Jag tänker att man måste få dessa barn och ungdomar att känna att de är önskade, att de betyder någonting och har möjligheter. Att ge dem hopp om en framtid. Om man redan under uppväxten känner att samhället inte vill ha en, att det inte finns en plats för en, om man ha få förebilder som lever normallyckade liv, är det lätt att känna att man får hitta andra vägar. Om man ser sina föräldrar slita ut sig på låglönejobb för att knappt kunna hålla näsan ovanför vattenytan alternativt aldrig får jobb har man inga förebilder som visar hur vägen till hur man kan leva svenssonliv.
Från mitt perspektiv som är socialtjänsten behöver det dels finnas ordentlig hjälp att erbjuda, och dels behöver man få föräldrar att ta emot hjälpen. Föräldrar måste också ha rimliga förväntningar på vad samhället kan hjälpa till med, min erfarenhet är att många föräldrar som uppger att socialtjänsten inte hjälper dem gör det för att de vill ha något annat än vad de erbjuds.
Många gånger kommer det in orosanmälan efter orosanmälan, utredningar görs för föräldrar tackar nej till föreslagna insatser. Jag ser det som ett stort problem och jag vet att det diskuteras förändringar men vet inte hur långt man kommit.