Trotsande barn som slåss

[ien]

Sv: Trotsande barn som slåss

Om det fortsätter att hända så kan man väl bli arg/ledsen för det, alltså tillfällig uppgivenhet inför det faktum att barnet inte lyssnat även om det är fullt normalt och naturligt att de testar gränser och slåss, men att man reagerar lite mer kraftfullt än ett stilla " du får inte slåss" behöver inte vara teater tycker jag.

Jag tror inte heller att barnet slår med ont uppsåt, jag tror mer på att som jag skrev testa lite gränser och föra att få en reaktion av något slag. Men händer det upprepade gånger så är väl en kraftigare reaktion på sin plats, utan att man för den skull behöver spela teater.

Ja, det är ju inte smärtan man blir arg över, utan att barnet slåss. Men visst, blir man inte arg eller ledsen när barnet slåss, så ska man förståss inte spela upp en sån reaktion. Men då är det ju å andra sidan inget problem att barnet slåss heller, om man på riktigt tycker att det inte gör så mycket.

Det var det fetstilta jag var ute efter. Sedan har jag visst "problem" med ett barn som slåss, men jag har hittills aldrig haft tillräckligt stora problem med det för att bli rikigt arg. Jag säger ifrån, lyfter bort, värjer mig, går min väg - och när jag inte är kvar så är det liksom svårt för barnet att fortsätta slå mig

 

[Badger]

Sv: Trotsande barn som slåss

Mmm jag håller med, jag reagerar varje gång jag läser det.

Däremot håller jag lite med i princip, fast inte för pojkar utan för (vissa?) barn.

Om jag ska outa mig själv som en hemsk unge så var jag lite åt det hållet när jag var liten. Vet inte vad man skulle gjort åt det och om det är samma sak som i tråden men,

Det pirrade i hela ryggen, tänderna kliade, energin blixtrade överallt, man ville göra ngt. Man bara älskade mamma/mormor/släkting så himla mycket och ville kramas o bitas och använda energin. Men de bara tog ett steg tillbaka och sa "INTE kramas så hårt! det gör ONT" och så fick man en ljum mysig civilicerad kram som inte alls passade när man bara ville rusa runt eller brottas eller ngt (farbröder var mycket bättre! vände upp och ned på en eller ngt). Minns allt att jag såg några bitmärken vitna efter mig på mammas arm. Men hon var snäll och söt och sa inte så mycket mer än nej nu gör det ont, nu får du sluta bitas (vilket är vad jag också gjort för bett från A och har inte fått ngra på ett halvår minst).

(Vilket är en helt annan sak än den gången jag antagligen bet en pojke i klassen för att hen retade mig från vettet. Självklart fick bara jag skäll om att jag var som en rabieshund eller ngt (vilket är det jag minns av händelsen och som iofs var effektivt, gjorde inte om det.). Det är nämligen helt ok att reta någon tills hon får panik medan det aldrig är ok att reagera.)

 

[Calazirya]

Sv: Trotsande barn som slåss

Jag diskuterade mer generellt men med TS i åtanke och för henne är det ett problem att barnet slåss. Men visst har man inga större bekymmer med barn som slåss så blir ju reaktionen där efter. Min dotter slåss näst intill aldrig och reaktionen blir ju därav mild och mer förklarande.

Allmänt:

Jag tror det är jätteviktigt att man lär barnen att reagera, lite det som Cattan beskriver i slutet av inlägget här ovan.

 

[ien]

Sv: Trotsande barn som slåss

Däremot håller jag lite med i princip, fast inte för pojkar utan för (vissa?) barn.

Ja, det var inte brottningsbiten jag vände mig emot, utan att den skulle vara förbehållen för pojkar och pappor!

 

[Mabuse]

Sv: Trotsande barn som slåss

Ja, det var en fånig och okunnig kommentar. Människor är olika, helt enkelt, en del gillar att brottas och busa, och andra inte. Utöver trista könsroller man klarar sig bättre utan har det inget med kön att göra.

 

[ien]

Sv: Trotsande barn som slåss

Jag diskuterade mer generellt men med TS i åtanke och för henne är det ett problem att barnet slåss. Men visst har man inga större bekymmer med barn som slåss så blir ju reaktionen där efter.

Då tolkar jag nog TS lite annorlunda - jag uppfattar det som att hon visserligen har problem med att dottern slåss, men inte som att hon blir så spontant arg att hon verkligen ryter ifrån på något autentiskt sätt. Därav min ursprungliga kommentar om att ifrånrytandet förutsätter att man blir arg.

 

[Calazirya]

Sv: Trotsande barn som slåss

Jag tycker att hon beskriver att det är jättejobbigt samtidigt som jag inte riktigt får fram vilken reaktion som blir. Jag tror inte alltid att det handlar om att man inte känner sig tillräckligt arg, jag tror faktiskt att många förälder försöker svälja och besvara slagen mer lugnt och sansat än vad föräldern egentligen känner.

 

[Comfort]

Sv: Trotsande barn som slåss

Oj vad ni har skrivit!

Alltså: jag BLIR arg, tro mig Dock får jag oftast ingen mer reaktion från henne än att hon blänger, tjurar ihop och tjabbar emot. Då brukar jag lämna henne, är det tex i hennes rum vi är så bär jag ut henne och jag stannar med de roliga sakerna, är det nån annanstans går jag. Jag säger att hon inte får vara hos mig när hon beter sig så
Om hon gör nåt så nån annan säger till henne så blir hon oftast jätteledsen med en gång, inte alls som med mig.
Dagisfröken sa i princip rakt till mig att hon får göra för mycket som hon vill med mig och det får hon verkligen inte. Jag tror mer att vi tillbringar för mycket tid ihop så hon lessnar och känner att hon vill testa mig mer än andra.

I månadsskiftet april/maj åker jag iväg några dagar och hon blir själv med sin pappa 4 dagar, jag tror (mest hoppas) att det blir bättre under dessa dagar.

Det är bara mig hon är våldsam mot, ingen annan. Hon säger emot och gör som hon inte ska mot andra också men slåss gör hon bara mot mig.

Självklart tycker jag att det är jobbigt och tråkigt att hon agerar ut sin energi så här, vem vill ha et barn som slåss.

 

[Comfort]

Sv: Trotsande barn som slåss

Jag tycker att hon beskriver att det är jättejobbigt samtidigt som jag inte riktigt får fram vilken reaktion som blir. Jag tror inte alltid att det handlar om att man inte känner sig tillräckligt arg, jag tror faktiskt att många förälder försöker svälja och besvara slagen mer lugnt och sansat än vad föräldern egentligen känner.

Huvudet på spiken.
jag känner att jag vill gorma åt henne så att öronen skulle flyga bort, men det fattar jag ju att jag inte kan göra.
Det gäller väl att hitta nåt mellanting.

Sen om det är rätt eller inte vet jag inte, men en sak som ofta funkar är ju utpressning.... typ att hon inte får följa med på den planerade lekdagen med kusinerna dagen efter om hon inte är snäll.
När inget annat funkar griper jag efter strån....

 

[vindvissla]

Sv: Trotsande barn som slåss

Barn testar dem de kanner sig allra tryggast med. Dum kommentar av dagispersonalen.

Mina barn ar sa rara sma anglar nar vi ar nagon annanstans an hemma. Far jamt hora vilka trevliga barn jag har, och det ar ju jattetrevligt men det betyder inte att de ar sa 24/7.

 

[Comfort]

Sv: Trotsande barn som slåss

aaaarrgghh sån är svärmor också!
typ
-Åh men hon som är så snäll, hon gör ju aldrig nåt dumt det är inte så farligt som du gör det till! Du skulle sett hennes faster jag minns en gång (EN GÅNG?!) i affären när hon ville att vi skulle köpa godis och hon började gråta! Hon var grymt trotsig!

Hon fattar inte heller det där med att de kan vara snälla borta.. och kastar i princip på mig att det är jag som överreagerar....

 

[Mabuse]

Sv: Trotsande barn som slåss

Huvudet på spiken.
jag känner att jag vill gorma åt henne så att öronen skulle flyga bort, men det fattar jag ju att jag inte kan göra.

Det kan du väl visst det? Uppenbart tar hon ju inte dig på allvar i nuläget, även om du försöker visa att du blir arg. Jag skulle vara precis så arg som du känner dig när hon inte lyssnar utan fortsätter att slåss, det är ju faktiskt inte ok att hon slår dig.

Det är ju olika, men jag tycker det är betydligt mer hederligt och respektfullt att bli heligt förbannad, än att utnyttja din föräldramakt till utpressning i form av att hota med att dra bort roligheter nästa dag.

 

[Comfort]

Sv: Trotsande barn som slåss

Ja jag får väl prova,... Undrar vad Juul skulle säga om han var här hemma då

 

[vindvissla]

Sv: Trotsande barn som slåss

Jag har provat att bli totalförbannad också utan någon som helst effekt. Med tvåan är det helt annorlunda han blir alldeles ledsen och säger sorry om vi blir arga (han är 2 och 4 månader)

 

[Mabuse]

Sv: Trotsande barn som slåss

Tja, nu är det ju inte han som ska leva med dottern, så...

Utan att vilja psykologisera för mycket så skulle det ju kunna vara så att dottern känner dig rätt bra vid det här laget, och inser att du har en växel till när det gäller att bli arg, som du inte lägger i fast hon slår dig och är så dum hon kan. Alltså kan det ju inte vara så allvarligt, egentligen, skulle ju hennes slutsats kunna bli.

Andra känner hon inte lika bra och vet inte hur arga de kan bli, så därför tar hon åt sig mer vad de säger. Det är en tanke, i alla fall.

Jag tror inte man nödvändigtvis måste se det som att små barn testar och trotsar, min upplevelse är att det mer handlar om ilska inför att behöva göra sånt man inte vill, eller inte få göra sånt man vill. Dvs att man inte hunnit vänja sig vid och hitta sätt att hantera att det inte alltid blir som man vill än. Och att man vågar visa den ilskan mer inför människor man känner sig trygg med, dvs föräldrarna.

Vad gäller detta att barn skrattar när man blir arg på dem och säger åt dem att sluta, så läste jag något klokt i en barnpsykologibok, nämligen att något av det första spädbarn lär sig när det gäller socialt samspel är spegling, dvs om man ler mot en liten bebis, så ler den tillbaka. Det är en av de första sätten man har att interagera med andra. Och sen när barnet är lite äldre, och man blir arg på honom eller henne, så försöker de använda den strategin till att göra en glad igen. Typ "Du är arg, men om jag ler mot dig blir du glad igen, det var inte på allvar du blev arg, eller hur?"

Sen är det ju inte en jättebra strategi att få någon glad igen i det läget, men det är ju inte gott att veta som liten knodd.

 

[Comfort]

Sv: Trotsande barn som slåss

Tja, nu är det ju inte han som ska leva med dottern, så...

Utan att vilja psykologisera för mycket så skulle det ju kunna vara så att dottern känner dig rätt bra vid det här laget, och inser att du har en växel till när det gäller att bli arg, som du inte lägger i fast hon slår dig och är så dum hon kan. Alltså kan det ju inte vara så allvarligt, egentligen, skulle ju hennes slutsats kunna bli.

Det tror jag du har helt rätt i, för hon blir jättearg om hon inte får nån reaktion alls. Om hon slåss och jag bara fortsätter med det jag gör utan att ge nån uppmärksamhet what so ever.

Andra känner hon inte lika bra och vet inte hur arga de kan bli, så därför tar hon åt sig mer vad de säger. Det är en tanke, i alla fall.

Jag tror inte man nödvändigtvis måste se det som att små barn testar och trotsar, min upplevelse är att det mer handlar om ilska inför att behöva göra sånt man inte vill, eller inte få göra sånt man vill. Dvs att man inte hunnit vänja sig vid och hitta sätt att hantera att det inte alltid blir som man vill än. Och att man vågar visa den ilskan mer inför människor man känner sig trygg med, dvs föräldrarna.

Om det är så är det ju ändå konstigt att hon får sina utbrott när vi leker och har roligt dock..

Vad gäller detta att barn skrattar när man blir arg på dem och säger åt dem att sluta, så läste jag något klokt i en barnpsykologibok, nämligen att något av det första spädbarn lär sig när det gäller socialt samspel är spegling, dvs om man ler mot en liten bebis, så ler den tillbaka. Det är en av de första sätten man har att interagera med andra. Och sen när barnet är lite äldre, och man blir arg på honom eller henne, så försöker de använda den strategin till att göra en glad igen. Typ "Du är arg, men om jag ler mot dig blir du glad igen, det var inte på allvar du blev arg, eller hur?"

Just detta barnet fortsätter med dumheterna när man sagt till henne (och hon skrattar) och i detta fallet stämmer det där inte alls. När hon vill muntra upp en kommer hon och gosar, som tex när jag varit arg och stängt ute henne så hon ångrar sig och säger förlåt.

Sen är det ju inte en jättebra strategi att få någon glad igen i det läget, men det är ju inte gott att veta som liten knodd.

Än så länge har det krävts att jag har blivit skitarg, ignorerat eller stängt ute henne från mig för att få nån reaktion som tyder på ågren.

 

[Mabuse]

Sv: Trotsande barn som slåss

Jag blir också fullkomligt topptunnor rasande om någon närstående, typ min man, ignorerar mig när jag blir arg. Få saker gör mig så förbannad, faktiskt, jag blir helt tokig. Så jag har viss förståelse för din dotters reaktion i det läget.

Kan det vara så att hon även i leken blir arg för att du inte reagerar tillräckligt på henne, i hennes tycke? Att hon slår dig delvis för att få fram en reaktion? Eller så är det bara en överslagshandling, som någon annan beskrev att hon är sugen på en brottningsmatch och inte riktigt vet hur hon ska få igång dig (vilket med tanke på graviditeten du kanske inte känner dig så sugen på)?

När det gäller detta med skrattet tror jag du missförstod lite, jag menar inte att barnet ler för att be om ursäkt eller visa ånger. Utan helt enkelt för att visa hur barnet skulle vilja att man tolkade situationen, dvs som ett skämt. Inte för att det ångrar sig, utan för att det är jobbigt med människor som är arga. Alltså ett sätt att försöka avvärja det arga, inte ett sätt att visa empati och trösta. Jag tror inte det är en genomtänkt reaktion alls, utan en ögonblicksreaktion på att föräldern blivit arg, mer som ett försvar.

 

[vindvissla]

Sv: Trotsande barn som slåss

Om min man hade fått tokspel och börjat slåss och skrika hade jag nog flyttat därifrån. Om han hade blivit skitsur utan anledning hade jag absolut kunnat gå därifrån och komma tillbaka när han lugnat ner sej och då pratat om saken. Inte helt idealiskt att jämföra en 2.5 åring som inte ens har lärt sig känna empati med en fullvuxen människa.

 

[Mabuse]

Sv: Trotsande barn som slåss

Nej, men det innebär inte att alla reaktioner från 2,5-åringar är obegripliga. Jag kan förstå att man blir arg om den man försöker prata med/få kontakt med ignorerar en, för det blir jag också. Den reaktionen är inte förbehållen småbarn, utan det är en fullt begriplig reaktion som även vuxna kan förstå och leva sig in i. Det var det jag menade. Sen börjar inte jag slåss för det, för jag har lärt mig andra sätt att visa ilska, men det handlar ju inte om känslorna i sig, utan hur man uttrycker dem. Självkontroll är ju inte medfött, det måste man lära sig. Likadant vilka sätt att visa ilska som är socialt accepterade.

När det gäller känslor tycker jag inte att små barn är så olika vuxna, de bara upplever känslorna större än vuxna, för de har inte lärt sig att hantera dem än. Men reaktionerna i sig är sällan svåra att förstå, ilska och besvikelse över att det inte blev som man ville, glädje när det går bra, och så vidare.

För övrigt får man väl verkligen hoppas att en 2,5-åring har börjat lära sig empati?? TS dotter har ju empati, det visar hon i andra situationer när hon t ex kommer och gosar för att göra föräldrarna glada.

 

[Mirre]

Sv: Trotsande barn som slåss

Känner också igen det där.
Isak var precis likadan i den åldern. Nu som 4åring är han mycket lugnare och trevligare. Man tycker man förklarar allt i all oändlighet utan resultat, men sedan helt plötsligt så börjar man märka en förändring. Barnet blir lugnare, lyssnar och klappar när man säger att man inte får slå.

Vet inte om jag kan ge så mycket råd eg, men det kommer att gå över.
Jag lovar Det är jobbigt nu, men det blir bättre.

Även om det känns som att hon inte lyssnar osv så gör hon det.
Man kan bara fortsätta förklara vad som är fel och hur barnet bör göra istället.
De förstår mer än man kan tro. Men de testar om man verkligen menar det och hur långt de kan gå.