Unga idag.

[Loexab]

För det första: Jag dra INTE alla över samma kam (det här är mer ett generellt klagomål från mig), jag vet mycket väl att ALLA har bekymmer och jag vet att folk har mörka hemligheter som andra inte har en aning om, MEN:

Jag blir så ledsen när jag ser dagens unga människor beklaga sig över livet när dom egentligen har ett dugligt liv. Allt fler ungdomar skär sig, ska ta livet av sig och klagar över bekymmer som våra tidigare generationer knappt har sett som problem. Jag tycker att dagens ungdomar har blivit så fruktansvärt bortskämd och det gör mig så irriter, jag vet det är fel av mig att lägga energi på det men jag vill bara skrika ut: Du vet inte hur bra du har det!?

Anledningen till att jag gör denna bittra tråd är att jag i tre år har studerat psykologi, KBT och pedagogik så jag vet vad det innebär, lite åtminstone. Jag lider just nu själv av depression och min läkare skriver ut antidepressiva mediciner som jag vägrar att ta (vilket h*n vet om). Anledningen är att jag hellre känner det jag känner än tränger bort det, samtidigt fortsätter jag också min KBT som jag både studerat och samtidigt pratar med en annan utbildad om. Nog om det och tillbaka till anledningen: Jag mår bättre och bättre för varje dag, trots att jag bara för några veckor sedan vart drastiskt lämnad av min sambo, jag har växt upp i en missbrukarfamilj där jag än idag är den som tar hand om min ena förälder och måste få h** i säng ibland, samtidigt som jag är psykologen åt den andre. Jag har blivit sviken av min trolovade innan det senaste förhållandet, och förhållandet innan det vart jag misshandlad både fysiskt och psykiskt, jag har blivit sviken av vänner och i dagens läge har jag inte ens råd med min hyra och mat åt mig själv, kom jag inte ens ihåg när jag handlade senast. Jag fick låna pengar av min vän för att ha råd med medicinen och min studentlitteratur är långt ifrån betald.

Nu menar inte jag att jag har det värst eller att jag är starkare än alla andra, det är jag inte. Men det är så hemskt att se folk på facebook som "mår dåligt" över vardagliga problem, eller andra bekanta som berättar om hur hemsk dåligt dom mår över saker som inte alls är så svår egentligen. Droppen kom när min bästa vän var hur ledsen som helst över att hon inte hade shoppat på stan på över två veckor, och hon sa hur tragiskt livet var pgr av det.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag har petat någon i ögat, men mitt mål med tråden är att jag vill att folk ska tänkte efter. Jag har fått sälja min häst och två hundar genom tiderna för att ha råd att överleva, jag tänker på dom varenda dag. Jag har fått stå emot många motgångar som många andra, men försök se det positiva i det DU har.. det är inte alla som har tak över huvudet, en familj som tar hand om en, fina vänner som bryr sig eller en sambo som älskar en. Var glad för det du har Det är jag!

 

[Riley]

Sv: Unga idag.

Och jag tycker att det är hemskt att du skuldbelägger och kallar människor som mår så dåligt att de skär sig och går i självmordstankar för bortskämda och blir irriterad på dem. Personligen känner jag att om man skär sig så är det verkligen skit samma av vilken jävla anledning man gör det - då mår man inte bra och behöver hjälp. "Ryck upp dig" till någon som inte drar sig för att skära sönder armarna hjälper verkligen inte någon alls, någonsin.

Vem bestämmer vad som är ett dugligt liv? Du? Så länge man har tak över huvudet och mat på bordet och en iPhone så finns det absolut inga ursäkter för att må psykiskt dåligt eftersom du haft det jobbigt och ändå är glad, och eftersom du har lyckats är det du som sätter standarden?

"Nu menar inte jag att jag har det värst eller att jag är starkare än alla andra". Okej. Men ändå andas ditt inlägg av offermentalitet, bitterhet och en rätt vidrig människosyn. "Jag vet vad det innebär och jag kan trots alla svåra tider i livet vara glad, så därför borde alla andra också kunna vara det". Det är jättebeklagligt att du varit med om det du varit med om, men du har ingen rätt att jämföra ditt mående och din hantering av det med andras.

 

[GotAsecret]

Sv: Unga idag.

Men vad f-n vet du vad som är ett "dugligt" liv för en person?
Tant Asta 86 kanske har ett "dugligt" liv som kan få mat på bordet och hjälp med hygien och sänggående/uppstigning samt tvätt/disk med hjälp av hemtjänst, men hon kan inte gå ut - skulle du kalla det ett "dugligt" liv?
Hon får sina basbehov tillgodosedda - men livskvalité är inget hon har rätt till eller?

Det finns allt för många människor (även inom psykvårdens personal) som tycker "jaja, lite deppiga är alla- ryck upp dig nu lilla vän "
Det är både skrämmande och förnedrande!

Du vet INGENTING om varför folk mår/känner som de gör för att du läst det i dina böcker och har viss erfarenhet själv!

Personen som "gnällde" över att hon inte kunde shoppa på stan på 2 veckor...kanske har haft problem med social fobi, någon svår sjukdom och nu faktiskt HAR kunnat gå på stan som "vem som helst" och då förminskar du henne genom att tycka att "det är väl inget att gnälla över att du inte kan, det finns de som har det värre!".

Säger du åt den som blir slagen i ett förhållande att "det är väl bara att gå därifrån?" också?
Eller att en som blivit våldtagen får "skylla sig själv"?

Skrämmande tankesätt om du frågar mig.

Jag har själv svåra funktionsnedsättningar nom "alla" områden - Neuropsykiatriska (ADHD, bipolär, borderline t.ex. ) Neurologiska, Hjärtproblem, skelettskador som EGENTLIGEN är såpass svåra att jag BORDE suttit i rullstol....och en hel del psykiskt (bl.a. panikångest, depression sedan 11-års ålder, självskadebeteende - som förvisso minskat tack vare DBT - ett antal intoxer och så vidare)


Jag har genomgått flertalet stora och komplicerade operationer och vårdats på sjukhus större delen av min uppväxt - och har fått höra, inte minst här på buke - "jag vet INGEN som är på sjukhus så mycket som du - du inbillar dig ju bara".
Det är ju samma sak.
Folk ser bara att "nu är det dags igen" och tänker "men nu igen?" Och utgår ifrån att jag bara vill ha uppmärksamhet.
För de vet inte att jag har mina hjärtproblem, som de inte vill riskera att förväxla med ångest så där är jag beordrad att åka in, om jag är minsta tveksam så är det 112 som gäller.
"Du slösar på samhällsresurser".
Nej, jag tar möjligheten att få fortsätta leva ett tag till.

"Du ser ju så frisk och pigg ut"
Allt är helt enkelt inte vad det ser ut att vara.

Ett tag hade jag sådan socialfobi/panikångest att jag behövde ta lugnande för att ens kunna gå ut med soporna.
Jag jobbar aktivt för att må så bra som möjligt nu - och jag skulle kunna säga att idag mår jag så bra jag KAN må - MEN det fråntar mig inte rätten att "gnälla" och må så dåligt vissa dagar att jag inte ens orkar upp på toa - i princip.
Och det ger DEFINITIVT INTE dig rätten att döma mig, kalla mig "bortskämd" eller förminska mig och mina problem!
Lika lite som du har rätt att förminska någon annan.

Jag tror du behöver komma ur din lilla ruta och få lite perspektiv innan du utgår ifrån att alla med psykiska problem överdriver och är bortskämda!
Du kan inte jämföra med hur det var förr, det funkar inte så.
Och du kan inte jämföra problem mellan olika individer.

 

[MinIan]

Sv: Unga idag.

Alltså, du kan ju omöjligt veta vad var och en har varit med om, så det är ju inte direkt klokt att säga att folk mår dåligt av "ingenting" nu för tiden...

 

[MiniLi]

Sv: Unga idag.

Man kan ju undra vad du lärt dig under de tre år du läst psykologi?

Att klanka ner på att andra människors problem inte är stora nog för att vara värda uppmärksamhet är så sjukt ignorant. Och att klaga över att människor idag blir deprimerade och självmordsbenägna "trots att de inte borde"?
Har du ingen empati?

Det är inte det minsta konstigt att människor mår dåligt i dagens samhälle. Det är mycket stress, många val, stort prestationsfokus, föräldrar ägnar lite tid åt sina barn, individuella skillnader får inte ta plats om de är besvärliga osv.
Att säga att de borde vara tacksamma för att de har mat på bordet!?
Deprimerad, eller psykiskt sjuk överhuvudtaget, blir man inte på grund av dålig mat. Man blir det på grund av emotionella svårigheter. Och du har uppenbarligen ingen förståelse alls för vad det innebär.

Ditt inlägg låter väldigt bittert och nästan avundsjukt. Men bara för att ditt liv har varit svårt så ger det inte dig rätten att diktera över vilka problem som räknas eller inte.

 

[Emtherlia]

Sv: Unga idag.

Du skriver att du vill att folk ska tänka efter, det är ditt mål med tråden. Men om du så läst psykologi bara ett par gånger så vet du att det inte riktigt funkar så för människor som mår dåligt. Ingen mår bättre av att någon pekar ut och säger "du har det inte alls så jobbigt som du tror, titta på mig, jag har det jobbigt men klarar det, varför kan inte du också uppskatta att du har två armar och två ben?"

Det är precis samma sak som att man inte få klaga på något egentligen för det finns ju alltid någon som har det sämre.

Jag blir ledsen av ditt inlägg för jag tycker det visar på en stor oförmåga att se andra människor och deras behov, och säga att de inte har rätt till sina känslor och upplevelser.

 

[Manji]

Sv: Unga idag.

Bara för att man haft det jobbigt själv behöver man inte vara arrogant och tycka att andras problem mest av allt är småbelssyrer. Vi har alla olika hög smärttröskel och du kan omöjligt känna någon annan smärta än din egen. Det gäller såväl psykiskt som fysiskt.

Skulle aldrig falla mig i att kalla mina vänner bortskämda bara för att dom inte behövt torka bort blod från sin mamma eller hälsa på sin missbrukarbror. Att ha kärleksbekymmer, sakna ett djur eller ha sjukt jävla mycket träningsvärk är också problem, och på mina vänners skala kan sådana problem vara stora.

Jag brukar tänka att deras vardagsgnäll är inte på något vis överdrivet, det är ett tecken på att deras liv är normala och innehåller normala motgångar och problem. Sådär som ett liv ska vara.

Sen kan jag bara tala för mig själv, men jag vill iaf inte blotta det ohyggligt fula som finns bakom min rätt normala fasad, jag skäms och tror att ingen ska förstå. Då är det enklare att bara gnälla över att våren aldrig kommer och fan vad det är slaskigt, kan inte kommunen snöröja så man slipper bli blöt om fötterna etcetcetc...

Vidare har man ju även en normaliseringsprocess. Jag vet att det är ett begrepp som oftast bara används när man pratar om våld i nära relationer, men jag tycker det går att tillämpa på fler sätt, som när man får samtal som egentligen borde försätta en i panik, gråt och ångest... Men så fortsätter man att diska som ingeting när man lagt på. Det är så normalt i ens liv att få den typen av samtal att man inte reagerar längre. Därför kan ibland slaskblöta fötter för mig ibland kännas som världens största problem...

 

[McFlurry]

Sv: Unga idag.

Och du slänger ingen mat för barnen i Afrika svälter?

 

[Flixon]

Sv: Unga idag.

Jag instämmer i vad övriga skrivit, och tillägger att jag hoppas att de tre åren du läst psykologi inte är tänkt att leda fram till ett arbete med människor. Någon med den synen på andra som du ger uttryck för här borde inte jobba med människor som mår dåligt av olika anledningar!

 

[MM]

Sv: Unga idag.

Jag hoppas verkligen jag inte träffar på dig inom vården.

Dina tankar om sjuka människor är vidriga.

Och vet du, det du varit med om är en piss i havet jämfört med det jag varit med om. Betyder det att du inte har rätt att må dåligt, bara för att jag haft det fan så mycket värre än dig?
Då kan ju lika gärna jag be dig att rycka upp dig, för du vet inte hur bra du har det i jämförelse med mig!

Kasta sten i glashus bara.

 

[Pancakes]

Sv: Unga idag.

Jag måste säga att jag känner mig ganska träffad. Jag har ett ganska bra liv med en god uppväxt i bagaget men mår ändå svindåligt. Jag vet inte hur många gånger jag skällt på mig själv för att det finns de som har det värre och behöver hjälpen mer än vad jag gör så jag borde skärpa till mig. Jag kan lova dig att skuldkänslor inte gör resten av bördan lättare att bära, särskilt inte när man får den kastad i ansiktet av andra.

 

[Manji]

Sv: Unga idag.

Saken är ju den att psykiska problem och svårigheter kan ju "vem som helst" drabbas av. Man kan ha haft en perfekt barndom, underbara föräldrar, mobbinfri skolgång, bra jobb och fungerande relationer. Men man råkade dra nitlotten när det kommer till genetik.

Så jag tycker inte alls att du ska tycka att andra behöver hjälpen bättre bara för att dom haft det värre. Du mår dåligt och då ska du såklart få hjälp.

 

[TinyWiny]

Sv: Unga idag.

Vet du. Jag tycker att du är ganska okänslig i det du skriver.
Du tar inte din medicin, ska vi hurra då eller? Det är ganska dumt att inte ta den medicinen som ens läkare anser att man behöver. Det är inte så att anitdepressiva gör att du inte känner något. Det ger dig chansen att kunna ta till dig verktygen du har lärt dig och ordna upp ditt liv. Förmodligen behöver du ju det eftersom du har så svårt att hålla i pengar att du inte kan få till det nödvändigaste ens.

Du tycker att folk ska tänka till. Då tycker jag att du ska tänka till. Du tycker att de gnäller om skitsaker för att du har det värre. Vem är du att göra den bedömningen? Jag klagar väldigt väldigt sällan över hur sjuk jag är och hur ont jag har. De flesta i min omgivning har inte en aning om vad jag har för diagnoser ens. Vet du varför? Jag tycker inte att det finns någon anledning att prata om det. Jag blir inte friskare för det. Men om någon säger att hen har stukat foten så nog försöker jag hjälpa den personen så gott det går ändå. Inte säger jag att du har väl inget att gnälla för. Jag har mycket ondare hela tiden. Inte säger jag till någon som gnäller över att den måste ta värkmediciner som är starka för magen att kom tillbaka när du måste ta morfin för att överhuvudtaget kunna överleva. Inte säger jag till någon som har kärlekssorg att du ska vara glad att du vet hur det är att vara älskad. Eller till någon som sörjer sin nyligen bortgångna förälder att var glad att du har haft någon som överhuvudtaget är värd att kallas förälder.

Alla har sitt och alla har olika gränser för vad de klarar av. Det finns ingen anledning att skryta över att man själv minsann är så bra och att man själv klarar så mycket skit utan att gå under för en dag kan något knocka dig också och det kan mycket väl vara något som är en skitsak i någon annans ögon.
Var istället glad själv för att livet inte har gett dig mer än du klarar av och stötta de som har fått ta för mycket. Jag förstår att du kan bli trött på de som gnäller som i dina ögon har det bra men håll det för dig själv då. Du vet inte allt en annan människa har varit med om och just den saken kan ha varit den droppe som fick bägaren att rinna över.
Har du aldrig hört "skavsår på hälen kan vara skavsår i själen". Det innebär att folk oftast klagar på något enkelt när det egentligen gör ont i själen men det säger de inte för det är helt enkelt för jobbigt att prata om.
Din vän som inte hade kunnat shoppa på två veckor kanske egentligen har en kris och hon kanske använder shopping för att lindra ångesten. Du vet ju inte och då ska du inte heller döma.

 

[imzork]

Sv: Unga idag.

Anledningen är att jag hellre känner det jag känner än tränger bort det

Lustigt. Jag har också studerat psykologi och vet att detta inte är effekten av korrekt medicinering och att medicinering inte är ett hinder för att känna och/eller bearbeta. (Jag har dessutom personlig erfarenhet av att det är så.)

Jag fick låna pengar av min vän för att ha råd med medicinen och min studentlitteratur är långt ifrån betald.

Varför hämtar du ut mediciner du inte tar? Är det inte bättre att lägga pengarna på något som faktiskt kommer till användning?

Jag har fått sälja min häst och två hundar genom tiderna för att ha råd att överleva

Varför skaffade du dem från början? Varför tänkte du inte efter före?

 

[Ankpower]

Sv: Unga idag.

kl

"och klagar över bekymmer som våra tidigare generationer knappt har sett som problem" jag blir nyfiken på vad detta är för bekymmer.

Alla har rätt i att må dåligt, lika stor rätt till att må bra, oavsett hur stora eller små dessa bekymmer må vara, ingen annan kan mäta hur dåligt du "ska må" uträknat på t.ex vad du varit med om. Jag hoppas innerligt att du ändrar ditt synsätt om du ska jobba patientnära.

 

[Monimaker]

Sv: Unga idag.

Att vägra äta den antidepressiva medicin som en läkare, en kunnig person inom sitt ämnesfält rekommenderar för ditt välmående är väl ingenting att fläka ut offentligt i en tråd? Det gör dig knappast stark. Det låter snarare som ett väldigt dumt beslut i mina öron, speciellt när du borde känna till en hel del inom psykologin och även medicinering med indikation för att avhjälpa psykisk ohälsa med din utbildning. Det skrämmer mig att en människa med en sådan utbildning som din ens vädrar sådana empatilösa åsikter som du gör i ditt startinlägg. Jag hoppas, som några tidigare sagt, att det inte är tänkt att du ska använda psykologiutbildningen till ett arbete med andra människor.

Du kan inte mäta styrkan i andra människors smärta, hur gärna du än kanske vill tro att du kan det. Det är egentligen skit samma om du anser det vara ett problem eller inte - anser personen att det är ett problem för denne så är det så det är. Det sätt som de upplever en situation på är deras verklighet vilket gör det sätt som du upplever deras situation på ytterst oviktig.

Dessutom - att säga åt folk som är deprimerade att "ryck upp dig, för andra har det så mycket värre!" borde vara ett av det mest basala no-nos inom utbildningen. Samtliga deprimerade personer jag pratat med, det är ett flertal, som har fått höra det har inte ryckt upp sig, utan sett det som ett förlöjligande slag i ansiktet och ett empatilöst förringande av deras känslor och problem. Det är knappast något människor i en hjälpande situation borde syssla med. Att lyssna på dem och förstå deras problem samt att försöka hjälpa dem in på positiva tankebanor genom mer djupgående diskussion med tillhörande empati måste vara mer fruktbart.

 

[Tassetass]

Sv: Unga idag.

Så där lite allmänt... Kastas det inte en del stenar i den här glashustråden? Den empati och sympati vissa anklagar TS för att sakna lyser med sin frånvaro i många av inläggen här, kan jag tycka.

Jag har inte studerat psykologi eller KBT men jag tycker ändå det är uppenbart att det TS skriver snarare är ett uttryck för hennes egna dåliga mående än att hon skulle besitta en vidrig, empatilös människosyn.

Eller så är det bara så att jag känner igen mig, jag blev i perioder oerhört bitter och avundsjuk på människor med pytteproblem när jag själv brottades med dödsfall, depressioner och ångest. Jag vågar ändå påstå att de flesta ser mig som en empatisk person med rätt trevlig människosyn.

TS: Med det sagt så rekommenderar jag ändå att du tar itu med det här och provar den hjälp som erbjuds, inklusive mediciner. Om någon bryter benet men vägrar gips anses denna vara en idiot, en bruten hjärna kan också behöva gipsas. Som jag sa så tolkar jag mycket av det du säger som ett uttryck för hur dåligt du mår, men uttryck kan få fäste på ett sätt som gör att man blir sina uttryck. Om du blir dina uttryck, som är bittra, offerkoftiga och ibland faktiskt väldigt empatilösa, så har du en mycket jobbig väg framför dig.

 

[Elina8]

Sv: Unga idag.

Det påstås att en av många orsaker till att människor idag får problem med tillsynes obetydliga och vardagliga saker är att stressnivån för många är betydligt högre än den var för 20-30-40 år sedan. Jag tror det ligger något i detta, stress och utmattning har blivit folksjukdomar och det är ju inte för att människan blivit klenare utan för att samhället vi lever i har förändrats monumentalt. Idag går allt mycket fortare, många känner behovet att ständigt vara uppkopplade för att inte missa något och att aldrig ha tid för återhämtning tär något fruktansvärt. Vi har bråttom och när vi inte hinner vila får vi problem med sånt som vi annars skulle hanterat betydligt enklare. Det är ju sällan så att det är just det som personen klagar över som är problemet utan det ligger mycket annat bakom. Det behöver inte vara ett stort trauma utan det kan räcka med många små saker som tillsammans gör situationen övermäktig.

Till Ts kan jag bara önska lycka till i din egen kamp. När du själv kommit tillrätta i ditt liv tror jag du kommer ha lättare att se andras problem för vad de är utan att sätta det i relation till din egen situation. Allt är ju subjektivt och det är inte lätt att bortse från sina egna erfarenheter när man lyssnar på andras. Och det blir definitivt inte lättare av att samtidigt brottas med sina egna problem.

 

[Ottilia]

Sv: Unga idag.

jag är också en person som har haft -och har det så sjukt j-vla bra. Inget har jag att klaga på inte sådant som är stort nog att leda till en depression i mina ögon i alla fall (klart att jag klagar över en sten i skon, trassel på jobbet, etc precis som vilken annan människa som helst)

Men sedan så har jag även varit deprimerad - utan någon annan anledning än att det var höst. Utan att veta varför och bara hålla tyst om det eftersom jag var "galen". Först när jag läste en grundkurs i psykologi fick jag insikten att hur substanserna i min hjärna fungerar inte är mitt fel. Att det finns saker jag kan göra för att underlätta men att det inte var mitt fel lika lite som det hade varit mitt fel om jag fick influensan.

Till TS - Om dina tre år av studier inte har lärt dig ens de basala insikterna - att vissa saker inte handlar om ens inställning till livet utan om en hjärna som inte fungerar som den ska så hoppas jag verkligen som många ovanstående att du inte kommer att jobba inom vården.

Man kan inte tävla i lidande. En persons mående är lika viktigt som någon annans. Oavsett vad man har eller inte har varit med om. Visst - det finns personer som klarar av sina motgångar med bravur- och de är inspirerande krafter som vägrar bli offer för omständigheterna i sina liv. Men den typen av styrka behöver inte vara knuten till psykisk hälsa. -Jag vet många som gör vad de kan för att må bra som kämpar varje dag för att slå tillbaka mot depression. De är fantastiska som orkar - precis som en person med en svår sjukdom är fantastiskt stark som kämpar varje dag för att hålla modet uppe och försöka bli frisk. Men varken den deprimerade eller den som drabbats av någon annan sjukdom kan bli skuldbelagd för att de hamnat där de är.

Jag hoppas och tror att TS skrev sitt inlägg i frustration och utan någon djupare eftertanke - något som man lätt gör när man är i TS situation och förmodligen känner att världen rasar runt omkring en men att man är fast besluten att kämpa. Nu ska jag inte dra några förhastade slutsatser om ts bara efter dennes inlägg men jag har svårt att tro att ts menade de som är sjuka utan mer uttalade sig om allmän negativ attityd och klagande

 

[Lightzone]

Sv: Unga idag.

Vad duktig du är.