit ifrån mig två gånger och det är rätt typiska, skilda situationer.
Första gången small en lina av när två harar flög upp nästan under fötterna på honom, han mest bara studsade till, det var inget försök att komma fri, men linan (som var ny) var antagligen kass från början och det bara snäppte till och den var av... Det tog någon halvsekund innan han begrep att han var lös, men då drog han - lite tvekande första stegen, men han var redan långt framför mig och jag hade inte en chans. Inte heller finns det på kartan att jag kan springa ikapp honom! Det må så vara att han inte är lika snabb som
@Red_Chili s hundar, men han är då bra mycket snabbare än jag!
Jag tror inte heller jag skulle vilja springa efter för att i alla fall vara lite närmare, jag tror det skulle tolkas som att matte jagar också, hurra!
I alla fall, den gången satte jag mig bara ner och väntade på att han skulle vara klar. Han var inte mogen att vara lös (det var ju därför han var i lina), jag hade ingen villkorslös inkallning på honom och jag ville inte tjatnöta på det vi hållit på att träna på. Att stå en halv km bort och gorma kändes allt annat än konstruktivt. Däremot satte jag mig vid några buskar så jag blev svår att se. Han kom tillbaka efter någon minut, överlycklig, och jag låtsades vara överlycklig jag med medan jag svor inombords, och så knatade vi hem. Jag tog det som en läxa att kolla över utrustning inför varje promenad...
Andra gången var han lös, och bröt helt solklart en inkallning. Vi höll på att träna lite saker under en promenad och jag kastade en belöningstrasa några meter ut åt sidan av vägen. Monster kutar efter, och upp poppar en katt bakom en grästuva som förundrat tittar på trasan som singlar rakt över huvudet på den!
Katten ser hunden komma rusande och flyr för livet, Monster (som ett par dagar innan blivit överfallen av en katt på gården och blivit rejält illa klöst) tvekar i steget, tittar åt trasan - och sätter efter katten. Jag vrålar, men han bryter inte... Det var ett väldigt svårt läge, både för att katt var en enormt stor störning och för att han redan var i ett förföljande (av trasan) och bara bytte "byte", men en inkallning är en inkallning just för att den fungerar när den behövs, så...
Katter är ju inte harar, och springer inte hur långt som helst. Den här sprang in i en rishög ungefär 50m bort, så jag följde efter och gav min hund en rejäl utskällning. Han var ärligt talat helt väck i skallen, superstressad, så jag vet inte vad som gick in och inte, men i och med att jag kunde hämta honom i "felsituationen" så ansåg jag att han skulle få veta att det faktiskt var fel också, så gott jag kunde förmedla det...
Han har inte stuckit efter någon katt sen dess, och inte brutit inkallning. Jag har kallat in honom från flyende hare och liknande. Men jag är väldigt medveten om att hur bra inkallning vi än har så kan det alltid bli en för svår störning, inget är 100%... Läskigt, men jag tror det är viktigt att vara medveten om det.
(Oj, det blev långt - som vanligt!
Sorry!)
