Fick sent igår kväll köra vovven från mitt jobb till Strömsholm. Hon fick en kramp vid lunchtid som inte riktigt ville släppa, hon blev fullproppad med krampmedicinering och det tog ett bra tag innan hon däckade. Sen var det ömsom däckad ömsom vaken, pipig och superhög
Hon fick åka till Strömsholm då de har större och bättre IVA-avdelningen ifall hon hade behövt sövas ner om hon krampat igen och inte svarat tillräckligt på medicinering. Så det kändes mycket tryggare att åka hela vägen dit med henne sent igår kväll än att ha kvar henne på mitt jobb där en inte så erfaren veterinär hade nattpasset.
Det kändes jättetryggt och proffsigt och jag vet att hon är i bästa möjliga händer nu då de alltid har experter att rådfråga om det skulle behövas.
Valparna är inte viktiga längre, nu ska Winzi överleva så får vi se om hon ska kastreras (så man samtidigt får bort valparna) eller om hon ska få abortspruta.
Spontant känner jag att en kastrering känns bättre för hon kommer ändå inte gå i avel efter detta och då slipper jag oroa mig för pyometra samt att man alltid rekommenderar att kastrera hundar som har krampanfall.
Vi vet fortfarande inte om detta är en förgiftning eller om hon har utvecklat sjukdomen idiopatisk epilepsi. Oavsett så kommer hon sannolikt behöva få krampmedicinering en tid framöver, eller kanske hela livet. Vi får se vad neurologen tycker.
Detta är såklart otroligt ledsamt och jag har spenderat gårdagen med att gråta sönder mig medan mina kollegor gjort ett fantastiskt jobb på alla sätt och vis och alla är otroligt engagerade i Winzi och jag har fått så mycket stöd. Det värmer otroligt! Jag är också glad för att jag har möjligheten att skriva av mig här och känna ert stöd
Nu får ni hålla tummarna för att lillskruttan överlever det här! Jag har inte hört någt sedan jag åkte därifrån kl 01 inatt så jag tolkar det som att läget är stabilt.