Min bästa vän har varit otrogen mot sin man i ungefär 7 år, hon är nu inne på sin tredje vid sidan av-kille. Anledningen hon uppger för mig är att hon mår dåligt över att hon inte får tillräckligt med bekräftelse och uppskattning av sin man, han är jättebra på alla sätt utom just detta. De två första otroheterna (den ena pågick några månader, den andra ett halvår rent fysiskt och med starka känslor flera år efter det) berodde på att hon och hennes man gick igenom en tung familjekris och hon upplevde att hennes man inte fanns där för henne. Nu med den tredje säger hon att hon i allmänhet inte upplever tillräckligt mycket bekräftelse och uppskattning från sin man och att hon därför har vänt sig till den här andra mannen, och att hon är beroende av kicken och bekräftelsen hon får och att det är omöjligt att få det av hennes man, han är inte kapabel till det. Med den här tredje mannen har det inte hänt något fysiskt men de har pratat öppet om att de är väldigt tända på varandra, han flörtar hejdlöst med henne, hon ber honom sluta men båda två vet att hon inte menar det (hon har berättat detta för mig) och därför fortsätter han såklart. Hon är helt klart förälskad i honom och väldigt beroende av hans bekräftelse och att han hör av sig. De träffas en del på krogen bara de två och umgås lite grann bara de två kring ett gemensamt intresse och ibland ses de i ett lite större kompisgäng (hennes man är inte en del av det gänget).
Det finns inte på kartan för henne att hon ska lämna sin man. Hon säger att hon älskar honom och deras liv ihop och hon vill inte splittra familjen. Familjelivet är värt väldigt mycket för henne. Jag har frågat henne rakt ut och hon har varit väldig tydlig med att hon inte vill skilja sig och allra helst vill vara med sin man.
Jag har under alla år försökt peppa henne, att inte vara dömande och att fokusera på att få henne att må bättre. Nu med den nuvarande flörten känner jag att det är nog. Hon har den senaste månaden förberett sig för att fasa ut honom ur sitt liv, hon har sagt att hon vill ta det gradvis för att det inte ska bli dålig stämning när de ses allihop i kompisgänget och jag har uppmuntrat henne osv. Men för någon vecka sen när vi pratade så sa hon att en del i utfasningen bestod i att hon skulle gå ut och dricka öl med honom samma kväll och att hon gärna fortsätter att umgås om de kan hålla det till vänskap. Där bara rasade allt för mig. Jag insåg att hon har noll ambition att bryta med honom, och jag vill inte vara en det här längre. Jag tycker att hon gör fel mot sin man (jag påtalade detta nu senast men hon menade att det inte alls är en faktor i sammanhanget, jag orkade bara inte kommentera det).
Jag tycker väldigt mycket om hennes man och vill kunna se honom i ögonen. Jag tror att hon har märkt att jag har tröttnat för den senaste veckan har hon inte nämnt killen alls, men jag känner henne väl och vet att de fortfarande har kontakt. Nu håller hon äntligen på att få tid hos en psykolog som jag hoppas kan hjälpa henne. Men vad ska jag göra?
Eftersom det här är buke vill jag förtydliga två saker.
Det finns inte på kartan för henne att hon ska lämna sin man. Hon säger att hon älskar honom och deras liv ihop och hon vill inte splittra familjen. Familjelivet är värt väldigt mycket för henne. Jag har frågat henne rakt ut och hon har varit väldig tydlig med att hon inte vill skilja sig och allra helst vill vara med sin man.
Jag har under alla år försökt peppa henne, att inte vara dömande och att fokusera på att få henne att må bättre. Nu med den nuvarande flörten känner jag att det är nog. Hon har den senaste månaden förberett sig för att fasa ut honom ur sitt liv, hon har sagt att hon vill ta det gradvis för att det inte ska bli dålig stämning när de ses allihop i kompisgänget och jag har uppmuntrat henne osv. Men för någon vecka sen när vi pratade så sa hon att en del i utfasningen bestod i att hon skulle gå ut och dricka öl med honom samma kväll och att hon gärna fortsätter att umgås om de kan hålla det till vänskap. Där bara rasade allt för mig. Jag insåg att hon har noll ambition att bryta med honom, och jag vill inte vara en det här längre. Jag tycker att hon gör fel mot sin man (jag påtalade detta nu senast men hon menade att det inte alls är en faktor i sammanhanget, jag orkade bara inte kommentera det).
Jag tycker väldigt mycket om hennes man och vill kunna se honom i ögonen. Jag tror att hon har märkt att jag har tröttnat för den senaste veckan har hon inte nämnt killen alls, men jag känner henne väl och vet att de fortfarande har kontakt. Nu håller hon äntligen på att få tid hos en psykolog som jag hoppas kan hjälpa henne. Men vad ska jag göra?
Eftersom det här är buke vill jag förtydliga två saker.
- Nej, jag tänker inte berätta för hennes man
- Nej, de har inte ett öppet förhållande, såvitt hennes man vet har de ett monogamt äktenskap.
Jag hade sagt exakt vad jag tyckte om hennes beteende och, tror jag, faktiskt inte velat umgås mer med henne så länge det fortgick. Speciellt inte om jag kände och tyckte om hennes man. Hade åtminstone gjort klart för henne att jag inte ville höra talas om det eftersom jag inte vill känna mig delaktig i sådant beteende.
