Trött på otrogen vän

[Grazing]

Men är det okej att säga så då?! Hon behöver ju stöd, och är deprimerad. Ingen annan vet om det här så hon har ingen annan att prata med. Sviker jag inte henne? Jag har så svårt att sortera i det här.

Hon behöver stöd i att få hjälp, som med i princip alla vänner med problem som missbruk eller liknande som påverkar omgivning och dom själva negativt så kan man vara ett stöd när personen bestämt sig för att få hjälp och sluta med det dom gör. Det är helt okej att backa från personer som inte vill sluta med det som förstör för både dom själva och omgivningen, däremot kan man stötta dom i att ta kontakt med vård och hjälpen.

Man kan faktiskt ha och bör ha vissa krav när det gäller vänner som inte mår bra och förstör för sig själva. Snarare är det bra, var tydlig med att du stöttar och finns där sålänge hon söker hjälp och inte fortsätter med det beteendet som påverkar många fler än henne.

 

[Efwa]

Jag tycker att det är fel och vill inte vara en del av det här med tanke på hennes man som tror att han lever i er monogamt äktenskap. Så det är främst en känsla av olust och obehag snarare än att inte orka. Samtidigt mår ju hon dåligt och är deprimerad.

Jag tycker nog att detta är helt i linje med vad man kan säga till sin kompis när man tar upp saken.
Det torde räcka egentligen; mer behöver det inte vara.

 

[Milosari]

Man fejkar inte sina känslor utan sin förmåga.
Genom att ge den andra vad den önskar och behöver så visar man sin kärlek.
Gillar du att titta på romantisk film?
Det går faktiskt att spela romantik så bra att man rycks med själv.
Jag är fjolligt förälskad i samma man sedan 20 år tillbaka.

Nej jag gillar inte romantiska filmer och jag tänker att bryr man sig om en annan människa så visar man det och försöker känna av vad den andre vill. Och så pratar man en massa, så man inte leker gissningslekar. Jag hade blivit knäpp av att någon skulle säga en massa gulliga saker för att få mig på bättre humör. Det måste vara spontant och komma från hjärtat.

Jag tror att olika människor har olika mycket fallenhet för långvariga monogama förhållanden. Och så känns nog förälskelse olika. Jag kan absolut känna igen mig i TS väns beskrivning av att bli helt uppslukad. Att det är en kick och väldigt spännande, och att det är häftigt att ha sex med någon man inte känner så bra. Att vara blind för den andres brister och bara se de goda sidorna. Det dalar ju alltid så småningom, och ungefär lagom tills man ser personen med alla dennes fel så har oftast den rusiga känslan försvunnit och då är det inte roligt längre.

 

[lingonben]

Alltså alla ni på buke - bäst när det gäller. Tack.

Om ämnet kommer på tal igen så ska jag berätta hur jag känner och jag inte vill höra mer om det.

Jag tycker du tänker rätt där! Själv har jag börjat resonera på samma vis som säger till barnen när de börjar röra sig lite mer självständigt på nätet och i den fysiska världen. Dvs om nån får dig att ha hemligheter som får dig att må dåligt och gör dig ledsen, så prata med någon du har förtroende för och be om hjälp. I ditt fall så får din kompis dig att bära en hemlighet som du inte mår bra av, nämligen hennes otrohet. Du har pratat med några om saken och du har hittat ett sätt att agera på det - bra där!

 

[Inte_Ung]

Jag hade blivit knäpp av att någon skulle säga en massa gulliga saker för att få mig på bättre humör. Det måste vara spontant och komma från hjärtat.

Från hjärtat, absolut.
Men det där med spontant fungerar inte i det långa loppet där vardagen lägger sig som en blöt filt över det hela.

Att vara blind för den andres brister och bara se de goda sidorna. Det dalar ju alltid så småningom, och ungefär lagom tills man ser personen med alla dennes fel så har oftast den rusiga känslan försvunnit och då är det inte roligt längre.

Det är ju lätt att leva med någons goda sidor det är de dåliga som man måste hantera i ett långt förhållande.
Så det gäller att de dåliga sidorna inte skaver för mycket eller är för svåra att kompensera för och att de inblandade är beredda på att hantera sina egna dåliga sidor på ett sätt som inte sårar den andre.
Att hitta någon som man vill ha i sin närhet även när det första ruset försvunnit är nog egentligen inte så vanligt. Min sambo är den människa som jag alltid helst vill ha i min närhet i alla lägen. Oavsett aktivitet. (Utom kanske dans då, jag har en danskompis.)

 

[Badger]

Varför är hon inte intresserad av det? Om det inte hade varit ett bekymmer att hon får de här kickarna så hade det ju bara varit ett tillskott i hennes liv?

Men blir det kickar om det är ok? Jag menar i ett öppet förhållande ska man vara romantisk med andra också, vilket väl är super om man helt enkelt är kär i många.

Men det är rimligen inte super om man tycker om att vara lite "hemlig agent"? Att det är ett ok och nästan ett bör gör väl att kicken försvinner?

Vilket kanske visar att jag inte vet så mycket om saken och har läst för mycket agentromaner.

 

[miumiu]

Min mamma hade en liknande väninna nä jag växte upp. Samma problematik. Min mamma är dessutom psykolog så väninnan tyckte det väl var utmärkt att lätta på sitt hjärta där. Morsan var till slut utless på det hela, hon kände ju mannen också och kände precis som du TS att det blev svårt att se honom i ögonen.

Förmodligen kan terapi hjälpa om personen (den otrogne) faktiskt ser problemet själv och vill ha en förändring. Oavsett tycker jag inte såna här människor ska strykas medhårs utan man säger vad man själv tycker. Problemet hon har med sin man är ett problem som dom bör lösa tillsammans i sin relation. Det blir inte BÄTTRE av att hon blandar in andra. Är det dessutom ett mönster och detta har skett upprepade gånger så behöver hon jobba med sig själv.

 

[Lovisaleonora]

Oavsett tycker jag inte såna här människor ska strykas medhårs utan man säger vad man själv tycker.

Det tycker jag alltid är vettigt. Jag spricker i sömmarna om jag inte kan vara uppriktig. Undantaget är ju när jag inte ens gitter börja med någon konstig, tillfällig, bekantskap/kollega som inte ens är i samma solsystem åsiktsmässigt. Jag håller inte med utan säger mer: "ja, det det är ju en åsikt, jag tror inte jag kan instämma riktigt" eller något i den stilen.

Men till vänner och bekanta som jag umgås med m e m regelbundet på något plan tycker jag det är bekvämare att visa mitt riktiga jag. D v s nyanserat berätta om min åsikt om jag blir ombedd. Vi behöver ju inte bli osams för det. "Ja, fast å andra sidan tycker jag att det är vettigt att se det från andra vinklar också, t ex att hen har ju en bakgrund av xxxx och då ser det ju lite annorlunda ut förstås". Eller något annat diplomatiskt.

 

[yennork]

Men är det okej att säga så då?! Hon behöver ju stöd, och är deprimerad. Ingen annan vet om det här så hon har ingen annan att prata med. Sviker jag inte henne? Jag har så svårt att sortera i det här.

Du har försökt stötta henne i 7 år och inget har förändrats. Jo, du mår sämre och sämre. Det här är ingen tillfällig svacka som man kan komma igenom med kompishjälp utan ett djupgående problem. Det som behövs här är proffshjälp - och att din kompis verkligen vill och orkar ta till sig den hjälpen.

 

[Sassy]

Men blir det kickar om det är ok? Jag menar i ett öppet förhållande ska man vara romantisk med andra också, vilket väl är super om man helt enkelt är kär i många.

Men det är rimligen inte super om man tycker om att vara lite "hemlig agent"? Att det är ett ok och nästan ett bör gör väl att kicken försvinner?

Vilket kanske visar att jag inte vet så mycket om saken och har läst för mycket agentromaner.

Jag gissar att det snarare beror på vad du själv lägger för förväntningar på relationer?
Vad är det som säger att det är spänningen i att hemlighålla för partnern som gör det laddat att träffa andra? I så fall kan jag lova att det är ganska mycket normbrott alt. hemlighållande i många öppna relationer också. Bara för att partnern vet och är okej med det så slutar inte resten av världen att ha åsikter (vilket ibland leder till att ganska hög nivå av hemlighållande är nödvändigt för att inte få problem på jobb, med övriga familj, vänner, barnomsorg osv...)

Dessutom finns det lika många anledningar att vilja träffa "nya" som det finns människor. Många älskar att dejta för att de får bekräftelse, andra för att sex med en ny person är spännande (eller bara inte färgad av vardag än), vissa för att olika människor gillar olika saker, precis som att de allra flesta tycker det är helt rimligt att man gör olika saker med olika vänner. Själv är jag lite fascinerad av hur mycket man konfronteras med sig själv när man speglas hos en ny människa som man faktiskt är uppmärksam på. Jag hade tyckt mycket mer om att lära känna nya människor om det inte vore för det! (Det hade förstås räckt med nya nära vänskapsrelationer för att nå delar av detta, men det är av någon anledning inte lika vanligt att vuxna lägger så mycket energi på att komma nära nya vänner som man gör med en dejt. Och sexuell laddning puttar ju in lite ytterligare energi i leken.)

Vill man åt "äventyret" finns det ju absolut inget som hindrar det bara för att hemmapartnern vet om och är okej med att man träffar andra? Kommunicera bara i sms, ses i en bar, en snabbis på lunchrasten, en hotellnatt i grannstaden? Det finns rätt många som tycker att den typen av relation kan vara både givande och rolig, så det är inga större bekymmer att hitta om man bara vågar lägga korten på bordet. Jag hade verkligen gillat vardagsflykten i det, att bara känna någons "intressanta" sida, när båda är på det klara med att det inte finns något annat mål med det. Stunder av umgänge där sur chef och ränteläge inte existerar och aldrig kommer existera.

 

[Exile]

Inser att jag lär få skit för det här svaret med tanke på hur alla andra svarat men men.

Din väninna älskar inte sin man, det är BS. För man gör inte så mot någon man verkligen älskar om man inte lider av någon empatistörning, framförallt inte under så lång tid. Och nej, det handlar inte om sex utan det sveket som är att starta en ny relation bakom den andres rygg och hålla det hemligt.

Är man en monogam relation så är man. Nu är vi ju alla människor så att träffa någon ny där det tänder till kan hända vem som helst men det är hur man hanterar det som spelar roll. Antingen skjuter man det åt sidan och fortsätter som vanligt, eller så gör man slut, eller så pratar man öppet med sin partner om detta. Anledningen till att så många håller det hemligt är ju för att de vet att deras partner inte skulle acceptera det, man vill alltså både ha kakan och äta den.

Jag vet hur det är att vara den som är bedragen, och jag vet också hur det är och hur det känns att veta att andra visste om detta men inte sa något till mig, på ett sätt svider det nästan mer. Att ingen hjälpte mig komma ur den jävla lögnen jag levde i, att min tid blev slösad mer än vad som krävdes.

Jag tycker du gör fel som håller det hemligt ärligt talat. Samtidigt är det inte ditt problem och du bad inte om att få hamna i den sits du är i, din väninna skulle knipit käft från början, att dra in dig i det är fruktansvärt elakt.

Jag hade berättat sanningen för maken och om det fick min vänskap att gå i kras så må så vara, jag skulle aldrig klara av att bara se på.

 

[nightcrawler]

Inser att jag lär få skit för det här svaret med tanke på hur alla andra svarat men men.

Din väninna älskar inte sin man, det är BS. För man gör inte så mot någon man verkligen älskar om man inte lider av någon empatistörning, framförallt inte under så lång tid. Och nej, det handlar inte om sex utan det sveket som är att starta en ny relation bakom den andres rygg och hålla det hemligt.

Är man en monogam relation så är man. Nu är vi ju alla människor så att träffa någon ny där det tänder till kan hända vem som helst men det är hur man hanterar det som spelar roll. Antingen skjuter man det åt sidan och fortsätter som vanligt, eller så gör man slut, eller så pratar man öppet med sin partner om detta. Anledningen till att så många håller det hemligt är ju för att de vet att deras partner inte skulle acceptera det, man vill alltså både ha kakan och äta den.

Jag vet hur det är att vara den som är bedragen, och jag vet också hur det är och hur det känns att veta att andra visste om detta men inte sa något till mig, på ett sätt svider det nästan mer. Att ingen hjälpte mig komma ur den jävla lögnen jag levde i, att min tid blev slösad mer än vad som krävdes.

Jag tycker du gör fel som håller det hemligt ärligt talat. Samtidigt är det inte ditt problem och du bad inte om att få hamna i den sits du är i, din väninna skulle knipit käft från början, att dra in dig i det är fruktansvärt elakt.

Jag hade berättat sanningen för maken och om det fick min vänskap att gå i kras så må så vara, jag skulle aldrig klara av att bara se på.

Exakt vad jag tänker

 

[Andnate]

Inser att jag lär få skit för det här svaret med tanke på hur alla andra svarat men men.

Din väninna älskar inte sin man, det är BS. För man gör inte så mot någon man verkligen älskar om man inte lider av någon empatistörning, framförallt inte under så lång tid. Och nej, det handlar inte om sex utan det sveket som är att starta en ny relation bakom den andres rygg och hålla det hemligt.

Är man en monogam relation så är man. Nu är vi ju alla människor så att träffa någon ny där det tänder till kan hända vem som helst men det är hur man hanterar det som spelar roll. Antingen skjuter man det åt sidan och fortsätter som vanligt, eller så gör man slut, eller så pratar man öppet med sin partner om detta. Anledningen till att så många håller det hemligt är ju för att de vet att deras partner inte skulle acceptera det, man vill alltså både ha kakan och äta den.

Jag vet hur det är att vara den som är bedragen, och jag vet också hur det är och hur det känns att veta att andra visste om detta men inte sa något till mig, på ett sätt svider det nästan mer. Att ingen hjälpte mig komma ur den jävla lögnen jag levde i, att min tid blev slösad mer än vad som krävdes.

Jag tycker du gör fel som håller det hemligt ärligt talat. Samtidigt är det inte ditt problem och du bad inte om att få hamna i den sits du är i, din väninna skulle knipit käft från början, att dra in dig i det är fruktansvärt elakt.

Jag hade berättat sanningen för maken och om det fick min vänskap att gå i kras så må så vara, jag skulle aldrig klara av att bara se på.

Jag kan se hur du menar men jag vill inte lägga mig i andras liv på det viset. Jag messade henne för någon vecka sedan och sa att min moraliska kompass inte klarar att höra mer om den här mannen, att jag gärna vill stötta men att det nu går ut över mitt egna mående. Hon skrev att det var bra att jag sa till, sen har vi inte pratat mer om det. Det kändes bra. Jag har också tänkt som du @Görel att genom att finnas där så finns det en risk att jag hjälper henne att fortsätta det här. Så det känns bra att jag har markerat.

Jag läste startinlägget igen och jag kan ha gjort det lite värre än vad det är, hon har inte varit sammanhängande otrogen i 7 år, men det började för 7 år sedan och har handlat om tre olika män, de första två följde nästan på varandra och tidvis har det bara varit ömsesidiga känslor på avstånd och sorg över att de inte kunnat ha kontakt (hon som har brutit pga vill ha kvar sin man och sin familj). Det som är nu har hållit på sen mars och där har inte hänt något fysiskt (vad jag vet).

 

[Ramona]

Det är inte svart eller vitt, det är inte så att antingen orkar jag eller så orkar jag inte. Och man orkar oftast mer än man tror. Jag tycker att det är fel och vill inte vara en del av det här med tanke på hennes man som tror att han lever i er monogamt äktenskap. Så det är främst en känsla av olust och obehag snarare än att inte orka. Samtidigt mår ju hon dåligt och är deprimerad.

Fast det är ju inte din moraliska kompass som ska sätta standarden i hennes liv. Det är hennes! Det enda du ska göra är att vara hennes vän, och helst utan att döma.

Du behöver inte lägga in din egna värdering i detta, du behöver bara lyssna. Och sen kan du släppa det. Problemen mellan henne och hennes man är deras att lösa, inte dina. Du har ingen som helst ansvar eller uppgift här, mer än att vara hennes vän och lyssna. Precis som att hon lyssnar på dig när du vill säga någonting.

 

[Andnate]

Fast det är ju inte din moraliska kompass som ska sätta standarden i hennes liv. Det är hennes! Det enda du ska göra är att vara hennes vän, och helst utan att döma.

Du behöver inte lägga in din egna värdering i detta, du behöver bara lyssna. Och sen kan du släppa det. Problemen mellan henne och hennes man är deras att lösa, inte dina. Du har ingen som helst ansvar eller uppgift här, mer än att vara hennes vän och lyssna. Precis som att hon lyssnar på dig när du vill säga någonting.

Jag har inte satt någon standard för hennes liv? Jag har satt en gräns runt mig själv ifråga om vad jag mår bra av att lyssna på. Jag har inte heller försökt lösa problemen mellan henne och hennes man, på vilket sätt skulle jag ha gjort det? Förstår ärligt talat inte hur du menar.

 

[athena_arabians]

Fast det är ju inte din moraliska kompass som ska sätta standarden i hennes liv. Det är hennes! Det enda du ska göra är att vara hennes vän, och helst utan att döma.

Du behöver inte lägga in din egna värdering i detta, du behöver bara lyssna. Och sen kan du släppa det. Problemen mellan henne och hennes man är deras att lösa, inte dina. Du har ingen som helst ansvar eller uppgift här, mer än att vara hennes vän och lyssna. Precis som att hon lyssnar på dig när du vill säga någonting.

Fast att "tvingas" upprepat lyssna på något man inte är bekväm med är inte schysst gjort från någon som ska föreställa en vän så det är bra @Andnate sagt ifrån. Klart att man vill vara en bra vän men orkar man inte så orkar man inte. Är ens egna problem av den nivån att man behöver ventilera dem så ofta får man söka sig till någon professionell.

TS har rätt att anse att det kompisen gör är fel och jag har inte någonstans sett att hen försöker lägga sin moraliska kompass på kompisen. Bara att hen vill freda sitt egna mående i den här situationen.

 

[ekra]

Fast det är ju inte din moraliska kompass som ska sätta standarden i hennes liv. Det är hennes! Det enda du ska göra är att vara hennes vän, och helst utan att döma.

Du behöver inte lägga in din egna värdering i detta, du behöver bara lyssna. Och sen kan du släppa det. Problemen mellan henne och hennes man är deras att lösa, inte dina. Du har ingen som helst ansvar eller uppgift här, mer än att vara hennes vän och lyssna. Precis som att hon lyssnar på dig när du vill säga någonting.

Men vännens man är väl även TS vän, som jag förstått det? Jag förstår verkligen att det inte känns bra att vara en ofrivillig del i hemlighållandet.

 

[TinyWiny]

Fast det är ju inte din moraliska kompass som ska sätta standarden i hennes liv. Det är hennes! Det enda du ska göra är att vara hennes vän, och helst utan att döma.

Du behöver inte lägga in din egna värdering i detta, du behöver bara lyssna. Och sen kan du släppa det. Problemen mellan henne och hennes man är deras att lösa, inte dina. Du har ingen som helst ansvar eller uppgift här, mer än att vara hennes vän och lyssna. Precis som att hon lyssnar på dig när du vill säga någonting.

Lyssna kan man göra mycket och länge men när man själv far illa av det måste man också få säga ifrån och är vännen en vän så respekterar hen det. Det har noll och inget med att man dömer någon att göra och inte heller om någon moralisk kompass utan handlar om helt andra saker. Man kan inte bara vräka ur sig en massa och utgå ifrån att andra ska orka ta emot och bära det man säger. Det är verkligen inte schysst alls. Även om problemet inte är ens eget från början så är det inte alltid så att man kan släppa det vännen har sagt utan man tänker på det och far kanske till och med illa av det. Det måste ju vännen också respektera. Vänskap är ju ingen envägs kommunikation.

 

[Voeux]

Fast det är ju inte din moraliska kompass som ska sätta standarden i hennes liv. Det är hennes! Det enda du ska göra är att vara hennes vän, och helst utan att döma.

Jag förstår hur du menar, samtidigt så skulle det ju innebära att en aldrig kan tycka att någon annan gör fel, eller döma ut någon annans agerande? Jag tänker att min moraliska kompass berättar för mig vem som är en idiot och inte, vilket är ganska värdefull information för mig. Om någon i min närhet bidragsfuskar, stjäl, drar rasistiska skämt, är elak mot serveringspersonal eller ja.. är upprepat otrogen mot sin stackars ovetande partner så kommer jag faktiskt att döma den personen. Det finns ju lite en gräns, tänker jag, för när man slutar luta sig tillbaks och tänka "Jaja, vi alla funkar olika och det är okej!". Jag tycker att det är helt okej att anse att andra beter sig som skit, utifrån sin egen moraliska kompass Sen hade jag inte använt den till att styra och ställa i andras liv, som att exempelvis berätta för hennes partner, men jag hade definitivt sagt vad jag tyckte om saken.

 

[SaraXX]

Jag förstår hur du menar, samtidigt så skulle det ju innebära att en aldrig kan tycka att någon annan gör fel, eller döma ut någon annans agerande? Jag tänker att min moraliska kompass berättar för mig vem som är en idiot och inte, vilket är ganska värdefull information för mig. Om någon i min närhet bidragsfuskar, stjäl, drar rasistiska skämt, är elak mot serveringspersonal eller ja.. är upprepat otrogen mot sin stackars ovetande partner så kommer jag faktiskt att döma den personen. Det finns ju lite en gräns, tänker jag, för när man slutar luta sig tillbaks och tänka "Jaja, vi alla funkar olika och det är okej!". Jag tycker att det är helt okej att anse att andra beter sig som skit, utifrån sin egen moraliska kompass Sen hade jag inte använt den till att styra och ställa i andras liv, som att exempelvis berätta för hennes partner, men jag hade definitivt sagt vad jag tyckte om saken.

Det var typ det jag tänkte skriva men inte orkade. Det måste vara okej att säga ifrån om man tycker att någon behandlar andra illa, även om det inte är något olagligt eller så.