Hon blev jagad av schäfer i sitt förra hem när hon var pluttvalp, sedan tränade matte inte ett dugg med henne (hon fick knappt gå ut och var allmänt i bedrövligt skick när hon kom). När hon kom till mig fick hon panik av alla andra hundar, men vi har fått ordning på allt förutom med just schäfrar.
Ett tag började det gå riktigt bra även med schäfermöten, men då dök det upp en ny lös schäfer och jagade henne så att jag var tvungen att släppa kopplet för att inte riskera att hon blev skadad... Sedan blev det bättre, vi mötte en till rejält otrevlig schäfer osv. Totalt har vi hamnat i rejält otrevliga och läskiga möten med schäfrar 4 gånger som jag kan minnas, alltid preciiis när det börjat bli bra igen.
Sedan har vi en granne som ibland har schäfer hos sig. Den skäller ofta, ibland mitt i natten så att vi vaknar. När matte ser oss ute så blir hunden sjövild och matte kämpar rejält för att kunna hålla i kopplet. Den skäller i trapphuset, den skäller när den är ute även när den inte ser andra hundar... Det gör också att vi får svårt att slappna av, framförallt de gånger som de dessutom väljer att rasta hunden precis utanför mitt sovrumsfönster. Meeen nu för några minuter sedan fick jag veta att den hunden flyttar härifrån vid midsommar. (Här vill jag egentligen göra en rad med dansande smileys, men det känns samtidigt lite elakt)
Så ja, jag förstår ju varför min hund blir rädd av schäfrar, men vi försöker jobba på ändå. Vi kan passera brukshundklubben utan problem nu. Hon förstår att hundarna där håller sig på planen och det känns som en helt ok början i alla fall