Undersökning visar att kostnader för veterinärvård skenar

Djurägare har känt av det sedan länge. Nu är det också fastslaget i en undersökning som SCB har gjort att kostnaderna för veterinärvård har ökat kraftigt de senaste åren. Lyssna på inslag om undersökningen från Sveriges Radio här.

 

[ufot]

Det finns flera olika orsaker till de skenande kostnaderna; den allt mer specialiserade djursjukvården, jourmottagningar samt riskkapitalbolagen.

Detta gäller inte för hela Sverige. Bor du nära en större stad (läs södra Sverige) har du möjlighet till djursjukvård dygnet runt, svåra (dyra) operationer, specialistutredning osv. Självklart kostar detta.

Men bor du i glesbygden (läs norra Sverige) kan det ta timmar att köra till närmsta djursjukhus och ta många timmar innan distriktsveterinären kan vara på plats. Många djurägare tvingas be grannen skjuta akut sjuka djur.

Jag har själv stått med en kolikhäst en söndagskväll där vi var rädda att tarmen skulle performera innan veterinären hann fram. Den hästen avlivades omgående. Hade vi haft närmare till djursjukhuset hade hästen eventuellt överlevt genom buköppning. Samtidigt var hästen över 20 år gammal och hade troligen inte klarat en så stor operation. Vi hade åtminstone kunnat förkorta lidandet och inte behövt vänta nästan tre timmar med ett akut sjukt djur. Hade detta hänt idag hade jag bett grannen med jaktlicens att förkorta lidandet.

Närmsta klinik var 30 mil bort. Skulle hästen på exempelvis hältutredning fick man köra 60 mil (tur och retur) Närmsta djursjukhus med specialistvård var 60 mil enkel resa. En jag känner var tvungen att åka 60 mil enkel resa för att operera bort ett öga på hästen. Det innebar flera dagars ledighet, hotellvistelse + bensinkostnad.

Sen har vi detta att veterinärer är billigare i Danmark exempelvis. Det hade varit intressant att veta varför. Hur ser djursjukvården ut i Danmark? Vilka är skillnaderna gentemot Sverige?

Därtill har vi veterinärbristen, trots att många vill utbilda sig. Platserna är för få på den enda utbildning som finns i Sverige.

Om (när) jag flyttar tillbaka till Norrlands inland överväger jag att ta bort försäkringen helt och hållet. Detta av två skäl, dels de långa avstånden (jag kör inte minst 30 mil med ett akut sjukt djur) samt veterinärbristen (det kan ta många timmar innan veterinären är på plats och då är det många gånger för sent).

Ibland anser jag också att vården av våra djur är överdriven. Det görs ingrepp som kräver lång konvalescens, så lång konvalescens att det är tveksamt om ett djur som inte förstår varför den måste vara på liten yta, inte får springa lös osv. mår väldigt dåligt.

En del opererar äldre djur ”för att ge de ett år till att leva”. Jag anser detta vara djurplågeri. Hur kan man utsätta ett djur för den smärtan, för de konsekvenserna det innebär med en stor operation för att den ska kunna leva några månader extra? Är det inte bättre att låta djuret somna in?

Det är en annan sak med mindre operationer med god prognos eller att man de sista åren ger smärtlindring genom medicin på ett eller annat sätt.

Därtill har vi alla djurprogram där veterinärer gör (i mina ögon) operationer som aldrig borde göras. Hundar där båda bakbenen är bortopererade och hunden tvingas ha en form av rullstol. Hästar som har benprotes, djur som opereras för att leva några månader extra osv.

Det svåraste beslutet vi gör är att ta adjö av en älskad familjemedlem. Varje gång jag köper ett djur vet jag att jag (troligtvis) kommer att vara tvungen att fatta beslutet om avlivning. Detta gör jag för djurets skull.

Jag har själv tagit bort djur där andra nog hade väntat betydligt längre. Varför? För djurets skull, för att djuret led, för att djuret inte hade klarat av den långa rehabiliteringen som hade krävts.

Idag förmänskligar vi våra djur för mycket. Gör ingrepp för vår egen skull, för att vi inte orkar ta farväl, för att andra ger oss dåligt samvete för att vi ger upp för tidigt.

Den största gåvan vi kan ge våra djur är att säga farväl i rätt tid. Att ge de den vård de ska ha, men inte överdriva med komplicerade operationer med lång rehabilitering.

(Förlåt långt inlägg. Det är jag som har sett för mycket av förmänskligade av djur och djur som lider pga människor som inte klarar av att säga adjö).

 

[Oknytt]

Det finns flera olika orsaker till de skenande kostnaderna; den allt mer specialiserade djursjukvården, jourmottagningar samt riskkapitalbolagen.

Detta gäller inte för hela Sverige. Bor du nära en större stad (läs södra Sverige) har du möjlighet till djursjukvård dygnet runt, svåra (dyra) operationer, specialistutredning osv. Självklart kostar detta.

Men bor du i glesbygden (läs norra Sverige) kan det ta timmar att köra till närmsta djursjukhus och ta många timmar innan distriktsveterinären kan vara på plats. Många djurägare tvingas be grannen skjuta akut sjuka djur.

Jag har själv stått med en kolikhäst en söndagskväll där vi var rädda att tarmen skulle performera innan veterinären hann fram. Den hästen avlivades omgående. Hade vi haft närmare till djursjukhuset hade hästen eventuellt överlevt genom buköppning. Samtidigt var hästen över 20 år gammal och hade troligen inte klarat en så stor operation. Vi hade åtminstone kunnat förkorta lidandet och inte behövt vänta nästan tre timmar med ett akut sjukt djur. Hade detta hänt idag hade jag bett grannen med jaktlicens att förkorta lidandet.

Närmsta klinik var 30 mil bort. Skulle hästen på exempelvis hältutredning fick man köra 60 mil (tur och retur) Närmsta djursjukhus med specialistvård var 60 mil enkel resa. En jag känner var tvungen att åka 60 mil enkel resa för att operera bort ett öga på hästen. Det innebar flera dagars ledighet, hotellvistelse + bensinkostnad.

Sen har vi detta att veterinärer är billigare i Danmark exempelvis. Det hade varit intressant att veta varför. Hur ser djursjukvården ut i Danmark? Vilka är skillnaderna gentemot Sverige?

Därtill har vi veterinärbristen, trots att många vill utbilda sig. Platserna är för få på den enda utbildning som finns i Sverige.

Om (när) jag flyttar tillbaka till Norrlands inland överväger jag att ta bort försäkringen helt och hållet. Detta av två skäl, dels de långa avstånden (jag kör inte minst 30 mil med ett akut sjukt djur) samt veterinärbristen (det kan ta många timmar innan veterinären är på plats och då är det många gånger för sent).

Ibland anser jag också att vården av våra djur är överdriven. Det görs ingrepp som kräver lång konvalescens, så lång konvalescens att det är tveksamt om ett djur som inte förstår varför den måste vara på liten yta, inte får springa lös osv. mår väldigt dåligt.

En del opererar äldre djur ”för att ge de ett år till att leva”. Jag anser detta vara djurplågeri. Hur kan man utsätta ett djur för den smärtan, för de konsekvenserna det innebär med en stor operation för att den ska kunna leva några månader extra? Är det inte bättre att låta djuret somna in?

Det är en annan sak med mindre operationer med god prognos eller att man de sista åren ger smärtlindring genom medicin på ett eller annat sätt.

Därtill har vi alla djurprogram där veterinärer gör (i mina ögon) operationer som aldrig borde göras. Hundar där båda bakbenen är bortopererade och hunden tvingas ha en form av rullstol. Hästar som har benprotes, djur som opereras för att leva några månader extra osv.

Det svåraste beslutet vi gör är att ta adjö av en älskad familjemedlem. Varje gång jag köper ett djur vet jag att jag (troligtvis) kommer att vara tvungen att fatta beslutet om avlivning. Detta gör jag för djurets skull.

Jag har själv tagit bort djur där andra nog hade väntat betydligt längre. Varför? För djurets skull, för att djuret led, för att djuret inte hade klarat av den långa rehabiliteringen som hade krävts.

Idag förmänskligar vi våra djur för mycket. Gör ingrepp för vår egen skull, för att vi inte orkar ta farväl, för att andra ger oss dåligt samvete för att vi ger upp för tidigt.

Den största gåvan vi kan ge våra djur är att säga farväl i rätt tid. Att ge de den vård de ska ha, men inte överdriva med komplicerade operationer med lång rehabilitering.

(Förlåt långt inlägg. Det är jag som har sett för mycket av förmänskligade av djur och djur som lider pga människor som inte klarar av att säga adjö).

Verkligen Håller med om vartenda ord.

Upplever generellt att veterinärmedicin och ffa tillskottsmarknaden har formligen exploderat de senaste åren.

Kommer ihåg när jag var in med min 21 åriga häst med vad som visade sig vara rätt avancerad artros och veterinären var eld och lågor (privat klinik, ej distriktare) över vad vi kunde tänkas prova på honom då han ändå inte skulle tävla- det var stamceller, och IRAP och Arthramid osv osv osv och självklart åkte vi därifrån med ett tillskott med grönläppad mussla som hästen vägrade ens äta ett korn utav. Det blev inga behandlingar. Jag tog mitt förnuft till fånga och avlivade istället. Bara för att man KAN göra nåt, betyder det inte att man BÖR.

 

[TinyWiny]

Det finns flera olika orsaker till de skenande kostnaderna; den allt mer specialiserade djursjukvården, jourmottagningar samt riskkapitalbolagen.

Detta gäller inte för hela Sverige. Bor du nära en större stad (läs södra Sverige) har du möjlighet till djursjukvård dygnet runt, svåra (dyra) operationer, specialistutredning osv. Självklart kostar detta.

Men bor du i glesbygden (läs norra Sverige) kan det ta timmar att köra till närmsta djursjukhus och ta många timmar innan distriktsveterinären kan vara på plats. Många djurägare tvingas be grannen skjuta akut sjuka djur.

Jag har själv stått med en kolikhäst en söndagskväll där vi var rädda att tarmen skulle performera innan veterinären hann fram. Den hästen avlivades omgående. Hade vi haft närmare till djursjukhuset hade hästen eventuellt överlevt genom buköppning. Samtidigt var hästen över 20 år gammal och hade troligen inte klarat en så stor operation. Vi hade åtminstone kunnat förkorta lidandet och inte behövt vänta nästan tre timmar med ett akut sjukt djur. Hade detta hänt idag hade jag bett grannen med jaktlicens att förkorta lidandet.

Närmsta klinik var 30 mil bort. Skulle hästen på exempelvis hältutredning fick man köra 60 mil (tur och retur) Närmsta djursjukhus med specialistvård var 60 mil enkel resa. En jag känner var tvungen att åka 60 mil enkel resa för att operera bort ett öga på hästen. Det innebar flera dagars ledighet, hotellvistelse + bensinkostnad.

Sen har vi detta att veterinärer är billigare i Danmark exempelvis. Det hade varit intressant att veta varför. Hur ser djursjukvården ut i Danmark? Vilka är skillnaderna gentemot Sverige?

Därtill har vi veterinärbristen, trots att många vill utbilda sig. Platserna är för få på den enda utbildning som finns i Sverige.

Om (när) jag flyttar tillbaka till Norrlands inland överväger jag att ta bort försäkringen helt och hållet. Detta av två skäl, dels de långa avstånden (jag kör inte minst 30 mil med ett akut sjukt djur) samt veterinärbristen (det kan ta många timmar innan veterinären är på plats och då är det många gånger för sent).

Ibland anser jag också att vården av våra djur är överdriven. Det görs ingrepp som kräver lång konvalescens, så lång konvalescens att det är tveksamt om ett djur som inte förstår varför den måste vara på liten yta, inte får springa lös osv. mår väldigt dåligt.

En del opererar äldre djur ”för att ge de ett år till att leva”. Jag anser detta vara djurplågeri. Hur kan man utsätta ett djur för den smärtan, för de konsekvenserna det innebär med en stor operation för att den ska kunna leva några månader extra? Är det inte bättre att låta djuret somna in?

Det är en annan sak med mindre operationer med god prognos eller att man de sista åren ger smärtlindring genom medicin på ett eller annat sätt.

Därtill har vi alla djurprogram där veterinärer gör (i mina ögon) operationer som aldrig borde göras. Hundar där båda bakbenen är bortopererade och hunden tvingas ha en form av rullstol. Hästar som har benprotes, djur som opereras för att leva några månader extra osv.

Det svåraste beslutet vi gör är att ta adjö av en älskad familjemedlem. Varje gång jag köper ett djur vet jag att jag (troligtvis) kommer att vara tvungen att fatta beslutet om avlivning. Detta gör jag för djurets skull.

Jag har själv tagit bort djur där andra nog hade väntat betydligt längre. Varför? För djurets skull, för att djuret led, för att djuret inte hade klarat av den långa rehabiliteringen som hade krävts.

Idag förmänskligar vi våra djur för mycket. Gör ingrepp för vår egen skull, för att vi inte orkar ta farväl, för att andra ger oss dåligt samvete för att vi ger upp för tidigt.

Den största gåvan vi kan ge våra djur är att säga farväl i rätt tid. Att ge de den vård de ska ha, men inte överdriva med komplicerade operationer med lång rehabilitering.

(Förlåt långt inlägg. Det är jag som har sett för mycket av förmänskligade av djur och djur som lider pga människor som inte klarar av att säga adjö).

Det är så sant det du skriver. Jag tycker att alla alltid ska ställa sig frågan, för vems skull? Är svaret för ägarens skull bör man ta sitt ansvar och låta djuret slippa. Samtidigt kan det i vissa lägen vara väldigt svårt. Jag har själv varit i sitsen där en veterinär tyckte, jamen det fixar vi! Inga problem! En annan tyckte, det finns inget att göra, i betydelsen, det är ingen fara, djuret lider inte utan ha bara koll. Den tredje sa, det här ser verkligen inte bra ut. Den sista var den som tog proverna jag efterfrågat av veterinär två men som hen menade inte fanns någon anledning att ta, det fanns helt enkelt inte någon oro för något allvarligt. Jag ville såklart tro veterinär två. När provsvaren väl kom hade jag redan bestämt mig för att det räcker nu och när jag fick veta vad som felades var det bara en bekräftelse på det jag redan visste. Veterinär nr 1 borde ställt sig frågan för vems skull istället för att nästan bli otrevlig när jag inte var bekväm med att göra en så stor och avancerad operation på ett så gammalt djur.

Det är svårt och ibland blir man hemmablind när försämringen går långsamt och det är där jag tycker att veterärer har ett ansvar för att göra klart för djurägaren hur det faktiskt är. Inte linda in och inte komma med antydningar utan vara rak och tydlig. Det är trots allt veterinären som sitter med kunskapen och den måste hen förmedla.

Ibland räcker inte det såklart. Jag vet människor som har dragit runt sitt sjuka djur till veterinär efter veterinär och avfärdat veterinärens rekomendationer för de vägrar förstå att det är slut nu. Som säger att de bara ljuger och vill döda hens djur. Det är ju ett djurskyddsärende i vissa fall men jag skuldbelägger inte veterinärer som inte anmäler. De flesta har krav på sig uppifrån och den private är rädd att förlora kunder och djuren är de som sitter emellan och lider. Ibland tänker jag att veterinärer skulle ha någon typ av samtalsterapeut knuten till sig där förtvivlade djurägare kan få hjälp med att se att det inte längre är för djurets skull utan för deras egen.

Med det sagt har jag så enormt svårt att förstå det här med att behandla med för djuret jobbiga åtgärder för att få några månader extra. De gånger jag har vetat att tiden varit utmätt har jag mått så fruktansvärt dåligt av den vetskapen och jag har sörjt något fruktansvärt den tiden som har varit kvar. Det är inte så jag vill leva med mina djur.
När min fina fick somna in sa veterinären, hon fick iallafall en sista sommar, för mig är det en obegriplig tanke.

 

[Solis]

Det finns flera olika orsaker till de skenande kostnaderna; den allt mer specialiserade djursjukvården, jourmottagningar samt riskkapitalbolagen.

Detta gäller inte för hela Sverige. Bor du nära en större stad (läs södra Sverige) har du möjlighet till djursjukvård dygnet runt, svåra (dyra) operationer, specialistutredning osv. Självklart kostar detta.

Men bor du i glesbygden (läs norra Sverige) kan det ta timmar att köra till närmsta djursjukhus och ta många timmar innan distriktsveterinären kan vara på plats. Många djurägare tvingas be grannen skjuta akut sjuka djur.

Jag har själv stått med en kolikhäst en söndagskväll där vi var rädda att tarmen skulle performera innan veterinären hann fram. Den hästen avlivades omgående. Hade vi haft närmare till djursjukhuset hade hästen eventuellt överlevt genom buköppning. Samtidigt var hästen över 20 år gammal och hade troligen inte klarat en så stor operation. Vi hade åtminstone kunnat förkorta lidandet och inte behövt vänta nästan tre timmar med ett akut sjukt djur. Hade detta hänt idag hade jag bett grannen med jaktlicens att förkorta lidandet.

Närmsta klinik var 30 mil bort. Skulle hästen på exempelvis hältutredning fick man köra 60 mil (tur och retur) Närmsta djursjukhus med specialistvård var 60 mil enkel resa. En jag känner var tvungen att åka 60 mil enkel resa för att operera bort ett öga på hästen. Det innebar flera dagars ledighet, hotellvistelse + bensinkostnad.

Sen har vi detta att veterinärer är billigare i Danmark exempelvis. Det hade varit intressant att veta varför. Hur ser djursjukvården ut i Danmark? Vilka är skillnaderna gentemot Sverige?

Därtill har vi veterinärbristen, trots att många vill utbilda sig. Platserna är för få på den enda utbildning som finns i Sverige.

Om (när) jag flyttar tillbaka till Norrlands inland överväger jag att ta bort försäkringen helt och hållet. Detta av två skäl, dels de långa avstånden (jag kör inte minst 30 mil med ett akut sjukt djur) samt veterinärbristen (det kan ta många timmar innan veterinären är på plats och då är det många gånger för sent).

Ibland anser jag också att vården av våra djur är överdriven. Det görs ingrepp som kräver lång konvalescens, så lång konvalescens att det är tveksamt om ett djur som inte förstår varför den måste vara på liten yta, inte får springa lös osv. mår väldigt dåligt.

En del opererar äldre djur ”för att ge de ett år till att leva”. Jag anser detta vara djurplågeri. Hur kan man utsätta ett djur för den smärtan, för de konsekvenserna det innebär med en stor operation för att den ska kunna leva några månader extra? Är det inte bättre att låta djuret somna in?

Det är en annan sak med mindre operationer med god prognos eller att man de sista åren ger smärtlindring genom medicin på ett eller annat sätt.

Därtill har vi alla djurprogram där veterinärer gör (i mina ögon) operationer som aldrig borde göras. Hundar där båda bakbenen är bortopererade och hunden tvingas ha en form av rullstol. Hästar som har benprotes, djur som opereras för att leva några månader extra osv.

Det svåraste beslutet vi gör är att ta adjö av en älskad familjemedlem. Varje gång jag köper ett djur vet jag att jag (troligtvis) kommer att vara tvungen att fatta beslutet om avlivning. Detta gör jag för djurets skull.

Jag har själv tagit bort djur där andra nog hade väntat betydligt längre. Varför? För djurets skull, för att djuret led, för att djuret inte hade klarat av den långa rehabiliteringen som hade krävts.

Idag förmänskligar vi våra djur för mycket. Gör ingrepp för vår egen skull, för att vi inte orkar ta farväl, för att andra ger oss dåligt samvete för att vi ger upp för tidigt.

Den största gåvan vi kan ge våra djur är att säga farväl i rätt tid. Att ge de den vård de ska ha, men inte överdriva med komplicerade operationer med lång rehabilitering.

(Förlåt långt inlägg. Det är jag som har sett för mycket av förmänskligade av djur och djur som lider pga människor som inte klarar av att säga adjö).

Håller med i allt, hade kunnat skriva det själv

Man måste ha helt klart för sig när man skaffar ett djur att man kommer att behöva fatta ett otroligt jobbigt beslut så småningom. Det är en rättighet djuren har, att slippa lida i onödan. Man ska inte behålla ett djur "bara för att", för sin egen skull. Har djuret glädje av de där extra månaderna det får efter ett ingrepp? Eller är det egentligen för att husse/matte vill ha den extra tiden.
Den avancerade djursjukvården tror jag i mångt och mycket beror på förmänskligandet av djuren. Behövs verkligen samma avancerade utrustning som inom humansjukvården? Jag tycker man ska låta de hänga med så länge de mår bra och är pigga, men sedan har de faktiskt rätten att få somna in. Och upplever att den inställningen finns mer hos äldre, erfarna veterinärer, ofta med egen praktik.

Har själv varit med om att man på det stora djursjukhuset i regionen försökt dra igång provtagningar "bara för att" på vår hund som helt uppenbart var döende. Det enda vi ville var att hon skulle få hjälp att somna in istället för att lida och självdö hemma. Det var akuttid så ingen veterinär i närområdet fanns i tjänst. Det kändes som att prov skulle tas "för så gör man", istället för att faktiskt se hunden och lyssna på ägaren. Maken fick säga ifrån på skarpen för att hunden skulle slippa detta.

 

[__sofia__]

Jag har varit med om/gjort både och.

En äldre häst jag haft (lektions- och turridningshäst i yngre dagar) visade sig vara halt på båda bakbenen efter flera månaders långsam igångsättning med skritt i skogen (märktes först när vi skulle dra igång och börja trava i igångsättningen). Vi testade lite vila, smärtstillande/antiinflammatoriskt etc., men när det inte hjälpte så sa veterinären att visst går det att ta in hästen på klinik och utreda mer, men att det inte är fel att avliva i det fallet. Hon fick gå i hagen tills jag hittade en ny kompis till den andra hästen, och avlivades sedan.

Även en annan äldre häst jag haft (hagprydnad) började bli stel, få svårt att komma upp från liggande etc. Jag hade ut veterinär innan avlivningen, och det var inget förslag alls då på att utreda mer, utan bara konstaterande att det är dags att avliva då hon inte längre kunde ha ett bra hästliv.

När jag hade kolikhäst som inte blev bättre, så hon fick åka till klinik, sa jag också redan från början att buköppning inte var aktuellt. I slutändan skulle det kanske ändå inte ha varit aktuellt - när tredje dygnet på koliken började gick hon på 5-10 minuter från inte alls så problematiskt till väldigt dålig. Så då var det snabbt avlivning som gällde.


Men med hunden som varit dålig i perioder har det varit svårare. Hon slet av ett korsband vid 6 års ålder, och jag valde då att operera - och hon har varit helt problemfri efter de första månadernas rehab. Vid 7 års ålder togs en juvertumör bort, som var godartad. Och vid 8 års ålder fick hon malignt lymfom, och jag valde att genomföra cellgiftsbehandlingen. Hon är idag 10 år, och har inte fått tillbaka några symptom på cancern efter behandlingen, utan har varit både symptom- och medicinfri i över ett år.

Med hunden var det svårare att dra gränsen för vad som är för mycket. När är hon för gammal, vad är för mycket?

Hade det varit den andra hunden, som har mer osäkerheter, hade jag troligtvis sagt stopp tidigare - men den här hunden tycker om allt och alla, har inte haft något som helst problem med att åka till veterinären eller behandlingen utan har alltid varit glad och oproblematisk (och hon vågar visa när något inte är kul, t.ex. har hon varit väldigt tydlig med att hon inte gillar klosax utan föredrar slip). När hon har fått cellgifterna har hon suttit/legat snällt och blivit klappad under tiden. Hon har också en mage av stål, om jag jämför med de andra två, och det var först en av de sista tillfällena som hon fick någon biverkning (urinvägsproblem, så hon behövde kissa oftare - vilket hon då fick behandling mot, och hon fick inte liknande cellgifter igen). Hade hon tidigt fått problem från cellgifterna hade vi slutat behandlingen.

När det gäller cancern var det just förlängd livslängd det handlade om, och troligtvis ganska begränsad. Så jag funderade definitivt för och emot behandling - men i slutändan landade det i att jag valde att testa behandla. Delvis för att ge henne en chans att överleva sjukdomen, men också för att om hon klarade behandlingen skulle kunna hjälpa till att uppfostra en ny valp (vilket definitivt har varit bra för den yngsta hunden, att inte bara växa upp med min skarpare pudel). Hon är idag fullt igång och mår bra - hon körde t.ex. en agilitytävling för bara några veckor sedan (vilket hon älskar, men innan fick pausa pga skruvarna/snörena från korsbandsskadan - nu är det större chans att hon avlivas pga cancern än bakbensskadan). Om cancern kommer tillbaka kommer jag dock inte börja med cellgiftsbehandling igen.

 

[monster1]

Därtill har vi alla djurprogram där veterinärer gör (i mina ögon) operationer som aldrig borde göras. Hundar där båda bakbenen är bortopererade och hunden tvingas ha en form av rullstol. Hästar som har benprotes, djur som opereras för att leva några månader extra osv.

Är det veterinärer som praktiserar i Sverige som gör den typen av ingrepp? Jag har bara sett det i utländska program framförallt från USA.

 

[monster1]

Jag har inte den upplevelsen ni har. Jag känner alltid att även om veterinärerna presenterat vilka möjligheter som finns så har de varit tydliga med att det inte finns någon skam i att avsluta djurets liv (då det varit allvarligare problem, kroniska problem eller djuret varit gammalt). Ingen har hitintills pushat mig mot behandlingar, de har presenterat vilka alternativ som finns för behandling sen har det varit upp till mig att ta beslutet. De har också varit mycket tydliga med att det är mitt beslut som djurägare.

 

[Malibu_Stacy]

Är det veterinärer som praktiserar i Sverige som gör den typen av ingrepp? Jag har bara sett det i utländska program framförallt från USA.

Nej aldrig sett det i något svenskt program!

 

[athena]

Försäkringsfrågan är också en jättestor bov både på häst- och smådjurssidan.

 

[Praefatio]

Det finns flera olika orsaker till de skenande kostnaderna; den allt mer specialiserade djursjukvården, jourmottagningar samt riskkapitalbolagen.

Detta gäller inte för hela Sverige. Bor du nära en större stad (läs södra Sverige) har du möjlighet till djursjukvård dygnet runt, svåra (dyra) operationer, specialistutredning osv. Självklart kostar detta.

Men bor du i glesbygden (läs norra Sverige) kan det ta timmar att köra till närmsta djursjukhus och ta många timmar innan distriktsveterinären kan vara på plats. Många djurägare tvingas be grannen skjuta akut sjuka djur.

Jag har själv stått med en kolikhäst en söndagskväll där vi var rädda att tarmen skulle performera innan veterinären hann fram. Den hästen avlivades omgående. Hade vi haft närmare till djursjukhuset hade hästen eventuellt överlevt genom buköppning. Samtidigt var hästen över 20 år gammal och hade troligen inte klarat en så stor operation. Vi hade åtminstone kunnat förkorta lidandet och inte behövt vänta nästan tre timmar med ett akut sjukt djur. Hade detta hänt idag hade jag bett grannen med jaktlicens att förkorta lidandet.

Närmsta klinik var 30 mil bort. Skulle hästen på exempelvis hältutredning fick man köra 60 mil (tur och retur) Närmsta djursjukhus med specialistvård var 60 mil enkel resa. En jag känner var tvungen att åka 60 mil enkel resa för att operera bort ett öga på hästen. Det innebar flera dagars ledighet, hotellvistelse + bensinkostnad.

Sen har vi detta att veterinärer är billigare i Danmark exempelvis. Det hade varit intressant att veta varför. Hur ser djursjukvården ut i Danmark? Vilka är skillnaderna gentemot Sverige?

Därtill har vi veterinärbristen, trots att många vill utbilda sig. Platserna är för få på den enda utbildning som finns i Sverige.

Om (när) jag flyttar tillbaka till Norrlands inland överväger jag att ta bort försäkringen helt och hållet. Detta av två skäl, dels de långa avstånden (jag kör inte minst 30 mil med ett akut sjukt djur) samt veterinärbristen (det kan ta många timmar innan veterinären är på plats och då är det många gånger för sent).

Ibland anser jag också att vården av våra djur är överdriven. Det görs ingrepp som kräver lång konvalescens, så lång konvalescens att det är tveksamt om ett djur som inte förstår varför den måste vara på liten yta, inte får springa lös osv. mår väldigt dåligt.

En del opererar äldre djur ”för att ge de ett år till att leva”. Jag anser detta vara djurplågeri. Hur kan man utsätta ett djur för den smärtan, för de konsekvenserna det innebär med en stor operation för att den ska kunna leva några månader extra? Är det inte bättre att låta djuret somna in?

Det är en annan sak med mindre operationer med god prognos eller att man de sista åren ger smärtlindring genom medicin på ett eller annat sätt.

Därtill har vi alla djurprogram där veterinärer gör (i mina ögon) operationer som aldrig borde göras. Hundar där båda bakbenen är bortopererade och hunden tvingas ha en form av rullstol. Hästar som har benprotes, djur som opereras för att leva några månader extra osv.

Det svåraste beslutet vi gör är att ta adjö av en älskad familjemedlem. Varje gång jag köper ett djur vet jag att jag (troligtvis) kommer att vara tvungen att fatta beslutet om avlivning. Detta gör jag för djurets skull.

Jag har själv tagit bort djur där andra nog hade väntat betydligt längre. Varför? För djurets skull, för att djuret led, för att djuret inte hade klarat av den långa rehabiliteringen som hade krävts.

Idag förmänskligar vi våra djur för mycket. Gör ingrepp för vår egen skull, för att vi inte orkar ta farväl, för att andra ger oss dåligt samvete för att vi ger upp för tidigt.

Den största gåvan vi kan ge våra djur är att säga farväl i rätt tid. Att ge de den vård de ska ha, men inte överdriva med komplicerade operationer med lång rehabilitering.

(Förlåt långt inlägg. Det är jag som har sett för mycket av förmänskligade av djur och djur som lider pga människor som inte klarar av att säga adjö).

Jag håller med till 100%. Man kommer (ganska snabbt, snabbare än många verkar tycka) till en gräns då det inte längre är för djurets skull som behandling ges. Jag skulle hellre se att fler vanliga djurägare hade råd att ta sina djur till veterinären för vanliga, okomplicerade åkommor som kräver veterinärvård och att försäkringsbolagen började bekosta tandproblem, än att priserna på både veterinärvård och försäkringar stiger för att djursjukvården ska närma sig humanvården i fråga om hur avancerade ingrepp man gör.

 

[Shaggy]

Med det sagt har jag så enormt svårt att förstå det här med att behandla med för djuret jobbiga åtgärder för att få några månader extra. De gånger jag har vetat att tiden varit utmätt har jag mått så fruktansvärt dåligt av den vetskapen och jag har sörjt något fruktansvärt den tiden som har varit kvar. Det är inte så jag vill leva med mina djur.
När min fina fick somna in sa veterinären, hon fick iallafall en sista sommar, för mig är det en obegriplig tanke.

Det här är en så viktig aspekt, en vi gärna förtränger.
Min vackra vita <--- blev obotligt halt. Hon var godkänd av veterinär (2 oberoende av varandra) som hagprydnad men hon var utdömd som ridhäst. Jag hade kvar henne i 3 år efter utdömningen för jag kunde inte släppa taget. Kontentan var, och är fortfarande, att det inte var värt det. Fy så dåligt jag mådde. Har hon för ont nu? Hur går det med insulinresistensen? Hur går det med hostan? Oj så halt hon är nu, phu det var bara en sko som trillat. osv i all oändlighet. När jag tog bort henne sörjde jag inte ens för jag hade sörjt i över 3 år. Det var istället en lättnad.

 

[nullo-modo]

Jag har inte den upplevelsen ni har. Jag känner alltid att även om veterinärerna presenterat vilka möjligheter som finns så har de varit tydliga med att det inte finns någon skam i att avsluta djurets liv (då det varit allvarligare problem, kroniska problem eller djuret varit gammalt). Ingen har hitintills pushat mig mot behandlingar, de har presenterat vilka alternativ som finns för behandling sen har det varit upp till mig att ta beslutet. De har också varit mycket tydliga med att det är mitt beslut som djurägare.

Jag var med om det bara för en månad sedan när jag var med en gammal hovslagarkund till veterinären. 2 vet innan jag givit vaga svar om hur ont hästen hade ifråga men tyckte behandling, den tredje vet som vi båda känner till varandra började först med att erbjuda olika behandlingar till vi frågade rakt ut vad den vet tyckte och vad hen hade gjort och svaret blev "Jag skulle ta bort, hästen har jätte ont och detta kan jag säga för jag känner er så jag vet att ni inte kommer bli sura"

Jag har i många år även varit med om det inom hund när senaste var att vet rekommenderar att operera en 6 årig hund där det är lång rehabilitering med mycket begränsad möjlighet till rörelse och med låg chans till att hunden efter det skulle klara mer än lättare koppelpromenader.

 

[Shaggy]

Är det veterinärer som praktiserar i Sverige som gör den typen av ingrepp? Jag har bara sett det i utländska program framförallt från USA.

Visas skiten i Sverige så kommer den ju påverka värderingarna och tyvärr har gemene man inget gott omdöme när det gäller djur och djurhållning. Det postas massor av positiva kommentarer på svenska när det visas hundar i rullstolar på ansiktsboken och hatas på de som vågar tala om hur vidrigt det är att misshandla sitt djur på det sättet. Det är nog bara en tidsfråga innan det här blir praxis även i Sverige.

 

[DarkInNight]

Jag håller med till 100%. Man kommer (ganska snabbt, snabbare än många verkar tycka) till en gräns då det inte längre är för djurets skull som behandling ges. Jag skulle hellre se att fler vanliga djurägare hade råd att ta sina djur till veterinären för vanliga, okomplicerade åkommor som kräver veterinärvård och att försäkringsbolagen började bekosta tandproblem, än att priserna på både veterinärvård och försäkringar stiger för att djursjukvården ska närma sig humanvården i fråga om hur avancerade ingrepp man gör.

Jag håller med.

Man har gått och blivit van vid att minsta lilla grej kostar många tusenlappar när man åker in till djursjukhusen.
Därför blev jag positivt överraskad när jag kom till en liten privatklinik för smådjur med min kanin, fick undersökning, rådgivning och recept för 500 kr. Kliniken var förlagd till veterinärens bostad, nere i källaren.

 

[Praefatio]

Jag håller med.

Man har gått och blivit van vid att minsta lilla grej kostar många tusenlappar när man åker in till djursjukhusen.
Därför blev jag positivt överraskad när jag kom till en liten privatklinik för smådjur med min kanin, fick undersökning, rådgivning och recept för 500 kr. Kliniken var förlagd till veterinärens bostad, nere i källaren.

Ja. Min hund åt något olämpligt och vi åkte in akut en vardagseftermiddag. De klämde honom över magen, tempade och tog anamnes. Jag vägde honom själv i receptionen. Fick ett jättefint bemötande och är all in all nöjd, men besöket gick på 2500 kr. Jag förväntade mig ingenting annat, men det är sjukt egentligen. Vill knappt tänka på vad det skulle kostat om vi hade behövt ta prover eller, hujeda mig, lägga in honom.

 

[nightcrawler]

Visas skiten i Sverige så kommer den ju påverka värderingarna och tyvärr har gemene man inget gott omdöme när det gäller djur och djurhållning. Det postas massor av positiva kommentarer på svenska när det visas hundar i rullstolar på ansiktsboken och hatas på de som vågar tala om hur vidrigt det är att misshandla sitt djur på det sättet. Det är nog bara en tidsfråga innan det här blir praxis även i Sverige.

Visas ofta på fb. Senast igår visades det en stackars kalv som föddes utan framben. Den skulle hållas vid liv. Kon vägrade gå i närheten av den så dom flaskmata ofta försökte lära den gå på bakbenen detta var i Indien. Bonden tyckte att det gjorde inget att den inte var normal.

 

[Lyan]

Min veterinärklinik har hållit ganska humana priser trots att de ligger under anicura, men i år har priserna börjat krypa iväg mer och mer. Jag var inne och kollade Bellas ögon för ett par veckor sedan för hennes ena pupill ändrat form och det gick på 2400kr! När Pärla var inne för hornhinnesår, glaukom och hornhinnedystrofi förra året gick det på ca 1600kr.

Pärla var för övrigt en sådan hund som hela tiden låg på gränsen för vad som var okej. Hon råkade ständigt ut för nya saker, men eftersom varje sak för dig hade mycket god prognos så var det mycket svårare att säga stopp än om allt berott på samma eller om någon prognos var dålig. Till slut satte jag en tidsgräns att om hon inte var okej tills dess så var det stopp oavsett prognos, men hennes hjärta sa själv stopp innan dess. Åter igen en sak som var helt frånkopplad allt annat hon råkat ut för, men med så dålig prognos att vi fick panikköra till närmaste djursjukhus för avlivning för annars hade hon drunknat pga vätskan som samlades i hennes lungor. Hjärtspecialisten trodde att en hjärtklaff helt lossnat pga hur snabbt det gick.

Med Poppy var det samma saker som gav problem under lång tid, men som med mediciner och fysioterapi kunde hållas i schack och ge henne ett bra liv. När det inte längre funkade så tog det kanske en månad för mig att acceptera att det inte längre var ett värdigt liv för henne och lät henne somna in.

Ingen veterinär varken ifrågasatte mina beslut till att ge eller inte ge behandling eller försökte pracka på mig behandlingar jag inte ville ha.
Veterinären jag hade för Ping var annorlunda. Han blev sur på mig för att jag inte avlivade Ping innan hon skulle börja höra dåligt (hon var blind på ett öga och dålig syn på det andra. Frisk och glad för övrigt!) och innan dess blev han sur för att jag avlivade flera marsvin på kort tid pga sjukdomar med dålig prognos och ålder för då avlivade jag tydligen för mycket. Som om jag avlivade mina marsvin för att det var roligt?!

 

[Hazel]

Jag såg den här reelen på instagram för några dagar sedan och jag känner mig fortfarande illa till mods. Jag tror den på många sätt är extremen av detta som pågår, att allt ska behandlas in i absurdum och folk står bredvid och hejar på, oftast jämförs det med att vi "minsann inte avlivar sjuka människor" som om det inte alls finns massor av sjukdomar som förstör även människor livskvalitet, skillnaden är ju såklart att människor vet varför och kan avgöra en stor del själva.

https://www.instagram.com/reel/Cyi5DPkxLJF/?igshid=MzRlODBiNWFlZA==

 

[nightcrawler]

Jag såg den här reelen på instagram för några dagar sedan och jag känner mig fortfarande illa till mods. Jag tror den på många sätt är extremen av detta som pågår, att allt ska behandlas in i absurdum och folk står bredvid och hejar på, oftast jämförs det med att vi "minsann inte avlivar sjuka människor" som om det inte alls finns massor av sjukdomar som förstör även människor livskvalitet, skillnaden är ju såklart att människor vet varför och kan avgöra en stor del själva.

https://www.instagram.com/reel/Cyi5DPkxLJF/?igshid=MzRlODBiNWFlZA==

Fy fan stackars hund Den såg verkligen inte lycklig och levnadsglad ut. Helt sjukt. Djurplågeri är vad det där är. Inget annat.